Det där med att lämna bort barnen...

 
Ja, nu var det ju ett tag sedan vi berörde det här med dagis och sånt.
Japp, jag vet att det ska vara förskola och ibland säger vi det här hemma, men oftast blir det dagis.
 
Nu är vi inne år 2015 och mina ungar blir nio och fem år i år. 
Det betyder ju att jag snart varit mamma i nio år och att jag även snart haft den här känslan i snart nio år. Känslan av att det gör mig riktigt ont att lämna mina barn på dagis.
 
Vi har världens bästa dagis. Verkligen. Absoluta världsklass och vi älskar alla fröknar (ja, jag vet att det heter pedagoger, men det blir liksom väldigt trixigt att säga det här hemma och inte sjutton låter det lika mysigt som fröken?), kokerskan och hela sättet dom jobbar med barnen.
Det handlar alltså inte om själva dagiset. Inte alls.
 
Det är det här med att lämna mina barn till främlingar. Fröknarna känner ju barnen, det är inte det, men att lämna bort dom känns inte bra. Det känns verkligen inte bra och hela det där första året när Albin skulle lämnas och vi grät floder tillsammans jag och han på morgonen, då sa alla åt mig att det blir bättre...
 
Det har det inte blivit. Känslan är precis den samma. Även om det är med Emil nu och även om vi inte gråter floder tillsammans på morgonen för att Emil är en sådan förståndig lite kille som liksom sväljer sina känslor, tar fröken i hand och går in, även fast han inte vill. Jag vet att han har det bra. 
 
Men han hade haft det bättre med mig... Med sin pappa, med sin bror, med sin mormor eller sin farmor...
Han har kompisar som han leker med. Han har en liten flicka som han håller av och tycker jättemycket om.
Han kan komma hem och berätta om roliga saker han gjort. Även om tråkigheter såklart men alltså, jag vet ju att han har roligt när han är där. Ändå frågar han om morgonen när han vaknar om han ska till dagis och de dagar han får svaret att han ska dit så säger han att han inte vill.
Då går vi pedagogist igenom vad pappa gör, vad mormor gör, vad farmor gör och vad jag ska göra så han förstår varför han är där. Idag frågade han varför inte barn kan få vara med på jobbet. 
 
Varför håller vi på med den här cirkusen då, om vi egentligen inte vill och om vi egentligen kanske inte hade behövt om vi prioriterat om lite. Jo, för att ALLA hela tiden säger hur viktigt det är. För att vi inte vill hålla honom utanför gemenskapen som är så viktig sedan när skolan börjar. Jag vill att han ska ha den lilla tryggheten när det är dags att börja skolan, tryggheten att ha sina vänner, eller i alla fall ha människor runt omkring som han känner sedan innan, när allt annat är nytt.
 
Men som sagt, känslan av att lämna bort barnen på dagis, den har inte försvunnit, inte alls faktiskt. Det kan vara så att den till och med har blivit starkare, den där känslan av att det är fel. I snart sex år har jag lämnat på dagis och jag har inte vant mig. Verkligen inte. Det kommer jag aldrig att göra.
 
Men jösses va tappra mina ungar är!
Det händer ytterst sällan att Emil är ledsen när han ska lämnas. Ungefär som om han känner att han måste vara lite stark. Han vet ju att pappa kommer och hämtar och han vet oxå att han får leka med sin storebror när han kommer hem. 
 
Första dagisdagen 2014
(Emil var nästan fyra år när han började)
 
 
Första dagisdagen 2009
(Albin var drygt tre år när han började)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0