Att visa dom BÄSTA händerna jag vet...

 

Det här är min absolut tryggaste "snuttefilt" i hela världen. Davids händer.

 

På bilderna ovan är dom skrubbade, lääänge, i sån där stark verkstads-tvål ni vet, någon gegga för extra smutsiga händer. Nu vet ju jag att dom här händerna inte är det minsta smutsiga för dom ser ut såhär. Alltid, typ. Dom brukar vara lite mindre missfärgade efter en veckas skidsemester i trysil, när dom inte sett varken olja, fix & fog, kakel, smutsiga gamla fasadbrädor eller annat på flera dagar.

 

Men minst 50 veckor om året ser dom ut såhär och som jag älskar det!
Det är liksom ganska invant på något vis, min pappas händer ser ju ut likadant och har alltid gjort.

 

Dessa händerna kanske ser vassa och "riviga" ut, men det är dom inte.

Det finns få saker som kan få ner min puls så bra som att få sticka in mina, mycket mindre fingrar, i denna trygga hand. Dom är alltid varma, mjuka och min hand passar så bra i dessa båda händer.

 

När jag vaknar på nätterna med fruktansvärd ångest, då finns dessa händer alltid brevid mig och det är bara för mig att sträcka mig efter dom. Om jag har väckt honom på natten med mina skakningar och rusande puls så har han alltid redan lagt sina armar om mig och tagit mina händer i sina.

 

Jag älskar dessa händerna och kan inte tänka mig ett liv utan dom.

När jag tänker på hur bra jag har det så önskar jag verkligen att alla någongång får uppleva hur det känns, att ha en sån djup trygghet i en annan människa. Att alltid veta att det finns en människa på jorden som gör precis allt för mig, som ställer upp ALLTID och som älskar mig helt och hållet villkorslöst, trots mina fel och brister. Som ställer upp på mig så totalt som nu, när jag inte mår bra. Alla borde få uppleva sånt.

 

Jag hoppas innerligt att mina barn får uppleva det här.

 

 

 

Dessa trygga händer alltså...

Att ha invigt något efterlängtat...

 

En pastamaskin!

 

Jo, men efter att ha gjort pasta några gånger nu, utan att ha haft en pastamaskin, med väldigt lyckat resultat, så insåg både jag och David att det nog ändå var dags att skaffa en.

Inte ens David tyckte det var värt besväret att kavla halvt ihjäl sig, även om pastan blev väldigt god.

 

Så vi har alltså investerat i en pastamaskin och i helgen invigdes den.

Eftersom jag än så länge inte litar riktigt på min egen förmåga och därför känner att jag inte vill vara själv i köket, om det händer något, så involveras hela familjen.

 

Vilket igentligen är en fantastisk vinning för denna familjen, jag som alltid tyckt att det har varit väldigt jobbigt att ha andra människor omkring mig i köket när jag bakar/lagar mat och oftast kört ut dom, har nu fått sällskap och det blir en helt annan gemenskap när alla hjälper till. Och framför allt att jag och David pysslar i köket ihop...

 

Degen hade fått vila i kylen i några timmar innan vi tog ut den och satte fart och invigde maskinen. Emil var galet exalterad och var djupt engagerad i varenda moment, inklusive provsmakning på varenda längd.

Pastakungen himself, Albin, såg vi inte röken av, han var ute med sina kompisar och cyklade så han var inte med (vilket vi sen fick reda på att han var "fett" besviken över att han missat).

 

Vi bestämde oss för att göra fettuccine, bandpasta, och till det en fläskfilégryta med sting (gjord på cantadous förskost med fyra sorters peppar, oslagbar i alla typer av såser).

Hela familjen åt så det nästan sprutade fläskfilé och bandpasta ur öronen och vi får nog ta en dag och göra rejält med hemmagjord pasta att lägga på tork, för det var den godaste pastan kidsen ätit sa dom! 

När liten vill gosa...

 

Då gäller det att passa på.

 

Jag och Emil var ensamna hemma en stund i förra veckan, medan David och Albin var iväg och tränade. 

Sånt här, är ju det mest vardagliga och normala som finns, för de flesta. För mig är det inte så längre.

 

Det har varit fyllt med inre stress och ångest i flera år.

