Att ha gjort den första dagen!

Det gick så in i hejsan!
Jag hade så roligt att jag inte ens kom ihåg att ta en endaste rast.
Kakor, bullar, saft, marmelad, drömtårtor, ja det var som om det flugit in en duracellkanin i mig som for fram där inne i köket.
Om jag kommer att trivas?
Så in i bomben!

Att uppdatera i efterhand...

Ibland blir det ju så, att man inte riktigt hinner med eller i mitt fall, orkar som man brukar.
 
Nu känner jag mig ju mycket bättre igen men det tar på krafterna, det där med bakslag.
 
Förra veckan pysslade jag mest med sådant som jag orkade med och som ger mig positivt tänkande.
Jag var hos frisören och passade på att tona håret när jag kom hem.
Pappa kom och löste av mig med Emil en stund på Onsdagkvällen så jag kunde åka ut och titta på när Albin är på crosskola. Ett stolt mammahjärta ger hur mycket energi som helst!
Jag stack ut till Strömma och pratade med Marina och Sylvia (hennes mamma som också jobbar där) och passade på att kidnappa Daisy en sväng så jag fick en promenad.
Och så köpte jag varsin liten grej till mina pojkar som dom blev överraskade med en dag när dom kom hem från skolan. Sånna grejer behöver man göra ibland. Saker som man mäktar med och som man mår bra av.
 

Att ha fått ett bakslag...

 
I går kom det. Bakslaget.
 
Barnen har inte mått helt hundra och det kom som en tjäftsmäll och skickade tillbaka mig ner i det djupa, mörka hålet av ångest, panik, maktlöshet, katastroftankar och mest bara mörker.
Mamma, pappa och David var ju såklart med och stöttade upp.
 
Kvällen igår var tung. Tungre än på många månader nu. 
Natten var lite bättre, jag fick sova en del. Mer än när det var som värst i alla fall.
Morgonen gick över förväntan och barnen mådde mycket bättre idag och fick vara hos mormor.
 
Nu återstår det att se hur långt ner i djupet det här jäkla bakslaget skickade mig för i morse fick ju David vara hemma igen. I morrn kommer han vara hemma igen och mamma kommer hämta på skolan.
Längre än så SKA jag inte tänka (för jag har ju liksom varit flera år framme i tiden och redan tänkt på VARENDA dag fram tills dess...). Jag ska bara tänka på nu och möjligtvis morgondagen.
 
Skit med.
 
Jag som ändå någonstans hoppats att det där bakslaget, som alla medicinskt kunniga personer pratat om, nog kanske ändå inte kommer drabba mig, eftersom det gått så himla bra nu en tid och jag kanske blivit lite övermodig...
 
Skit med.
 
Ja, nu har det första bakslaget i alla fall kommit och jag försöker rida ut det, med David, mamma & pappa. Det kommer tydligen komma flera bakslag, säger de som vet. Och nu vet jag åtminstonde hur det kändes. Nu kan jag kanske hantera nästa bakslag på ett bättre sätt.
 
Jag måste snart vila.
Hjärnan är trött. Väldigt, väldigt trött.
I morrn blir det nog bättre. Vi säger det va?
 
 

Att vara här...

 
På skolan. Hämtandes en älskad unge!
 
Nu roddar jag både lämningen på morgonen (ensam, David åker faktiskt iväg till jobbet) och hämtningen på eftermiddagen. Själv. Alla dagar.
Om inte jag har något planerat, då rycker mamma in och hjälper till.
 
I veckan var jag hos min läkare och fick min sista sjukskrivning.
I slutet på juni börjar jag jobba igen, efter 6 månaders sjukskrivning.
 
Men ni får inte se mig på ICA då utan jag ska testa på något nytt.
Jag ska få baka, och få betalt för det!!
Givetvis är det hos en älskad vän.
Marina på Strömma har tagit denna lite skadeskjutna fågel under sina vingar och erbjudit mig jobb.
Mina nuvarande arbetsgivare har givit mig en dryg månads tjänstledigt för att prova på det arbetet och se om det är det jobbet som tar mig tillbaka på arbetsmarknaden igen.
 
