På bilderna ovan är dom skrubbade, lääänge, i sån där stark verkstads-tvål ni vet, någon gegga för extra smutsiga händer. Nu vet ju jag att dom här händerna inte är det minsta smutsiga för dom ser ut såhär. Alltid, typ. Dom brukar vara lite mindre missfärgade efter en veckas skidsemester i trysil, när dom inte sett varken olja, fix & fog, kakel, smutsiga gamla fasadbrädor eller annat på flera dagar.

 

Men minst 50 veckor om året ser dom ut såhär och som jag älskar det!
Det är liksom ganska invant på något vis, min pappas händer ser ju ut likadant och har alltid gjort.

 

Dessa händerna kanske ser vassa och "riviga" ut, men det är dom inte.

Det finns få saker som kan få ner min puls så bra som att få sticka in mina, mycket mindre fingrar, i denna trygga hand. Dom är alltid varma, mjuka och min hand passar så bra i dessa båda händer.

 

När jag vaknar på nätterna med fruktansvärd ångest, då finns dessa händer alltid brevid mig och det är bara för mig att sträcka mig efter dom. Om jag har väckt honom på natten med mina skakningar och rusande puls så har han alltid redan lagt sina armar om mig och tagit mina händer i sina.

 

Jag älskar dessa händerna och kan inte tänka mig ett liv utan dom.

När jag tänker på hur bra jag har det så önskar jag verkligen att alla någongång får uppleva hur det känns, att ha en sån djup trygghet i en annan människa. Att alltid veta att det finns en människa på jorden som gör precis allt för mig, som ställer upp ALLTID och som älskar mig helt och hållet villkorslöst, trots mina fel och brister. Som ställer upp på mig så totalt som nu, när jag inte mår bra. Alla borde få uppleva sånt.

 

Jag hoppas innerligt att mina barn får uppleva det här.