Minns ni?

 

Jag minns knappt.
Jag vet att jag ofta satt och tittade på honom när han sov. Ibland somnade jag i fåtöljen brevid.

Jag var inne hos honom varje dag.

Det gick väldigt mycket upp och ner. Ena dagen var han bättre sa dom för att i nästa ringa och säga att han ska upp till intensiven. Ena dagen sa dom att han var bättre och fick börja äta så smått för att nästa morgon meddela att han fått hög feber.

 

Phju, vilka veckor det var!

Men så glad jag är för vår Svenska sjukvård!

Och att jag fortfarande har honom hos mig, det kunde gått käpprätt åt skogen.

 

Jag tror jag ska krama honom extra hårt när han kommer hem...