I fredags! 

Då var det äntligen dags att ha kalas. 

Som han har väntat på detta och så pirrig han var på morgonen när han vaknade. 

 

Efter lämning i skolan idag så åkte jag och köpte lite mer ägg och sen drog jag igång med baket.

 

Det har sen hållt på ända till kvällsmaten. 

Några korta pauser för lunch, hämta lillebror och gosa med lillan.

 

Supernöjd! 

 

Nu ska jag sova bort en elak förkylning som hoppade på mig i natt!

 

Idag var det dags. 

Det gick verkligen inte längre nu. Jag har tappat onormalt mycket hår en längre period nu och vart tvungen att göra mig av med mitt långa hår. 

Men det här funkar ju det med! 

 

Dagen idag har annat bestått av en himla massa ärenden och när jag kom hem i kväll så hade David fixat klart trappen!

 

 

Japp, nu är det verkligen igång!

Crosskolans första dag har varit idag och maken är precis inkomen efter att ha lastat ur och grejat klart.

Emil var med ute och körde idag men eftersom jag fortfarande vill att han kommer i säng i tid så följde jag efter i min bil så vi kunde åka hem lite tidigare.

 

 

Det gick så rackarns bra!

Vilket lag! Vilka killar! 

 

 

 

Båda grabbarna satt i badet och David hade bäddat rent och gjort i ordning i alla sängar, så jäkla skönt!

 

 

 

 

Man kan ju fundera över huruvida man tycker att det är en lämplig dag och ett lämpligt väder att knalla bort till Handins i och införskaffa en ny cykel, men riktigt så funkar inte vi här hemma.

Efter frukosten i morse satt jag och David kvar vid bordet och pratade om en himla massa saker vi skulle behöva göra här hemma i vår och att rensa ut i våra förråd var en av de sakerna.

 

Vi pratade om cyklarna och vad vi ska göra med dom som liksom barnen vuxit ur och så halkade vi in på det här med att Emil alltid bara får ärvda sådana grejer. Inte för att det är något fel med det, inte alls och han själv är alltid galet nöjd med att få något som varit storebrorsans, hans stora idol i livet. Men just den cykeln Emil har nu är en begagnad rackare jag köpte på auktion för många år sedan för att ha som en extra cykel till Albin, eftersom han inte hade någon annan än BMXen just då, och den cykeln har nog aldrig fått någon kärlek och är i ärlighetens namn inte speciellt bra. Barnen cyklar ändå jäkligt mycket så varför vi inte köpt en ordentlig cykel till Emil kunde vi liksom inte komma på och det där med att överväga och tänka länge och noga på grejer är inte alls vår melodi, så David tog Emil med sig bort till Handins redan strax efter 9 i morse, direkt när dom öppnat, i snöovädret som rådde.

 

 

 

Då kan man ju fundera på vad ha gör där och varför hans mamma är utom sig av oro sex mil norr om Halmstad. Eller varför hans storebror inte ville somna alls idag utan satt hos mig och diskuterade fram och tillbaka vad man skulle kunna tänkas göra med lillebror på sjukhuset.

 

Jo, förstår ni. När vi beställde hem skåpen från IKEA så tog vi även hem en sänglampa till Emil för han har inte haft någon på sitt rum och den har det inte varit riktigt prioritering på att sätta upp, så den har legat i sin paket på bänken här uppe. Men så idag, så skulle David sätta upp den tänkte han så han packade upp den ur sin paket och gick ner för att hämta skruv att sätta upp den med. Under tiden passade Emil på att hämta lampan, ta med den in på rummet, plugga i kontakten och köra fingret där man normalt skruvar fast en glödlampa...

 

Jag har haft en fantastisk sista dag på Viskadalen med ett underbart gäng kursdeltagare som det varit ett jäkla privilegium att handleda. Men fick tyvärr såndär jäkla mensvärk sådär lagom till förmiddagskaffet så jag det var inte utan att jag sjunk ihop i en skethög i soffan när jag kom hem.

 

David och barnen kom strax efter och vi satt och pratade ikapp oss om dagarna som varit när jag varit iväg. Det blev dags för kvällsbestyren och barnen gjorde sig i ordning själva, lekte lite på rummet och sen kommer då Albin ner och säger att Emil bränt sig på lampan.

 

 

David går med upp och strax kommer dom ner, Emil jätteledsen och med ena fingret hårt hållet.

David är lite sammanbiten och förklarar vad som hänt och går för att hämta is.

Jag tar Emil i famnen och tröstar, kyler med is och frågar lite om vad som hänt.

David kommer tillbaka in och säger lite tyst

(Jonas är Davids bror som är någonform av eltekniker...)

 

Sagt och gjort.

Jodå, det där med elolyckor och barn är visst inget att leka med, åk in på direkten va svaret vi fick.

Jag funderar på vart vi ska vända oss nu, Varberg har inte längre någon akut barnmottagning och helt ärligt så är mitt förtroende för Halmstad betydligt högre när det gäller ungarna...

Vi ringer Varberg först och där var det tydligen kaos så dom ber oss köra till Halmstad direkt.

 

 

 

Stolt mor, nu igen!
Idag, sådär dagen efter självaste födelsedagen var det alltså dags för femårskontrollen på BVC.

