Att ha haft en hemmadag med en slagen hjälte...

 

Efter att Albin spenderat halva natten på akuten och inte kunde följa med klassen på idrottsresan dagen efter så stannade han hemma med mig och Lolan nu i veckan.

Vi tog det väldigt lugnt. Började dagen med en ordentlig frukost och sen satt vi ute i solen och kollade på när Lolan jagade insekter.

 

Eftersom han klarade av att cykla men inte gå på foten så cyklade han brevid mig och så tog vi en promenad innan middagen. Efter middagen la han sig på studsmattan och vilade med lite filtar och mys, för det blåste ändå lite kallt. 

Lolan inspekterade träd, åt gräs och trasslade in sig i sin lina, vart hon än gick...

 

Sådana oväntade dagar kan bli rätt mysiga på något vis.

En fika i ett nyckfullt aprilväder

 

Ja, det är tur att man kan sitta inne och fika på Strömma.

 

Vi bestämde att vi skulle åka och fika där ute idag eftersom Albin var där och lekte med Fritjof och vi faktiskt inte varit där sedan dom öppnade i påsk. 

Hemma var det sol, så vi stuvade in oss i bilen och körde ut, jag, David och Emil.

 

Halvvägs dit så börjar det dugga och när vi är framme tokregnar det blandat med hagel!

Tur man kan svepa in sig i en filt, dricka te och dela på en kardemummabulle i kvarnen när vädret är helt och hållet oförståligt.

Att ha haft en olycka i veckan

 

Jomen visst ser ni.

Här ligger han, med foten i högläge, hårt lindad med en ispåse runt efter att ha landat jättefel när han trixade med sparkcykeln en kväll i veckan.

Ju längre tiden gick, desto ondare fick han och han kunde inte stödja det minsta på foten så vid halv nio på kvällen åkte han och David in till akuten.

 

Efter nästan fem timmar kom dom hem, mitt i natten och som tur va, så var det ingen fraktur så Albin har fått ta det lite lugnare nu ett par dagar och har fått hoppa över gympan i skolan och så men nu idag har han kunnat vara med och köra cross på förmiddagen.

 

Eftersom hans klass skulle iväg på en idrottsutflykt dagen efter så fick han stanna hemma och vila.

Vad passar bättre då än att bli lite bortskämd med lyxig frukost på morgonen.

 

 

En katt att gosa med och en mamma som steker fattiga riddare till frukost!

Nu grönskar det!

 

Jag älskar när det ser ut såhär i trädgården!

Nu kommer snart alla goa bär och snart kan vi göra syrénsaft, maskrossaft, rabarberpaj, krusbärskompott, vinbärsmousse, hallon och jordgubbar på frukosten mmmmmmm!

 

Snart så!

Att koka soppa på ogräs...

 

Jag tycker ju verkligen att man ska ta vara på det naturen erbjuder och så länge jag kan minnas har min mamma alltid pratat om mormors goda "nällesoppa".

Jag har själv aldrig ätit det men så såg jag någon på tv i veckan som gjorde nässelsoppa och det såg himla enkelt och gott ut.

 

Så jag gick ut i trädgården!

Och där kunde jag konststera att vi har alldeles för lite ogräs minsann, Det bidde så ynkligt lite i botten på min bunke så det gci inte. Albin och hans kompis Eddie kom hem i ett kort litet ögonblick och då hann jag knipa dom och be om en liten tjänst. Tillbaka kommer dom med en hel påse full med nässlor!

 

Jag rensade, sköljde, förvällde, hackade och gjorde soppa på det! Ogräset.

Supersmarrigt! Verkligen!

Till och med minstingen som inte är någon sopp-fantast åt med god aptit.

 

Nällesoppa får vi göra igen!

 

 

Jag hade dessutom bakat lite muffins och några snabba tunnbröd under dagen,

så det bidde fest kan man säg.

(jag fotade bara de "misslyckade" muffinsarna som jag lämnade upp, resten har åkt i frysen)

Att lyssna på kroppen... och mannen...

I helgen var det ju crosstävling, som jag rapporterade om igår.

