Har jag haft nu! Jag är så ledsen, min lilla älskade unge!


Bilderna är tagna i våras


Vi har haft en riktig mysmorgon med en del hemma pyssel, slagit in några julklappar till och medan jag skalade potatisen så tog Albin och skalade morötterna och han kan det verkligen nu, jag behöver inte skala alls efter honom, bara skära bort ändarna!

Hur som helst så har jag förberett och pratat med honom om att han ska till dagis sen för att mamma ska jobba och han har inte sagt nåt, inte kommenterat det alls faktiskt mer än när vi tog på ytterkläderna och skulle åka, då sa han "Albin inte vara dagis idag" men jag pratade bort det med att dom skulle ha så roligt och leka och så. Allt gick bra i bilen och när vi kom in men när jag han fatta att jag verkligen skulle åka så blev han hysteriskt ledsen och klamrade sig fast vid mig och bara grät.
"Mamma inte åka, Albin vill vara hemma med mamma!"
Detta är min värsta farhågor någonsin och jag hatar att behöva vara den som lämnar på morgonen!
Jag fixar inte detta, jag kan inte hjälpa det men jag tycker ju själv inte att han ska behöva vara där om han inte vill! Han vill ju vara hemma hos mig!! Jag vill ju ha honom hemma hos mig!

Anki tog emot oss och efter att vi båda klamrat oss fast gråtande vid varandra en stund så tyckte hon att jag skulle gå (skulle jag ju gjort långt innan, men jag kunde inte), så jag pussade, kramade och sa hejdå och jag sa hela tiden att "pappa kommer och hämtar dig om en stund", men han bara grät
"pappa hämta Albin nu, Albin vill vara med pappa"

Till slut så vinkade jag i alla fall och gick men det kändes allt annat än bra och jag hade gjort vad som helst bara för att gå in och hämta honom! Anki sa i alla fall till mig att jag skulle ringa senare och det tänker jag göra, men jag får vänta tills efter maten.

Jag gissar att jag kommer få en hel hoper dagis-morsor emot mig nu, men jag vill inget hellre än att han ska vara där han mår bra (hos mig, mormor och farmor) och inte är ledsen. Där han kan få krypa upp i famnen hos någon som han känner och trösta sig med sin snutte. I stället kom det fram en massa barn och började rycka i honom och han blev alldeles förskräckt.

USCH! Nu ska jag i alla fall torka tårarna och gå ner och sätta på middagen (hur kul det nu kan vara att laga middag till sig själv...) och sen åka och jobba men om denna proceduren tänker upprepa sig i morrn så är det David som får komma hem och lämna på måndag!