Att kunna säga "va vad det jag sa"!
Alltså hur bra känner jag min man egentligen? Hur bra?
Igår kväll vid halv nio på kvällen så skrev jag ett inlägg om hur vi håller på och grejer för fullt i trädgården och hur David har massa idéer om hur han tänkt sig. Jag skrev även att jag inte skulle bli nämnvärt förvånad om det dök upp en lastbil här och lämnade av massa grejer...
Jomenvisstsåatt...
Mitt när jag höll på som värst med att steka falukorven till korvstroganoffen innan så hörde jag ett bekant ljud från garageuppfarten tätt följt av att telefonen ringde och det var David som informerade om att en lastbil stod utanför och lastade av material till projektet stenläggning-under-poolen-till-nästa-år.
Johodå. Där utanför stod en lastbil som så fint lastade av pall efter pall med finfina grejer.
En pall stora kantstenar, två pall marksten och en pall bärlager (typ grus).
(Pallen med putsbruk har stått där några dagar, det är till garaget som fortfarande väntar på att bli klart)
David påbörjade projektet så fort han kom hem och eftersom jag inte bidrar något vidare så tog jag tag i att fixa lite te, smoothie och macka så vi började med att fika lite innan han tog tag i grävandet.
Just i skrivandets stund så sitter jag så finfint här på altanen och bloggar medan alla grabbarna är inblandade i själva grävandet. Några mer än andra.
Den där lille mannen som vi kallar Emil, han hörs. Hela tiden. Hela tiden.
Han står vid sidan om, pekar, berättar, säger åt David vart han ska gräva, mäter med lasern om och om igen och meddelar om det behövs tas lite mer eller om det räcker.
David, som nu är både ganska skitig och väldigt svettig efter allt grävande vände sig precis mot mig med en suck och sa
- Han är ju som en arbetsledare precis. Vem (VEM?) kan han ha fått det ifrån tro....?
Så fick vi det konstaterat. Igen! Att Emil visst är sin mors son...
Kommentarer
Postat av: Mamma
Ha ha, det är ju för roligt!
Trackback