David och barnen körde ju upp på fredagskvällen och jag hade nästan tänkt att jag skulle följa med eller åtminstonde köra upp själv på lördagen.

Men jag hade några intensiva och tuffa dagar i förra veckan så jag var faktikst väldigt, väldigt trött och behövde verkligen vila. Jag vet att jag sagt det förut, men min man alltså, han är fantastisk!

 

Han åker iväg med allt, roddar allt, fixar, packar, handlar och bara gör! ...medan jag inte gör...

Jag hade tänkt åka på lördagen men efter ett samtal med maken så sa han bara till mig att stanna kvar hemma, ta hand om Lolan och fortsäta vila mig, han hade koll och alla mådde prima.

Att han kan känna mig så väl, där där mannen...

 

 

Hur som helst.

Vi bildbombar ju alltid varandra om vi är ifrån varandra och så även dessa dagarna.

Jag fick bilder på skitiga och lyckliga barn, crossträningar, cykeltrix, morgon och kväll i husbilen och hur någon hittat en finfin handelströja hängande där inne i som tydligen var oerhört skön att ha på sig.

 

Jag skickade bilder på lugnet från trädgården och hur det ser ut när jag kvällspysslar lite med Lolan ständigt brevid mig...

 

Tävlingspremiär!

 

I helgen var det tävlingspremiär för säsongen. 

Det var första tävlingen i MX Masters som gick av stapeln i Uddevalla (där vi även kommer vara senare i sommar och titta på VM) och Albin var med både på träningsdagen på lördagen och sen på tävlingen på söndagen.

 

 

Han är precis hur grym som helst, våran stora kille!

Jag är såklart rätt partisk men jag är djupt imponerad över hur han tar sig ann tävlandet.

David och pappa är alltid med och stöttar med den tekniska biten men ju mer vi är ute med Albin på både tävlingar och träningar så konststerar David att han behöver mig också.

Jag är alltid den som tar mig in i Albins psyke, ser till att han tänker "rätt", att han hanterar svårigheter och motgångar på ett bra sätt och sen sätter fokus på det som han är riktigt bra på

(vilket är starter, kurvteknik och att välja spår).

 

 

 

Efter kvalheatet till exempel så var det en vansinnig grabb som körde ut ut depån och gick med illskna steg mot vårt "läger". Han slängde glasögonen, svor och var nära att ge upp. Jag fick sprungit ikapp honom på vägen till husbilen, tog crossen och förhörde mig om vad som hänt. 

Pappa var redan framme vid husbilen så han tog hand om grejerna så jag kunde sätta mig lite med Albin.

 

Han är så himla ansvarstagande, omtänksam och hänsynsfull så han tränger sig aldrig, följer ALLTID ALLA regler och har svårt för när andra beter sig annolunda mot honom. Man förväntar ju sig samma typ av respekt och bemötande som man själv ger, eller?

 

 

Det är den svåra biten.

Att försöka förklara för honom när man själv inte föstår.

När det finns regler att följa och sen ser man att vissa inte följer reglerna. Att vissa föräldrar trimmar sina barns crossar trots att det inte är tillåtet och sen ber ungen "mörka" trimmet så dom inte ska bli påkommna eller kanske till och med bli anmälda med protester.

Det där är galet svårt för både mig och David att förklara för våra barn.

 

Jag, Albin, Emil och pappa gick upp på en liten skog/bergskulle och tittade på resterande heat och då fick vi pratat en massa bra. Pappa visade honom en massa ställen på banan med exempel på hur dom andra förarna körde och hur det gjorde för deras fart/placeing och när vi gick ner för att äta lunch så var det en makalöst peppad grabb vi hade med oss.

 

 

Eftersom han körde vält på ett par ställen i kvalheatet så ville han att David skulle stå vid de svåraste ställena på banan under racet medan pappa stod vid depån och tog emot efteråt.

Finalen gick som en dans! Han gjorde en segergest när han gled i mål och vi kunde återigen konstatera att han är ruskigt startsnabb. Trots att han inte alls har någon ny hoj (till skillnad från de flesta andra som kör med nya eller bara årsgamla hojar), något trim eller är särskillt stor. Han har utvecklats något enormt och vi är så himla stolta över honom.