Så jag hoppas ni kommer och besöker Strömma i sommar och smaskar på alla godsaker jag ska baka till cafét.
Sa jag det, att jag ska få BETALT för att baka?
Helt galet!
 
 
 

Att fundera på om det verkligen är sant!

Jomen ni förstår!
Såhär satt jag igår, ute i solen och åt en hembakat knäckebröd med rabarbermarmelad och ost.
Drack en kopp te, bläddrade i senaste nummret av hembakat (där jag för övrigt vill bara typ ALLT!) och småpratade med min minsting om ditt och datt.
Och jag njöt! Jag gjorde absolut ingenting vettigt, jag hade ingen ångest, inte ens i närheten av att ha ångest.
Emil åt också ett knäckebröd och funderade lite på hur man gjorde egen marmelad och varför man inte kan drick kanalvatten och hur det kommer sig att biet dör efter att den stuckit.
 
Så jag satt kvar.
Som man kan se på den lilla bilden.
Jag var absolut inte ute efter att sola eller så och jag är ju inte ens förtjust i att sitta i solen men just då, igår eftermiddag, så mådde jag helt plötsligt så himla bra där i min stol, med en tidning, ett knäckebröd och en unge. Nästan som innan jag blev sjuk. Nästan som om allt var som vanligt...

Att ha haft en morgon, bara jag och Emil...

Det är sånt här som vi behöver. Jag och Emil.
 
 
I helgen sov Albin över hos mormor & morfar och det betydde ju att vi hade Emil alldeles ensam hemma i huset, jag och pappan. Vi låg och myste i sängen på kvällen, tills han somnade på pappans kudde, brevid mig.
 
På morgonen övade vi.
David åkte iväg och jobbade, tidigt, så för första gången så var jag och Emil ensamna hemma på morgonen. David var inte långt borta så det var ett perfekt övningstillfälle, även mamma och pappa var ju hemma och hade Albin hos sig.
 
Emil kom in till mig redan vid sex och undrade om han kunde få cykla till Albin men jag sa att det var lite tidigt, så vi somnade om en liten stund, brevid varandra, i våran säng.
 
Sen kom Lolan och tyckte det var himla mysigt med gos i sängen på morgonkvisten så hon gjorde oss sällskap en stund och det blev såklart ännu svårare att gå upp. Men till slut kom vi upp och vi åt frukost i lugn och ro.
Då upptäckte vi att Askungen gick på tv, så vi la oss tillrätta i kökssoffan och kollade på den filmen innan vi tog tag i dagens göromål.
För Emils del bestod morgonens "måste" av att ringa och kolla med mormor & morfar om han också fick komma bort och det fick han ju såklart.
 
 
Så där gav han sig iväg.
Nu cyklar han själv till mormor & morfar. Han är försiktig över storavägen.
 
Älskade unge, vad han underlättar för vårt "tillfrisknande".

Att känna att det går framåt

Ja, nu går det verkligen framåt och för första gången på ett halvår så har jag, denna veckan,
både skickat iväg barnen till skolan och hämtat Emil. SJÄLV!
 
Det är en sån seger så det kan ni inte ana!
Det som var så fruktansvärt långt bort i början på året har jag nu klarat av.
 
David har fortfarande inte släppt oss helt, utan han har varit kvar hemma tills vi alla har vaknat och klivit upp, men ändå, han har kommit iväg hemifrån innan sju och vi har för första gången i år, inte behövt hjälp av mamma eller svärmor med barnvaktande.
 
Att det är så himla fint ute hjälper säkert till en hel del men jag tar gladeligen emot all hjälp jag kan få så jag klagar inte. Inte ens när jag tycker att det börjar bli snudd på FÖR varmt för mig.
 
Denna veckan har jag tagit fram min flip flops och nu ställer jag minsann inte in dom innan i oktober och jag har redan blivit lite solbränd på fötterna så ränderna syns.
 