Nu jobbar jag med det. Hela tiden och jämt och det går framåt.

 

Något som är det mest naturliga i världen för det flesta, att ligga i soffan med sin son i famnen, att väcka sin son innan skolan, att hämta sin son i skolan, att köra honom till tandläkaren, att ställa fram kvällsmaten mm.

 

Ja, listan kan göras oändligt lång, men jag tror alla fattar poängen.

Allt det vardagliga som rör mig och mina barn (i synnerhet Emil) har varit en kamp för mig i MÅNGA år och att kunna ta Emil till sig i soffan på det här viset, utan att få ångest, det är stort. Riktigt STORT.

 

Jag älskar det. Stunderna som jag och Emil har tillsammans numera, som är bara våra och helt utan ångest, dom är värda precis hur mycket som helst. Vi har tagit fram en "plan" tillsammans med en barnpsykolog som vi går till (jag och David) och den har vi följt nu sedan slutet av januari och den funkar precis asbra.

 

Jag och Emil har sakta men säkert börjat bygga upp en ny relation. 

En mor och son relation, utan ångest, utan tvångstankar och tvångsbeteenden.

Vi börjar sakta, vi gör saker hela tiden, som känns bra och jag har mina "backuper" om det skulle gå åt helvete (vilket det inte gjort än). Mamma och farmorn hjälper till med hämtningen i skolan fortfarande och jag har hämtat hem Emil själv ett par gånger (alltså, innan David kommer från jobbet) och det har gått bra.

 

För vilken annan person som helst så är ju det här vardag, slentrian och det mest självklara som finns, men inte för mig. Längre. Jag har börjat om, och jobbar mig framåt. Det tar tid, det ska ta tid (säger mig terapeut när hon inser att jag kan vara den mest otåliga patient hon någonsin haft) och jag har börjat acceptera att det tar tid.

Självklart finns det precis hur mycket skuldkänslor som helst i det här men det jobbar vi också på, jag och terapeuten. Det viktigaste är att Emil mår mycket bättre och att jag är på väg. Jag kommer bli bra.

 

 

Vi är här. Vi har börjat om.

Älskade, älskade lilla Emil.

 

Att bebismysa

 

Det är så galet rofyllt att ha en sovande bebis på bröstet och är det något ett ångestfyllt hjärta behöver så är det just andetagen och lugnet av en sovande bebis...

Detta är lilla Lias, min jobbarkompis lille pajk, som är född på samma dag som vår älskade lilla Alvina. Han är dock nästan ett kilo tyngre men doftar ju lika jäkla underbart där på det fjuniga huvudet...

 

Jag och Linnea var och hälsade på Frida i hennes nya hus en liten stund och då får man sånna här ljuvliga små stunder av bebisandetag och välbehövligt skitprat en liten stund.

 

 

 

Som sagt. Underbart och välbehövligt.

När baksuget infinner sig...

Det är så skönt att känna sig sugen på att göra något.

Det var så himla längesedan jag hade den känslan och det är fantastiskt skönt att veta att den faktikst finns där inne. När jag har riktigt bra dagar så orkar jag ju faktisk med att baka och tycker det är riktigt roligt.

 

I förra veckan svängde jag ihop en äppelkaka som blidde himla god tex.

 

 

 

 

Jag hittade receptet i en bok jag läste när jag var nere i Lund så jag bad Julie fota av receptet åt mig och sen gjorde jag en liten äppelkaka minsann.

 

 

 

När liten blir stor

 

Där cyklar han iväg...

 

Emil. Liten blir stor.

Albin sov hos mormor och morfar i natt och Emil vaknade som vanligt i ottan och var klar med alla morgonbestyren redan innan 7 på morgonen, sommartid...

Han kom in till mig i sovrummet och kvittrade att han minsann dragit upp rullgardinen, bäddat, lagt upp prydnadskuddarna och tagit på sig, så nu var han mer än redo att ta sig ann denna dimmiga söndag.

 

Han ville ringa mormor på stört och fråga när Albin hade tänkt komma hem men det sa vi att han får vänta lite med, mormor är inte fullt så morgonpigg som han är...