Vi hade inte informerat om att det var vaccinationsdags. Det blir bara ett störande moment som han går runt och tänker på. Vi hade istället pratat om allt roligt som han skulle få göra där och det bidde nog lite fullträff. Han fällde några tårar när det stack till i armen, men det var nog mest för att sköterskan sagt innan att man får skrika hur högt man vill. Efter besöket fick han en massa finurliga grejer med sig, penna med såpbubblor i, pysselbok, reflex och lite annat skoj.

 

 

 

Jo, vi är lite småförkylda här hemma idag.

Det var vi ju faktiskt redan i fredags och har väl varit lite sådär även i helgen.

 

Ingen feber eller så och inte heller några rinnande näsor men lite riviga i halsen och huvudvärk.

Så vi tar det som sagt lungt även idag, kollar på tv, bygger lite lego och gosar.

Albin var lite småhes när han cyklade till skolan men han är plikttrogen han och inte heller där var det så mycket värre.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, nu var det ju ett tag sedan vi berörde det här med dagis och sånt.

Japp, jag vet att det ska vara förskola och ibland säger vi det här hemma, men oftast blir det dagis.

 

Nu är vi inne år 2015 och mina ungar blir nio och fem år i år. 

Det betyder ju att jag snart varit mamma i nio år och att jag även snart haft den här känslan i snart nio år. Känslan av att det gör mig riktigt ont att lämna mina barn på dagis.

 

Vi har världens bästa dagis. Verkligen. Absoluta världsklass och vi älskar alla fröknar (ja, jag vet att det heter pedagoger, men det blir liksom väldigt trixigt att säga det här hemma och inte sjutton låter det lika mysigt som fröken?), kokerskan och hela sättet dom jobbar med barnen.

Det handlar alltså inte om själva dagiset. Inte alls.

 

Det är det här med att lämna mina barn till främlingar. Fröknarna känner ju barnen, det är inte det, men att lämna bort dom känns inte bra. Det känns verkligen inte bra och hela det där första året när Albin skulle lämnas och vi grät floder tillsammans jag och han på morgonen, då sa alla åt mig att det blir bättre...

 

Det har det inte blivit. Känslan är precis den samma. Även om det är med Emil nu och även om vi inte gråter floder tillsammans på morgonen för att Emil är en sådan förståndig lite kille som liksom sväljer sina känslor, tar fröken i hand och går in, även fast han inte vill. Jag vet att han har det bra. 

 

Men han hade haft det bättre med mig... Med sin pappa, med sin bror, med sin mormor eller sin farmor...

Han har kompisar som han leker med. Han har en liten flicka som han håller av och tycker jättemycket om.

Han kan komma hem och berätta om roliga saker han gjort. Även om tråkigheter såklart men alltså, jag vet ju att han har roligt när han är där. Ändå frågar han om morgonen när han vaknar om han ska till dagis och de dagar han får svaret att han ska dit så säger han att han inte vill.

Då går vi pedagogist igenom vad pappa gör, vad mormor gör, vad farmor gör och vad jag ska göra så han förstår varför han är där. Idag frågade han varför inte barn kan få vara med på jobbet. 

 

Varför håller vi på med den här cirkusen då, om vi egentligen inte vill och om vi egentligen kanske inte hade behövt om vi prioriterat om lite. Jo, för att ALLA hela tiden säger hur viktigt det är. För att vi inte vill hålla honom utanför gemenskapen som är så viktig sedan när skolan börjar. Jag vill att han ska ha den lilla tryggheten när det är dags att börja skolan, tryggheten att ha sina vänner, eller i alla fall ha människor runt omkring som han känner sedan innan, när allt annat är nytt.

 

Men som sagt, känslan av att lämna bort barnen på dagis, den har inte försvunnit, inte alls faktiskt. Det kan vara så att den till och med har blivit starkare, den där känslan av att det är fel. I snart sex år har jag lämnat på dagis och jag har inte vant mig. Verkligen inte. Det kommer jag aldrig att göra.

 

Men jösses va tappra mina ungar är!

Det händer ytterst sällan att Emil är ledsen när han ska lämnas. Ungefär som om han känner att han måste vara lite stark. Han vet ju att pappa kommer och hämtar och han vet oxå att han får leka med sin storebror när han kommer hem. 

 

 

Det är ganska mycket väntan...

 

Ingenting hände, inga prickar och Emil var precis som vanligt.

Eftersom vi inte visste hur lång tid det skulle ta så hade vi lite matsäck med oss så efter leken och när det närmade sig lunchtid så tog vi fram ostfralla, juice, ett russinpaket och lite Barbapappa på plattan.

 

 

 

Det började med en liten prick på hakan.

Som spred sig ganska snabbt och blev en hel koloni. Sen tog det inte sådär jättemånga dagar innan vi hade svinkoppor på hela stackars lilla Emil.

 

Han fick tillslut penicillin och efter att vi tvingat i honom det i 10 dagar (Med fasthållning och tvångsinsprutning i munnen) så fick han en JÄTTEallergisk reaktion och fick medicin för det.

 

 

Min stora, fina Albin.

Han är så lik sin pappa i kroppen! Kroppsbyggnaden och hur han rör sig.

Han är snäll, ansvartstagande och har ett hjärta av guld!