 

 

Efter heatet tog, i vanlig ordning, pappa emot hojen och knallade bort till husbilen medan jag, David och lillebror kramades, berömmde och klappade om vår hjälte som blev 9:a i mål vilket han var supernöjd med och såklart även vi.

 

Vi stannade kvar en liten stund efter Albins final för att kolla på de andra från Varberg och givetvis hejja fram Albins kompis Fritjof som hade sin final några heat senare.

 

 

Vi summerar en fantastiskt bra första tävlingshelg och ser galet mycket fram emot nästa som är Getinge om ett par veckor.

 

Att ta vara på tiden, ljuset och livet

Jo, men alltså jag fattar, det här låter ju hur flummigt som helst men den här tiden, efter att jag brakade ihop har inneburit så himla mycket förändringar för mig och jag ser saker på ett helt annat sätt.

 

För mig är det till exempel nu, så galet viktigt med familjen. Inte för att den inte var viktig innan men att jag nu på något sätt varkligen tar vara på tiden och prioriterar sånt som just nu är så viktigt för mig.

Jag har tagit en del beslut nyligen som jag känner verkligen har hjälpt mig och även om det blir en hel del ovisshet kring detta så är det några bitar som är lättare att hantera och jag känner ett inre lugn på något vis.

 

Jag har mina täta kontakter med läkare, terapeuter och psykologer och dom säger alla att detta kommer att bli bra. Jag kommer komma ut på andra sidan, även om det inte är som samma person som gick in men det blir bra även om det kommer ta lång tid och jag litar på dom. 

 

Nu ska jag flumma vidare, ta vara på dagen. Sitta ute. Ligga på soffan med katten på bröstet. Skicka och få übersöta bilder på min brorsdotter. Sitta och prata och fika med mina barn. Lägga ifrån mig all teknik och samtala om dagen med min man. Åka bort till mamma och pappa och bara vara.

Flumma, helt enkelt.

Att ha sällskap i badet...

 

Att ta fredagskvälls-badet är inte helt avkopplande alltid. Jag har nämligen en väldigt kelsjuk liten hårboll som vill vara nära och vara med hela tiden. Så när jag och hon blev ensamma en kväll och jag haft en ganska lång dag och var trött så bestämde jag mig för att bada. Något som händer YTTERST sällan annars. Dels för att vi inte har så där vansinnigt stort badkar (specialbeställt för att komma in under trappen) och dels för att jag inte kan koppla av ordentligt om resten av familjen är hemma.

 

Men som sagt, i fredags bidde det ett bad. Med en galet nyfiken katt.

Som tillslut gav upp och la sig i handfatet i väntan på att matte skulle bli klar...

Att ha en cooling!

 

Den här coolingen och hans brorsa fick nya finkläder till skolavslutningen hemlevererade förra veckan och då hade jag även köpt varsit par solglasögon och dom var tydligen så coola att man inte ens kunde ta av dom när det var dags för kvällsmaten...

 

På den lilla bilden är det legobygge på gång.

Pappas experthjälp behövs visst när något stort åkt i golvet.

Att vara lite lat...

 

I fredags åkte familjen i väg med husbilen och då följer alltid vår stöttåliga kaffebryggare med vilket bertyder att jag antingen kan knalla ut i lägenheten och hämta kaffebryggaren där, när jag ska ha mitt morgonkaffe, eller så gör jag såhär...

 

En termos, en tratt med kaffefilter och pulver i.

Det gick alldeles utmärkt!

Ett nytt kapitel!

I vår familj håller det just nu på att startas ett helt nytt kapitel.

I och med att jag blev sjuk och min familj valde att stötta mig helhjärtat så föll det sig så att mamma sa upp sig från jobbet och pappa valde att starta upp sin egen byggfirma där mamma ska vara anställd och ta hand om pappersarbetet. Då är hon mer flexibel i sina arbetstider och kan hjälpa oss med barnen och mig med rehabiliteringen tillbaka till ett någorlunda normalt liv. Även pappa kommer ju kunna planera sina dagar på ett helt annat sätt och det här kommer helt enkelt bli bättre för alla.