 

Efter att han ätit frukost och vi ställt om klockorna hemma så det började närma sig 9 (sommartid) så kunde han inte hålla sig längre, han ringde till mormor och pratade med Albin, som ju inte alls hade några planer på att komma hem än. Vår minsting är verkligen inte den som är den, utan han bestämde sig direkt för att då får väl han helt enkelt cykla dit, om det ska vara på det viset.

 

Vi är inte helt trygga med att han har tillförlitligt trafikvett än och även om det var tidig morgon och faktiskt inte en enda bil ute och körde på byn, så följde vi honom över "stora" vägen, men sen cyklade han iväg.

Den där, han är inte rädd för någonting. Albin kan tycka det är lite läskigt att vara ensam ibland, eller att vara ute själv när det mörkt och så, men det lille, han är inte det minsta rädd för sånt. Nästan tvärt om faktikst, han är lite för "modig".

 

Men hur som, vi fick meddelande av mormor när han kommit fram, och det gick fort, så denna gången cyklade han i alla fall raka vägen dit, men det kan man aldrig vara säker på, när det gäller honom... 

Önskekvällsmat...

 

Nu när jag äntligen kommit igång med att vara lite i köket

(med betoning på lite, det är fortfarande inte i närheten av det har varit, men jag ligger inte på soffan hela dagarna, varje dag längre) så passar ungarna på att önska kvällsmat och här är en av veckans önskemåltider, pannkakor, vad annars.

 

 

Att ta vara på våren...

 

När man har så här fina dagar så gäller det att ta vara på dom.

Jag och Lolan passade på att ta lite frisk luft en eftermiddag i veckan när solen visade sig från sin allra bästa sida. Lolan får vara ute i koppel och det är rofyllt för både henne och mig.

 

 

 

 

 

 

Nu hoppas vi på fler fina dagar så vi kan ta åt oss massa ljus och samla energi.

När det inte blir helt som man har tänkt sig...

Då finns det inte så mycket annat att göra än att sitta såhär.

 

 

Jag märker ju att det går åt rätt håll men jag är så in i norden otålig så jag pressar mig mer än jag igentligen klarar av och då blir det bakslag. Jag har lärt mig ta bakslagen också, det är ok för mig nu, att jag ibland inte orkar mer än att ta mig upp ur sängen. Jag har lärt mig att acceptera det men när jag pressat mig för hårt och det inte bara visar sig som extrem trötthet utan när det blir en nattlig kamp, då är det dags att lyssna på kroppen.

 

För några nätter sedan så hade jag en sån natt.

Då vaknar jag, totalt genomsvettig, med en kropp som skakar och en puls som rusar och en ångest som inte är av denna värld. Redan vid tvåtiden på natten vaknade jag och hade även väckt David som givetvis märker direkt på mig när det är en sån där natt.

 

Då ligger han brevid mig, håller om, hjälper mig med andningen och gör mig lugnare. 

Han lyckas slummra till mellan varven medan jag inte lyckas somna fören bortåt halv sex på morgonen. 

Emil väcker oss sen vid kvart över sex och då går David med upp, tänder brasan, sätter på kaffe, packar i ordning och kommer upp mellan varven och kollar om han kan göra någor för mig.

 

De dagarna sen, gör jag inte många knop, men det är ok. Jag är ok med att det är så.

Har jag något planerat så får jag vackert ställa in det och bara vara.

 

Men återigen. Den där maken alltså, jag skulle ha en betydligt längre resa om jag inte hade honom vid min sida, i vått och torrt, i nöd och lust... 

Katt-konst

 

Jag kallar denna kompositionen för "katt bland körsbärskvistar" och nedan har vi

 

"Sälkatten"

 

 

Två sällsynt unika katter, Lolan & Alice.

Fasters lilla höna

 

Ja, det är helt galet hur fort tiden går!

I helgen var vi nere i Lund och gosade med detta ljuvliga lilla barn,

som dessutom råkar vara min älskade lilla borsdotter.

Nu är hon 9 veckor och både skrattar och pratar med oss.

 

Denna gången hade vi med oss farfarn som bara träffat henne en gång innan

och även han blev ju givetvis charmad som bara den.

 

 

Mamma och pappa hade med sig mat och jag hade med mig lite fika.

Det är ju lätt att fördriva tiden när man har en sån sötnos att vila ögonen på.

