Jag fortsätter mina små utdrag ur medborgarens bok och har nu kommit till kapitlet om
Arf



Arfsordning.

Genom arf öfvergår en död persons kvarlåtenskap till en eller flere släktingar. Äro dessa arfvingar den aflidnes barn eller barnsafkomlingar, kallas de bröstarfvingar. Äro arfvingarna föräldrar eller förfäder till den döde, kallas det bakarfvingar. Äro arfvingarna i sidoskyldskap med den aflidne, såsom syskon eller deras afkomlingar, kallas det sidoarfvingar.

Så snart bröstarfvingar finnas, hafva de företräde framför andra. Om oäkta barn dock annorlunda.

Oäkta barns arfsrätt är betydligt mera inskränkt än äkta barns. I följande fem fall stadgar lagen, att barnen äro äkta och ärfva såsom sådana:
1) då fadern sedemera tagit modern till äkta eller lofvat henne äktenskap, ehuru endera dött, innan vigsel tillkommit.
2) då barnet är afladt under äktenskapslöfte eller födt af fästekvinna, häfdad af fästman;
3) då man fästat 2 kvinnor, som ej veta af hvarandras fästande, och en eller båda med honomafla barn;
4) då barn födts af lagligt ingånger äktenskap, där ingendera af makarna vet, att förre man eller hustru lefver, men detta efteråt blir kändt;
5) då modern blifvit våldtagen.

Oäkta barn ärfer sin moder (men icke andra moderns släktingar), om hon antecknat det i kyrkoboken som sitt barn, så vidt det ej aflats i moderns äktenskap eller i förbudna led. Men i den moderns egendom, som är äkta bröstarfvinges laglott (hälften af kvarlåtenskapen), tager icke oäkta barn arf.
I andra fall taga icke oäkta barn arf efter föräldrarna men skola af båda njuta nödtorftigt underhåll, tills dess de kunna nära sig själfva.
Flere förslag, att oäkta barn måtte få ärfva lika med äkta barn, hafva väckts vid senare årens riksdagar.