En alldeles sann kärlekshistoria
Vad passar bättre, en dag som denna, än att dela med mig av min mammas otroligt fina berättelse om hur min mormor & morfar träffades, för många många år sedan.
Jag har aldrig träffat min mormor, hon dog i cancer 1977 men min morfar kommer jag mycket väl ihåg.
Året är 1932. En blond liten tös med långa flätor leker i trädgården i den lilla byn där hon bor. Hon har stränga föräldrar, grinden är stängd, för hon får inte gå någonstans. Hon brukar roa sig med att titta på folk som åker förbi. En del börjar hon känna igen. Som de båda männen som cyklar förbi varje dag, på väg till sitt jobb. Speciellt den ene av dem ser trevlig ut. Honom brukar hon vinka till.
Han vaknar till en ny arbetsdag. Lite trött är han allt, men oj vad han dansade i går! Dansa är det roligaste han vet, och han vet hur man gör minsann! Flickorna smälter som vax i hans famn, och han har en "fjälla" i varje by snart. "Måste bli ett slut på detta nu" tänker han. Det är ju dags att stadga sig snart, som hans syskon redan har börjat göra. Arbetskamraten kommer, och de cyklar iväg. Solen strålar från en klarblå himmel, och tröttheten blåser all världens väg. Man är väl ung och stark! Lite "nattsudd" orkar man väl med.
Nu kör de förbi huset med den lilla flickan som alltid vinkar till honom. De stannar till en stund, och småpratar med henne. Vilken go unge! Men lite rädd för att bli upptäckt av mor och far var hon. Hon har det nog inte så lätt.
Det blir en vana att de stannar och pratas vid varje dag. Flickan vet precis när de brukar köra förbi, och då ser hon till att vara ute.
Det är något alldeles speciellt med den tösen, tänker han.
Åren går. Han fortsätter med sitt ungkarlsliv. Sliter dansbanorna runt om i bygden, och lämnar brustna hjärtan efter sig där han drar fram. En bruten förlovning, och två barn med olika mödrar har han också hunnit med. Men han söker något.
Tösen med flätorna har vuxit upp. 18 år har hon blivit. Hon får inte gå ut och dansa som sina kamrater, och nu bor hon hos sin storasyster med familj. Hon hjälper till att passa pojkarna, och även med skötseln av hästarna när det behövs.
Denna dag körs det hö. Det är varmt och svettigt, och hon sitter på hölasset. Ser en cykel som närmar sig. Verkar bekant.
Men det är ju han! Som hon pratade och skojade med förr. Så stilig han är, det kan hon inte minnas. Hon tar mod till sig och vinkar.
Det är lördag, och han har bara jobbat halva dagen. Nu ska han hem och tvätta sig och klä om. Dans i kväll i Björkedal, kan man inte missa.
Ser ett hölass framför sig på vägen, med någon uppepå, som vinkar på honom. Är det någon han känner tro?
"Känner du inte igen mig", ropar hon uppifrån lasset.
"Visst känner jag igen dig, ska jag komma upp till dig kanske" ropar han tillbaka.
Flirta med allt i kjoltyg är något som han alltid har gjort. Kan liksom inte låta bli. Men vad grann hon har blivit, tösabiten. Har ju alltid varit något visst med just henne.
"Kommer du till Björkedal i kväll, så ska vi dansa" säger han. Fast han vet ju att hon inte får lov. Det var ju mest på skoj han sa detta.
"Jag kan inte dansa, men jag ska försöka komma", säger hon. "Det blir senare på kvällen, efter mitt husfolk har somnat".
Vad har han nu ställt till med? Han har ju redan en flicka som han har träffat några gånger. Inget allvarligt visserligen, men ändå. Denna oskyldiga tonåring kunde han ju vara far till! Nåväl, han känner till hennes familj, och hon skulle nog aldrig våga trotsa dem. Eller?
Det som hände den kvällen har jag fått berättat för mig.
"Jag var ju på Björkedal på kvällen. Ganska sent på kvällen ser jag henne. Hon stod under en björk en bit bort, och vågade sig inte fram. Jag gick ju och bjöd upp henne såklart. ”Hon hade rymt, den lilla tokan", förklarar han.
Vad hände sedan då? frågade jag.
"Ja, sedan vi väl börjat dansa, så gick det ju inte att hejda".
Precis så sa han, min gamle far. För det är ju min mamma och pappa som detta handlar om. Hon trotsade sin stränga familj, min modiga mamma! De fick "rymma" och gifta sig i hemlighet. För då väntade de min äldsta syster, och det var viktigt att man var gift då. På den tiden.
32 år fick de leva tillsammans. Pappa fick leva de sista 10 åren ensam, utan mamma.
Det var de allra sista åren som han berättade detta, och mycket annat för mig. Jag är så glad för det. Annars hade jag ju inte kunnat dela med mig av denna, alldeles sanna, lilla kärlekshistoria!
Den lilla tösen på bilden här, längst ner till vänster, är min mormor, Anna-Greta.Min morfar var mycket äldre än min mormor.1907 föddes min morfar och min mormor 1924.Morfar blev över 80 år innan han dog medan mormor bara blev strax över 50 år.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Så fint du gjort med bilderna! <3
Postat av: Lina
Den är fin den berättelsen:)
Trackback