 

Så pappa har fått sig ett eget litet aktiebolag och vi har skapat en hemsida till det!

 

 

kristerjonssonbygg.se heter den och den går att kika på här.

 

Mamma har redan fått en hel del att göra, det ramlar in paket jämt och ständigt nu tydligen.

 

 

Men så himla skönt detta känns!

Jag hoppas kunna stötta tillbaka snart, när dom behöver hjälp med nya bolaget.

Att ha haft bebisbesök

 

Denna ljuvliga lilla varelse kom och hälsade på under påsken minsann.

Lilla Lias var inte lika förtvivlad över att vara hos mig som Alvina var (dessa båda bebisar är dessutom födda på samma dag!) och han somnade lite varstans han.

 

 

Även Frida, Lias mamma Linnea och mamma var här och fikade.

Träning för mig som visade sig gå himla bra!

 

 

 

 

 

Att ha firat påsk

 

Jodå, det bidde påskfirande här oxå men inte riktigt som vi hade tänkt.

 

Lilla Alvina var så utom sig ledsen så brorsan och Julie fick hastigt lämna och åka hem men farmor & farfar kom och fikade med oss och fick sett en liten skymt av henne innan hon blev sådär utom sig.

 

Vi åt smarrig påskmiddag. 

 

 

Mamma hade med sig laxen, garnityret och såsen, så allt jag behövde göra va att koka en gryta potatis. Det var så himla gott och vi blev alla väldigt mätta och belåtna.

Till fikat hade jag svängt ihop en citronpaj och så la jag fram lite nybakta kakor jag har i mina plåtburkar.

 

 

 

 

Vi hade dukat fint och grabbarna hjälpte mig att plocka in lite blomster och kvistar.

 

Nu håller vi tummarna att Alvina är på bättre humör nästa gång hon kommer och hälsar på faster.

Att ha möjligheten

 

Att kunna sitta kvar efter frukosten på förmiddagen och kolla på någon serie.

När natten varit full av ångest, hyperventileringar och rusande puls.

Jag har friskskrivit mig själv en del så jag jobbar numera 25 % och jag har turen att kunna styra lite själv så jag kan jobba på mina bra dagar och vila när det inte är så bra.

 

Men snart är det slut med det och då måste jag vara frisk igen.

Att ha fått upp lamporna!

Det tog bara en månad ungefär. Jag köpte lampor och en månad senare är dom uppe!

 

Nu bara måste vi fixa nya sängbord, det här duger inte!

Att ha haft ett härligt påsklov!

Ja, vi har verkligen haft ett härligt påsklov!

Inte för att vi firar påsken direkt utan mer för att vi varit tillsammans och tagit dagarna som dom kommer.

 

 

Bara det här till exempel, det är ju fantastiskt. Emil går över till Albin när dom vaknat och kryper ner där och så kikar dom på någon film eller spelar lite innan dom går upp och äter frukost.

 

Sen har vi inte bara slappat. Nää, är det lov och man är hemma så får man vackert hjälpa till så jag införskaffade en maskrosplockare till så båda ungarna kan ha varsin och plocka.

 

 

Det är ju helt otroligt att maskrosorna redan ser ut såhär i mitten på april!

 

Tur att våra ungar gillar att vara utomhus och att hjälpa till...

Att förbereda påsken!

Ja, vi firar påsken i morrn vi.

Då kommer brorsan, Julie och Alvina upp och äter middag och fikar med oss. 

Även min farmor och farfar kommer och fikar och träffar Alvina.

 

Så idag tar vi det lugnt, städar lite, bakar lite och spelar lite.

 

Grabbarna fick nämligen spel i sina påskägg (eller ja, alltså, det var små små påskägg med lite choklad i och så satt det fast ett snöre som ledde till ett paket med varsitt spel i).

Albin fick ett schack och Emil fick ett Lusen.

 

Att ha ordnat både hatt och frisyr!