 
Grabbarna blir mer än lovligt pigga av detta vädret dom med och är uppe, ätna, packade och klara redan klockan tio över sju på morgonen. Då är det bra att ha trädgård och studsmatta att kunna skicka ut dom i.
Lolan är ute mest hela tiden hon med. Hon har sin sele och sin lina och så fort vi är hemma och ute så är hon det med.
 
 

Att lyssna på kroppen... och mannen...

I helgen var det ju crosstävling, som jag rapporterade om igår.
David och barnen körde ju upp på fredagskvällen och jag hade nästan tänkt att jag skulle följa med eller åtminstonde köra upp själv på lördagen.
Men jag hade några intensiva och tuffa dagar i förra veckan så jag var faktikst väldigt, väldigt trött och behövde verkligen vila. Jag vet att jag sagt det förut, men min man alltså, han är fantastisk!
 
Han åker iväg med allt, roddar allt, fixar, packar, handlar och bara gör! ...medan jag inte gör...
Jag hade tänkt åka på lördagen men efter ett samtal med maken så sa han bara till mig att stanna kvar hemma, ta hand om Lolan och fortsäta vila mig, han hade koll och alla mådde prima.
Att han kan känna mig så väl, där där mannen...
 
 
Hur som helst.
Vi bildbombar ju alltid varandra om vi är ifrån varandra och så även dessa dagarna.
Jag fick bilder på skitiga och lyckliga barn, crossträningar, cykeltrix, morgon och kväll i husbilen och hur någon hittat en finfin handelströja hängande där inne i som tydligen var oerhört skön att ha på sig.
 
Jag skickade bilder på lugnet från trädgården och hur det ser ut när jag kvällspysslar lite med Lolan ständigt brevid mig...
 

Att ta vara på tiden, ljuset och livet

Jo, men alltså jag fattar, det här låter ju hur flummigt som helst men den här tiden, efter att jag brakade ihop har inneburit så himla mycket förändringar för mig och jag ser saker på ett helt annat sätt.
 
För mig är det till exempel nu, så galet viktigt med familjen. Inte för att den inte var viktig innan men att jag nu på något sätt varkligen tar vara på tiden och prioriterar sånt som just nu är så viktigt för mig.

Jag har tagit en del beslut nyligen som jag känner verkligen har hjälpt mig och även om det blir en hel del ovisshet kring detta så är det några bitar som är lättare att hantera och jag känner ett inre lugn på något vis.
 
Jag har mina täta kontakter med läkare, terapeuter och psykologer och dom säger alla att detta kommer att bli bra. Jag kommer komma ut på andra sidan, även om det inte är som samma person som gick in men det blir bra även om det kommer ta lång tid och jag litar på dom. 
 
Nu ska jag flumma vidare, ta vara på dagen. Sitta ute. Ligga på soffan med katten på bröstet. Skicka och få übersöta bilder på min brorsdotter. Sitta och prata och fika med mina barn. Lägga ifrån mig all teknik och samtala om dagen med min man. Åka bort till mamma och pappa och bara vara.
Flumma, helt enkelt.

Att ha möjligheten

 
Att kunna sitta kvar efter frukosten på förmiddagen och kolla på någon serie.
När natten varit full av ångest, hyperventileringar och rusande puls.
Jag har friskskrivit mig själv en del så jag jobbar numera 25 % och jag har turen att kunna styra lite själv så jag kan jobba på mina bra dagar och vila när det inte är så bra.
 
Men snart är det slut med det och då måste jag vara frisk igen.

Att ha varit ute på Strömma

Strömma, min alldeles egna arbetsträning.
Att åka ut till Strömma på de bra dagarna och känna att jag gör något, det är himla skönt.
Även om mina insatser kanske bara är att hjälpa till med att få Daisy att somna, så kommer ju jag ut och får en liten promenad, lite frisk luft och känslan av att bidra med något.
 
 
Daisy somnade och jag kunde gå in och titta på när tjejerna jobbar i ladugården,
som ska bli lager nu när det strax drar igång där ute för säsongen.
 
