Då gäller det att passa på.

 

Jag och Emil var ensamna hemma en stund i förra veckan, medan David och Albin var iväg och tränade. 

Sånt här, är ju det mest vardagliga och normala som finns, för de flesta. För mig är det inte så längre.

 

Det har varit fyllt med inre stress och ångest i flera år.

Nu jobbar jag med det. Hela tiden och jämt och det går framåt.

 

Något som är det mest naturliga i världen för det flesta, att ligga i soffan med sin son i famnen, att väcka sin son innan skolan, att hämta sin son i skolan, att köra honom till tandläkaren, att ställa fram kvällsmaten mm.

 

Ja, listan kan göras oändligt lång, men jag tror alla fattar poängen.

Allt det vardagliga som rör mig och mina barn (i synnerhet Emil) har varit en kamp för mig i MÅNGA år och att kunna ta Emil till sig i soffan på det här viset, utan att få ångest, det är stort. Riktigt STORT.

 

Jag älskar det. Stunderna som jag och Emil har tillsammans numera, som är bara våra och helt utan ångest, dom är värda precis hur mycket som helst. Vi har tagit fram en "plan" tillsammans med en barnpsykolog som vi går till (jag och David) och den har vi följt nu sedan slutet av januari och den funkar precis asbra.

 

Jag och Emil har sakta men säkert börjat bygga upp en ny relation. 

En mor och son relation, utan ångest, utan tvångstankar och tvångsbeteenden.

Vi börjar sakta, vi gör saker hela tiden, som känns bra och jag har mina "backuper" om det skulle gå åt helvete (vilket det inte gjort än). Mamma och farmorn hjälper till med hämtningen i skolan fortfarande och jag har hämtat hem Emil själv ett par gånger (alltså, innan David kommer från jobbet) och det har gått bra.

 

För vilken annan person som helst så är ju det här vardag, slentrian och det mest självklara som finns, men inte för mig. Längre. Jag har börjat om, och jobbar mig framåt. Det tar tid, det ska ta tid (säger mig terapeut när hon inser att jag kan vara den mest otåliga patient hon någonsin haft) och jag har börjat acceptera att det tar tid.

Självklart finns det precis hur mycket skuldkänslor som helst i det här men det jobbar vi också på, jag och terapeuten. Det viktigaste är att Emil mår mycket bättre och att jag är på väg. Jag kommer bli bra.