Jodå, grabbarna har införskaffat sig varsin hatt.

 

 

 

Eventuellt kanske det blir hatt på skolavslutningen, vi får se lite vad som kan hittas på innan dess, det är ju ett tag kvar och mina kids är ombytliga, i alla fall den där minstingen.

 

Albin har varit galet långhårig nu ett bra tag och på påsklovet gjorde vi slag i saken och klippte honom!

 

 

Det bidde fantastiskt fint och nu slipper den där sneluggen hänga ända ner till näsan.

Emil får vi se om vi lyckas lösa en klipptid till, annars får jag väl försöka själv tänker jag, kan väl inte vara så svårt ;-)

Våran Emil

 

Detta lilla bustrollet alltså!

Vad ska det bli av honom tro? 
Han har så himla mycket frågor och funderingar denna, så några timmar ensam med honom är definitivt aldrig tysta och långtråkiga. När han kommer att tänka på något så är det lika bra att ha google till hands för är det något svar han aldrig nöjer sig med så är det "för att det bara är så".

Det går han aldrig med på! Man ska svara in i minsta detalj om allt! 

Det kan vara allt från vulkaner, dinosaurier, förlossningar, matlagning, tornados, valar och hastighetsbegränsningar till stora frågor som universum, döden, krig och kärlek.

 

 

Våran nyfikna och helt fantastiska unge som läser på allt han kommer över!

Han ritar ritningar och teckningar som han skriver berättelser på och häftar ihop till små böcker. Han gör hyss och har ALLTID ett svar på varför han gjorde just det hysset och han ska alltid kramas och gosa innan han lägger sig.

 

 

Han har korkskruvar i håret när det är nytvättat och svinto när han vaknar på morgonen.

Han har en liten kort lugg efter att ha frisserat sig alldeles själv i höstas.

Han har dom brunaste ögonen och är stark som en oxe!

 

Han håller stenhårt på rättvisa, regler och lagar, precis som sin bror och vet att alla människor är lika mycket värda. Min lilla Emil, han är klok som en bok.

 

 

 

Våran Albin

 

Våran Albin!

Han har blivit så himla stor!

Jag vet, jag tjatar om det men det känns som om tiden bara flyger iväg med den här grabben just nu.

Han är aldrig still, ute och cyklar med sina kompisar för jämnan, pratar med tjejer, satsar på crossen, gör sina läxor, tar ansvar för sin lillebror på vägen till skolan och hänger med mig när jag lagar mat.

 

 

Om tiden kommer gå lika fort som den har gjort det senaste året så är han ju för sjutton snart tonåring!

 

Vår fina, stora kille!

 

 

Världens bästa storebror!

Våra fina

 

Jag har ju inte studion kvar längre men delar av materialet finns kvar i Davids gömmor och när Albin ville ta nya bilder på sig och crossen så letade David fram den svarta papprullen och häftade upp den på väggen ute på altanen. Det gick ju precis hur bra som helst att göra så och eftersom jag vart minst sagt ur form ett bra tag nu så har kameran haft semester i många månader men i helgen fick den faktikst komma fram och dammas av.

 

 

Mina grabbar är visst så himla vana vid det här med att bli fotograferade så dom säger inte ett ljud.

Jag ropade åt dom att kamma sig och ta på sig varsin stickad tröja och komma ut, då gör dom det, båda två, helt utan protester och sen sätter dom på sig sina smajl.

 

 

Jodå, båda två har fotograferings-smajl, men helst vill man ju ha dom så naturliga som möjligt när man fotar men herregud va jag är stolt över dom här båda. Det är precis som om dom vet att om dom gör exakt som jag säger till dom, så går det undan. Det tar typ fem minuter och då har jag hunnit knäppa av runt hundra bilder och sen kan dom fortsätta leka. Galet duktiga.

 

 

 

Dom är ju så olika som två ungar kan vara men dom har så fantastiskt roligt ihop för det mesta.

Det klart det Kan bråkas och gnabbas även hemma hos oss men dom håller väldigt ofta sams och gör saker ihop. Det märks dessutom att dom längtar efter varandra om det gått för lång tid sedan dom träffades, till exempel om någon av dom sovit borta. 