 
 
 
Efter en stunds promenerande med Daisan, lite snicksnack med töiserna och en daglig dos av socialisering så känns det helt ok att åka hem och vila lite. 
 
Men jag behöver inte vila fullt lika mycket längre och har börjat jobba lite smått igen.
Håll tummarna nu att det går väger det här!
 

Att visa dom BÄSTA händerna jag vet...

 
Det här är min absolut tryggaste "snuttefilt" i hela världen. Davids händer.
 
På bilderna ovan är dom skrubbade, lääänge, i sån där stark verkstads-tvål ni vet, någon gegga för extra smutsiga händer. Nu vet ju jag att dom här händerna inte är det minsta smutsiga för dom ser ut såhär. Alltid, typ. Dom brukar vara lite mindre missfärgade efter en veckas skidsemester i trysil, när dom inte sett varken olja, fix & fog, kakel, smutsiga gamla fasadbrädor eller annat på flera dagar.
 
Men minst 50 veckor om året ser dom ut såhär och som jag älskar det!
Det är liksom ganska invant på något vis, min pappas händer ser ju ut likadant och har alltid gjort.
 
Dessa händerna kanske ser vassa och "riviga" ut, men det är dom inte.
Det finns få saker som kan få ner min puls så bra som att få sticka in mina, mycket mindre fingrar, i denna trygga hand. Dom är alltid varma, mjuka och min hand passar så bra i dessa båda händer.
 
När jag vaknar på nätterna med fruktansvärd ångest, då finns dessa händer alltid brevid mig och det är bara för mig att sträcka mig efter dom. Om jag har väckt honom på natten med mina skakningar och rusande puls så har han alltid redan lagt sina armar om mig och tagit mina händer i sina.
 
Jag älskar dessa händerna och kan inte tänka mig ett liv utan dom.
När jag tänker på hur bra jag har det så önskar jag verkligen att alla någongång får uppleva hur det känns, att ha en sån djup trygghet i en annan människa. Att alltid veta att det finns en människa på jorden som gör precis allt för mig, som ställer upp ALLTID och som älskar mig helt och hållet villkorslöst, trots mina fel och brister. Som ställer upp på mig så totalt som nu, när jag inte mår bra. Alla borde få uppleva sånt.
 
Jag hoppas innerligt att mina barn får uppleva det här.
 
 
 
Dessa trygga händer alltså...

När liten vill gosa...

 
Då gäller det att passa på.
 
Jag och Emil var ensamna hemma en stund i förra veckan, medan David och Albin var iväg och tränade. 
Sånt här, är ju det mest vardagliga och normala som finns, för de flesta. För mig är det inte så längre.
 
Det har varit fyllt med inre stress och ångest i flera år.
Nu jobbar jag med det. Hela tiden och jämt och det går framåt.
 
Något som är det mest naturliga i världen för det flesta, att ligga i soffan med sin son i famnen, att väcka sin son innan skolan, att hämta sin son i skolan, att köra honom till tandläkaren, att ställa fram kvällsmaten mm.
 
Ja, listan kan göras oändligt lång, men jag tror alla fattar poängen.
Allt det vardagliga som rör mig och mina barn (i synnerhet Emil) har varit en kamp för mig i MÅNGA år och att kunna ta Emil till sig i soffan på det här viset, utan att få ångest, det är stort. Riktigt STORT.
 
Jag älskar det. Stunderna som jag och Emil har tillsammans numera, som är bara våra och helt utan ångest, dom är värda precis hur mycket som helst. Vi har tagit fram en "plan" tillsammans med en barnpsykolog som vi går till (jag och David) och den har vi följt nu sedan slutet av januari och den funkar precis asbra.
 