 

Jag hade i vanlig ordning med mig kameran och bjuder på några sötchockar.

 

 

 

 

 

 

Älskade lilla Alvina! 

 

Att ha gjort pasta

Albin älskar ju Sveriges Mästerkock fortfarande och eftersom dom gjorde egen tortellini i programmet förra veckan så var det just det som var beställt. Eller tja, Albin ville ju göra det själv så vi gjorde pastadegen och la den på vilning, sen åkte han iväg till en kompis så då fick pappan komma och hjälpa till.

 

 

I våra tortellinis hade vi gjort en röra på ricotta, rökt skinka, lagrad västerbotten ost och basilika. 

Det blidde galet gott!

 

 

Alla var kanske inte så snygga men eftersom jag fortfarande går på halvfart här hemma så har jag och maken sällskap i köket och bara det är ju ganska så mysigt.

 

Pappan fortsätter snickra

 

Denna gången är det Emils rum som fått ett nytt skrivbord!

Han fick ju vägghängda skåp och lådor innan jul och så var vår tanke att han då skulle få en skiva att lägga ovanpå skåpen så det blev ett skrivbord. Min man är precis helt fantastiskt så han har gjort en skiva med rätt mått och nu har Emil fått ett skrivbord!

Emils rum är dessutom så löjligt lättstädat nu när ingenting mer än sängen står på golvet, allt annat är vägghängt så man lätt kan både dammsuga och torka golven under.

 

 

 

 

Att vänta...

 

Det här är Emil. Som väntar...

Han fick någon slags dinosaurie-ägg som man skulle lägga i vatten, av sin farmor,

och så ska den kläckas så småning om.

 

Men det där "så småning om" tar väldigt lång tid när man är sex år...

 

 

Att träna lite...

Ja, inte som i fysisk träning utan som i träning på att komma upp,

komma ut och träffa andra människor och träffa barn.

Jag har övat mig lite på Daisy.

 

 

 

 

 

Vi har haft det mysigt, jag och Daisan, medan hennes mamma & mormor jobbar.

Att titta på när andra jobbar och samtidigt hålla i en bebis, det är ganska rofyllt och precis lagom mycket övning. Att kunna tjuvlukta lite på ett fjunigt bebishuvud är en helt ok sysselsättning någon timme.

 

Att ha tagit in lite vår

När vi var ute och gick så plockade vi med oss lite kvistar in och nu börjar det knoppa sig.

 

 

 

Till och med jag längtar lite efter vår nu.

 

 

Tror även Lolan längtar efter våren nu. 

Allt som oftast sitter hon i fönstrena här hemma och skäller på fåglarna.

Att göra om sovrummet lite

David har ju lite mer tid hemma nu när han inte bara kan lämna mig med kidsen hur som helst så för några veckor sedan fick han ett litet ryck och slängde ut den gamla sängramen.

 

 

Han sågade till 4 par ben och målade vita, sen gjorde han även en sänggavel av finsågat virke som han vitmålade. Det blev riktigt bra!

 

Så fort jag orkar så ska jag ge mig ut på jakt efter nya sängbord och nya sänglampor.

 

 

 

Han kan han. Min man.

 

Trysil 2017

Självklart har familjen varit på en liten skidsemester i Trysil 2017, i vanlig ordning i januari.

 

 

 

Det blev dock lite annolunda i år då eftersom jag inte mådde bra så jag åkte inte med upp.

Jag åkte upp på måndagen så jag fick tisdagen och onsdagen i stugan, men jag åkte inga skidor alls utan var mest i stugan, gick en liten promenad varje dag, men annars var jag mest inne och vilade och sen körde jag hem på torsdag förmiddag.

 

 

 

 

 

 

 

Barnen, David och pappa hade en jättebra semester och vi har redan bokat nästa års.

 

Min andra halva

 

Denna mannen. Jag kan inte med ord beskriva vad han betyder för mig.

 

När panikångesten var som värst fanns han vid min sida precis hela tiden och såg till att jag fick hjälp.

När jag vaknar på natten av panik, då finns han alltid där och är min trygghet.

När jag inte kan ta hand om barnen, då ser han till att någon alltid tar hand om dom.

När jag precis blivit sjuk och var i desperat behov av hjälp, då ringde han runt överallt för att se till att jag skulle få hjälp och kunna bli bättre.