Jag är så himla stolt över att få vara mamma till dessa båda.

Den nya outfiten!

 

Äntligen har alltså dom nya kläderna kommit!

 

Inför varje säsong så behöver man tydligen ha en ny uppsättning kläder som ska matcha hjälm, dekaler på hojen och stövlar. Stövlarna och hjälmen kan han fortfarande ha men crosskläderna sliter han faktiskt rätt bra på, på en säsong så det behöver förnyas.

 

 

Dekalerna fick han i julklapp av brorsan och Julie

(tror mamma och pappa var med en sväng på dom med, det är inte gratis med dekaler liksom...)

och kläderna har han varit med och valt ut själv.

 

 

 

Helt plötsligt ser han så jäkla stor ut, min Albin,

Va sjutton hände där liksom, han började väl nyss skolan?

 

 

 

Att ha träffat några små...

Hemma hos Linnea finns både bebisar och lammungar som får ner pulsen.

 

Jag, Linnea och Frida, träffas ganska ofta. Det blir lite spontana fikor här och där.

Nu har Linnea fått lammungar och en är så liten så hon behöver mata den var tredje timme hela dygnet så jag och Frida åkte dit med lite fika. Lias var på sitt allra soligaste humör och charmade oss som vanligt.

 

Ser fram emot fler dejter med dessa töiser.

Och snart har vi ytterligaren en bebis att gosa med i det här gänget...

 

Mina fina vårblommor!

 

Älskar när det grönskar och börjar blomma överallt i trädgården!

I Ljuvligt vårväder!

Jamen hörrni, vilket väder!

 

En dag när jag vilade mig i form i förra veckan, och hade gjort nästan hela dagen,

så fick jag ett ryck och gick bort till mamma. Grabbarna var ju där, hon hade i vanlig ordning hämtat i skolan och jag behövde röra lite på mig så vi gick på en liten upptäcksfärd i skogen bakom mammas hus.

 

 

Vi gick längs bäcken i skogen och sen gick vi in i den tomma kohagen precis brevid och barnen fick klättra lite i träd och utforska innan vi gick hem igen till mormor igen.

 

Härliga dagar. Det är så mycket lättare att ta sig för saker när solen skiner och när man har sånt fantastiskt stöd runt omkring sig!

 

Snart smäller det!

Snart öppnar Strömma Farmlodge!

 

 

Jag var där en sväng i veckan och kollade läget och tjuvkikade på vad som är på väg in och vad man bara måste ha! Tyvärr är det precis hur mycket som helst som hade passat finfint hemma hos mig och jag hade blivit fattig om det hade varit öppet och funnits möjlighet för mig att handla något...

 

Nu fick jag nöja mig med att titta på när tjejjorna jobbade och för min egen skull så tog jag och Daisy och arbetstränade mig lite, så vi sjöng Imse vimse spindel, Bom bom bom bom slå på stora trumman och Bä bä vita lamm. Daisy tyckte, som synes, att det var helfestligt trots att jag knappt kommer ihåg hur dom går och än mindre kom jag tydligen ihåg hur barn rör sig i den där åldern för när jag skulle byta blöja på ná, så var hon hal som en ål. Men hon är som en sålstråle nästan jämt den där ungen så träningen med henne går finfint! 

Att ha träffats!

 

Mina goa jobbarkompisar!

 

Så längesedan det var jag träffade alla dessa fantastiska töser.

Ja jo, mamma träffar jag ju allt som oftast och Frida och Linnea har jag ju också träffat

men dom andra goingarna. Nu har ju tyvärr tre av dessa goa tjejerna slutat på jobbet

och två är mammalediga (den andra snart i alla fall ;-))

så det är bara två av dom som faktiskt är på jobbet

men vi konstaterade att vi trivs så himla bra ihop så vi ska försöka träffas lite sådär ibland

och Frida tog första initiativet och bjöd oss alla på en brunch i nya huset.

 

 

Skönt som attans att få omge sig med varma och goa töser en liten stund.

