Hur skulle våra hektiska liv fungera utan våra mor och farföräldrar?

Troligtvis inte alls faktiskt. 

 

Våra barn har en fantastisk kontakt med sin mormor, morfar och farmor. Det är helt otroligt att se banden dom har med varandra och hur självklara platser dom har i varandras liv.

 

Jag har inte själv haft ett sådant band. 

Min farmor och farfar lever och betyder jättemycket för mig men eftersom dom bor i en annan kommun så har det ju inte blivit att jag bara kilar till farmor efter skolan, så som Albin gör till mormor nu. Min morfar var gammal och dog när jag var bara 6 år. Jag minns honom tydligt men eftersom han var över sjuttioår när jag föddes så har han inte direkt passat mig på samma sätt som mina föräldrar passar mina barn. Min mormor dog innan jag föddes.

Tänk om jag hade fått träffa min mormor. Tänk om jag hade haft samma typ av relation till min mormor och morfar som Albin & Emil har till sina morföräldrar. Eller om jag haft dom så nära till hands som mina farföräldrar alltid funnits. Många funderingar.

 

Albin och Emil älskar ju att vara hos sina mor och farföräldrar. Dom är där dessutom jämt och det har liksom blivit så att vi har kunnat jobba såhär mycket som vi gör, för att dom alltid finns till hands. Utan mormor, morfar och farmor skulle livet vara betydligt mycket svårare. David lillasyster har oxå ställt upp fantastiskt mycket, hon har kommit hit halv sju på morgonen på sina lediga dagar och haft barnen hela långa dagarna. Det är helt otroligt och jag kan nästan inte förstå hur lyckligt lottade vi är som har så fina människor runt omkring oss.

 

När David blev sådär allvarligt sjuk förra året och låg på sjukhuset i 14 dagar, då kunde jag vara inne hos honom VARJE dag. Varenda dag kunde jag vara med honom för att våra föräldrar hjälpte oss, dygnet runt ibland, med barnen. Ovärdeligt är vad det är!