När jag inte orkar gå upp på morgonen, då kommer han till mig och ger mig en kram.

När jag har legat på soffan en hel dag och mått skit, då kommer han hem på kvällen och bara råddar upp allt, handlar, tvättar, lagar mat, nattar barn och stöttar mig.

 

Inte en enda gång har han ifrågasatt mig. Inte en enda gång har han svikit mig.

Jag tror på riktigt, att den där mannen, han är anledningen till att jag orkar upp varje dag.

 

Jag är honom så fruktansvärt tacksam.

Jag älskar honom något så fruktansvärt mycket.

 

I februari hade vi hängt ihop i 15 år. Jag ser fram emot minst det dubbla till.

 

 

Att ha den bästa av alla mammor!

 

Den här. Alltså, DEN HÄR!

 

Min mamma. Min älskade, älskade mamma som bara gör allt för mig och min bror och som faktiskt helt enkelt sagt upp sig från sitt jobb för att hjälpa mig. Hur fint? Kan man någonsin tacka ordentligt?

 

Jag älskar min mamma.

 

Hon ska jobba på ett annat ställe sen, sen när jag mår bättre,

men just nu fokuserar hon allt på sina barn och barnbarn.

 

 

När hon jobbat sin sista dag så åkte jag och Albin bort och överraskade henne med blommor, bubbel och en delikatesskorg från alla oss barn och barnbarn med respektive.

Att ha blivit faster!

Mitt i allt elände med utmattningar och ångest så kom min efterlängtade, älskade lilla brorsdotter till världen. En liten, liten höna som stal sina föräldrars hjärtan direkt. Några veckor senare stal hon även fasters hjärta och nu kan man inte annat än att smälta när man ser henne.

 

 

 

Dessa bilder är ifrån när jag träffade henne första gången, då var hon tre veckor och alldeles underbar.

 

 

Sen träffade vi henne när hon var fem veckor och hade en finfin svampbody på sig.

 

Och nu sist.

Nu när vi var nere sist och hon var sju veckor gammal och pratade med faster och farmor, ja jösses! 

Vi kan inte låte henne vara, stackars lilla tösen, så ljuvlig!

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, detta är alltså, Alvina Greta Svane.

 

Min brorsdotter som jag är så galet stolt över.

 

 

 

Att ha varit i skogen

På mormorns smultronställe.

 

 

Som en del i min träning så tog mormorn med mig och Emil till skogen.

Vi hade fika med oss och fick en härlig stund i solen.

 

 

 

Vi plockade med oss några kvistar som jag satte in på bordet

och som Lolan tyckte väldigt mycket om...

 

 

Det är sånt vi gör nu för tiden. Övar på att umgås och övar på att göra saker.

Mitt lilltroll!

Mitt älskade lilla bustroll!

Min brunögde, långhåriga och otroligt vältaliga unge.

 

Det är denna och jag, som har en helt ny relation vi börjat bygga på.

En relation utan en massa onödiga beteenden och oro.

 

 

Denna grabben som i dagarna tappat sin första tand.

 

 

Denna ungen som kryper ner hos mig om kvällarna och vill ha ryggen killad.

 

 

 

Denna killen som älskar sin kattunge.

 

 

 

Denna skitgris som älskar att vara ute och leka med sin storebror.

 

 

Denna unge som varit och kört lite cross redan i år.

 

 

Denna ungen alltså... Vi älskar!

Att ha haft lite energi

Jag vet inte om det är ljuset eller solen, eller vad det är men idag fick jag lite energi.

Eftersom att jag ska försöka hitta nya vägar att klara av livet på så tänker jag att jag måste börja göra saker som jag mår bra av. Saker som inte är några måsten alls, inga beställningar, inga jobb, bara saker jag tycker om att göra. Eftersom jag har så begränsat med ork så blir jag glad så fort jag har lite energo och faktiskt lyckas åstadkomma något.

 

 

Idag när grabbarna åkt iväg så bakade jag lite småkakor.

Det bidde kolasnittar, syltkakor och en spröd chokladkaka med chokladgömma.

 

Sen har jag även varit ute på en liten promenad i vårsolen.

 

 

 

Ha en fin helg.

Min Albin!