Våran lilla höna!

 

Som vi älskar våran älskade, vindögda, kelsjuka, pratglada och översociala lilla Lolan!
Hon är verkligen hela familjens lilla myskatt och hon älskar oss alla så himla mycket.

 

 

 

Hon är så mjuk, så himla gosig och hon blev en del av den här familjen direkt.

 

 

Hon bara kommer och "knöör". 
När hon är gosig då tar hon första bästa lediga famn. Ja, helst David förstås men om han inte är hemma så funkar vem som helst av oss och då ska hon ligga så nära som det bara går, gärna med nosen intill örat, högt spinnande och som hon njuter då!

 

Älskade lilla Lolan!

Då är säsongen igång!

 

I helgen som var, så var det träningsläger för Albin nere i Landskrona, Saxtorp.

David, Albin och Emil tog med sig barnas farbror Jonas ner som stand-in för mig.

 

Ja, det känns lite surt att inte vara där men som sagt, saker och ting måste få ta sin tid och jag vet att jag är lite väl skyndsam ibland och detta är inte lika viktigt som första tävlingen och den vill jag ju så himla gärna kunna se på, i alla fall en stund.

 

 

 

 

Emil var inte helt kurant när dom var där nere så på lördagen var han frusen och trött. 

Men han var vid gott mod och jag älskar när jag får bilduppdateringar från vad dom hittar på när jag är på hemmaplan.

Att ha underbar vårsol!

 

 

Hemma i vår trädgård växer det så det knakar av scillor, krocus, vitsippor och påskliljor.

Det knoppas på varenda träd och under vinterns täcke med granris kommer smultronen och jordgubbarna.

 

 

 

Nu kommer det här underbara årstiden, VÅR!

Att kunna sitta ute och njuta av solen utan att dö av värmeslag, det är min melodi det.

Att ha hälsat på sin lilla höna

 

Alvina Greta Svane, min brorsdotter

 

Älskade lilla unge va du är underbar.

I helgen som var så fick jag återigen träffa henne och hennes föräldrar och det är alltid lika mysigt.

Eftersom jag inte träffar henne så ofta som man kanske hade gjort om vi bott närmare så har jag alltid med mig kameran ner och fotar henne.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fasters lilla busunge!

Att fuska lite...

 

En dag i förra veckan ville Emil ha pannkakor (ja, igen!) och eftersom det var lite halvdåligt med vanligt vetemjöl hemma så gjorde jag en variant kan man säg. Havregryn funkar ju alltid och eftersom jag hade några övermogna bananer så körde jag ihop havregryn, bananer och lite mjölk med stavmixern som jag spädde ut pannkakssmeten med och det blev ju riktigt gott!

Lite mer textur och tuggmotstånd från havregrynsmalet och sötma från bananerna gjorde susen och ingen märkte något om att det var banan i. Win-win kan man säga.

Att ha varit ute på Strömma

Strömma, min alldeles egna arbetsträning.

Att åka ut till Strömma på de bra dagarna och känna att jag gör något, det är himla skönt.

Även om mina insatser kanske bara är att hjälpa till med att få Daisy att somna, så kommer ju jag ut och får en liten promenad, lite frisk luft och känslan av att bidra med något.

 

 

Daisy somnade och jag kunde gå in och titta på när tjejerna jobbar i ladugården,

som ska bli lager nu när det strax drar igång där ute för säsongen.

 

 

 

 

Efter en stunds promenerande med Daisan, lite snicksnack med töiserna och en daglig dos av socialisering så känns det helt ok att åka hem och vila lite. 

 

Men jag behöver inte vila fullt lika mycket längre och har börjat jobba lite smått igen.

Håll tummarna nu att det går väger det här!

 

Att ha varit uppe på morgonen

 

Det var längesedan jag var uppe och såg solen gå upp!

Men så himla vackert det är och som jag nog absolut borde försöka mig upp, och göra det oftare.

Att sitta på trappen och se solen gå upp med en kopp kaffe i handen...

Det ska jag göra nu i vår och sommar.

 

 

 

Att ha startat en efterlängtad säsong...