Som en del i mitt eget arbete med mig själv så handlar mycket om mina relationer till barnen och att jag "bygger" upp dom på nytt, med bara bra saker. så jag och Albin har köket som vår plats att bygga på relationen.

 

Albin är väldigt intresserad av bak och matlagning så de dagar som jag orkar så försöker vi hitta på något i köket och det blir alltifrån bröd och frallor, till kakor, paj, köttbullar, gröt och kräm.

 

 

 

 

 

Ibland vill Emil också vara med, och då får han det. Såklart.

 

 

 

Att försöka sig på en liten sammanfattning...

Ja, jag tänkte att jag skulle försöka mig på en liten sammanfattning av min frånvaro

och allt som hör den till.

 

 

Efter många års kräkfobi så kan man säg att det körde ihop sig lite.

Jag har haft fobin i hela mitt liv, mer eller mindre, men sen jag blev mamma till Emil har den förvärrats och även såpass mycket att den påverkar mitt och min familjs liv på ett negativt sätt.

 

På julafton brakade det. På julafton fick jag svår panikångest.

På juldagen såg David till att jag kom bort till mamma och pappa för att berätta och på annadagen hade David ordnat så Camilla kom hem till oss. I dessa tre dagar hade jag svår panikångest och var så utmattad att jag bara låg, grät och kunde inte äta.

 

Den 27 december 2016 tog Camilla med mig till en läkare och jag blev sjukskriven.

Sedan dess har jag varit sjukskriven och är fortfarande.

Jag går hos kurator och jobbar med KBT 1 gång i veckan. Jag äter antidepressiva. Jag och David går hos en barnpsykolog var tredje vecka för att reda ut mitt förhållningssätt till barnen.

Jag kan för närvarande inte vara ensam hemma med Emil så David har fått gå ner i tid för att kunna lämna barnen i skolan och min mamma har sagt upp sig från sitt jobb och hjälper oss med mig och barnen. Jag har svåra problem med sömnen då jag hyperventilerar, toksvettas och har rusande puls (David vaknar av att jag gör detta, jag vaknar också flera gånger men då är jag "bara" genomsvettig och med hög puls) vilket resulterar i att jag har väldigt ont i vader, ben och rumpa, ungefär som om jag sprungit ett maraton VARJE natt.

 

Min diagnos heter paniksyndrom och utmattning.

Camilla följer med mig på mina läkarbesök och på mitt första besök med kuratorn. 

David och min mamma underlättar min vardag på ett sätt som är obeskrivligt.

 

Jag har nu börjat äta ordentligt och jobbar aktivt med min ångest så mycket jag orkar men min långvariga stress (pga den svåra kräkfobin jag gått med alldeles för länge), har gjort att jag är utmattad och att det blir mos i min hjärna alldeles för snabbt.

 

Några saker i min personlighet gör att jag har mycket att jobba med upptill. Jag är tex väldigt otålig och blir uppstressad när saker inte går som jag vill. När hjärnan inte fungerar så tar jag ofta det som bakslag vilket gör att jag får mer ångest och så har vi en spännande cirkel som går runt, runt, runt.

Jag jobbar för fullt med mig själv och har haft ett enormt stöd av människor i min närhet.

 

David och mamma drar det klart tyngsta lasset. Barnen är givetvis informerade och är fantastiska!

Utan Camilla i min närhet hade det här varit så himla mycket svårare, hon har varit oumbärlig!

På jobbet har jag haft Frida och Linnéa som stöttat fantastiskt. 

Mina kollegor på Handels har stöttat och hjälp mig.

Mina underbara vin & vax tjejer har ställt upp till 100% och

Marina hade jag inte heller klarat mig utan i denna soppan.

Min bror, hans sambo och min pappa har varit otroligt stöttande och i början av min sjukskrivning fick jag en underbar liten brorsdotter som jag försöker åka och hälsa på varannan vecka. Lilla Alvina ger ingen ångest alls, bara kärlek, glädje och stolthet.

 

 

Det här blev en liten sammanfattning av hur mina senaste månader varit och hur jag troligtvis kommer ha det ett tag till, för är det något som alla tjatar på mig om så är det att jag måste acceptera att det här kommer ta TID.

 

Jag försöker acceptera det nu.