Crossen!

 

Nu är säsongen igång på riktigt.

Denna helgen är det träningsläger i Saxtorp och sen är första tävlingen den 22-23 april och där emellan är det klubbmästerskap, crosskolan och vanliga träningar så nu börjar själva livet...

Nya kläder för säsongen är beställda och hojen är pimpad med dom nya dekalerna.

Vill man följa Albin så kommer han att köra med 999 och 998 (det är 999 som är "hans" nummer men dom har startat en ny cup som han ska köra och där fanns inte 999 ledigt...)

 

Crosskalendern ser ut som följer

(De båda kursiva tävlingshelgerna ska inte Albin tävla på utan det är SM och VM

som familjen givetvis ska vara med på, som funktionärer på SM och åskådare på VM)

 

1-2 april - Träningsläger Saxtorp

22-23 april - MX Master Uddevalla

13 maj - VMX Alingsås

20-21 maj - MX Master Getinge MK

27-28 maj - MX Master Varbergs MK

17 juni - VMX Kinds

1 juli - VMX Lerum

8-9 juli - MX Master SMK Ljungby

15-16 juli - SM Varberg

29-30 juli - MX Master MCK Hallandia

12-13 augusti - MX Master SMK Värnamo

19-20 augusti - VM i Uddevalla

26 augusti - VMX Getinge

2 september - VMX Stenungsund

9-10 september - MX Master Smålandsstenar MK

23 september - VMX Älvängen

30 september - VMX Hökensås

7-8 oktober - MX Master Kinds MK

 

Ja, som man kanske kan se här så lever och andas denna familjen cross...

 

Bilderna här ovan är från förra helgen när Albin var och tränade i Veinge.

 

 

Att ständigt ha någon intill...

 

Våran lilla Lolan...

 

Jag och David har pratat om det här, flera gånger. Alltså vad är oddsen att få ännu en sån här fantastisk katt in i familjen? Hur kan det vara möjligt att vi har fått ha tre sånna här underbara husdjur?

Nu är denna lilla höna snart 1 år. Den 10 maj fyller hon år och hon har bott hos oss nu i nästan exakt 8 månader och det känns dom om hon alltid funnits. 

 

 

Den 4 augusti hämtade vi hem denna ljuvliga lilla hårboll som tog oss alla med storm ovh har sedan länge vunnit våra hjärtan och dessutom sett till att ha husse stadigt lindad runt lilltassen. Hon är alltid där vi är. Hon kommer och lägger sig PÅ oss om vi sätter oss ner och det är inte bara med oss hon gör såhär, har vi någon besökare så kan dom räkna med att det inte dröjer så hemskt länge innan dom har en katt i knäet, vara sig dom vill eller inte.

 

 

Så här såg det tex ut en dag i höstas när Frida var hemma hos oss och vi satt och pysslade med lite fackliga grejer. Det är liksom inte ens lönt att lägga bort henne, hon ska vara med, det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

 

Lolan är mycket pratigare än vad Kajsa och Pyzen var. Kajsa hade ju ingen röst alls och om hon någongång försökte sig på att jama så blev det bara som ett litet ljudlöst pip. Pyzen kunde jama, men gjorde det typ aldrig, däremot var ju han som en första klassens vakthund som morrade om någon gick runt huset på nätterna och sånt, skitpraktiskt.

 

Vi konstaterade också att det kan ha varit så att Kajsa och Pyzen alltid hade varandra, att det var därför dom inte är fullt så översociala med oss som Lolan är. Dom var ju två ända tills Pyzen dog 2011.

Lolan är dessutom väldigt lekfull och kommer dragandes på diverse leksaker, disktrasor, sockar, vantar, fjädrar, kvistar mm i munnen och pratar väldigt ljudligt innan hon kommer fram. Hon vill gärna leka "apport" med en liten piprensar-boll som grabbarna har gjort till henne, den ska man kasta så hon kan hämta den och då kommer hon och lägger den framför oss så vi kan kasta igen.

 

Kärleken till ett husdjur alltså... Och den kärleken man får. Så underskattad...