Jag och Emil har sakta men säkert börjat bygga upp en ny relation. 
En mor och son relation, utan ångest, utan tvångstankar och tvångsbeteenden.
Vi börjar sakta, vi gör saker hela tiden, som känns bra och jag har mina "backuper" om det skulle gå åt helvete (vilket det inte gjort än). Mamma och farmorn hjälper till med hämtningen i skolan fortfarande och jag har hämtat hem Emil själv ett par gånger (alltså, innan David kommer från jobbet) och det har gått bra.
 
För vilken annan person som helst så är ju det här vardag, slentrian och det mest självklara som finns, men inte för mig. Längre. Jag har börjat om, och jobbar mig framåt. Det tar tid, det ska ta tid (säger mig terapeut när hon inser att jag kan vara den mest otåliga patient hon någonsin haft) och jag har börjat acceptera att det tar tid.
Självklart finns det precis hur mycket skuldkänslor som helst i det här men det jobbar vi också på, jag och terapeuten. Det viktigaste är att Emil mår mycket bättre och att jag är på väg. Jag kommer bli bra.
 
 
Vi är här. Vi har börjat om.
Älskade, älskade lilla Emil.
 

Önskekvällsmat...

 
Nu när jag äntligen kommit igång med att vara lite i köket
(med betoning på lite, det är fortfarande inte i närheten av det har varit, men jag ligger inte på soffan hela dagarna, varje dag längre) så passar ungarna på att önska kvällsmat och här är en av veckans önskemåltider, pannkakor, vad annars.
 
 

Att ta vara på våren...

 
När man har så här fina dagar så gäller det att ta vara på dom.
Jag och Lolan passade på att ta lite frisk luft en eftermiddag i veckan när solen visade sig från sin allra bästa sida. Lolan får vara ute i koppel och det är rofyllt för både henne och mig.
 
 
 
 
 
 
Nu hoppas vi på fler fina dagar så vi kan ta åt oss massa ljus och samla energi.

När det inte blir helt som man har tänkt sig...

Då finns det inte så mycket annat att göra än att sitta såhär.
 
 
Jag märker ju att det går åt rätt håll men jag är så in i norden otålig så jag pressar mig mer än jag igentligen klarar av och då blir det bakslag. Jag har lärt mig ta bakslagen också, det är ok för mig nu, att jag ibland inte orkar mer än att ta mig upp ur sängen. Jag har lärt mig att acceptera det men när jag pressat mig för hårt och det inte bara visar sig som extrem trötthet utan när det blir en nattlig kamp, då är det dags att lyssna på kroppen.
 
För några nätter sedan så hade jag en sån natt.
Då vaknar jag, totalt genomsvettig, med en kropp som skakar och en puls som rusar och en ångest som inte är av denna värld. Redan vid tvåtiden på natten vaknade jag och hade även väckt David som givetvis märker direkt på mig när det är en sån där natt.
 
Då ligger han brevid mig, håller om, hjälper mig med andningen och gör mig lugnare. 
Han lyckas slummra till mellan varven medan jag inte lyckas somna fören bortåt halv sex på morgonen. 
Emil väcker oss sen vid kvart över sex och då går David med upp, tänder brasan, sätter på kaffe, packar i ordning och kommer upp mellan varven och kollar om han kan göra någor för mig.
 
De dagarna sen, gör jag inte många knop, men det är ok. Jag är ok med att det är så.
Har jag något planerat så får jag vackert ställa in det och bara vara.
 
Men återigen. Den där maken alltså, jag skulle ha en betydligt längre resa om jag inte hade honom vid min sida, i vått och torrt, i nöd och lust... 

Att ha haft lite energi

Jag vet inte om det är ljuset eller solen, eller vad det är men idag fick jag lite energi.
Eftersom att jag ska försöka hitta nya vägar att klara av livet på så tänker jag att jag måste börja göra saker som jag mår bra av. Saker som inte är några måsten alls, inga beställningar, inga jobb, bara saker jag tycker om att göra. Eftersom jag har så begränsat med ork så blir jag glad så fort jag har lite energo och faktiskt lyckas åstadkomma något.
 
 
Idag när grabbarna åkt iväg så bakade jag lite småkakor.
Det bidde kolasnittar, syltkakor och en spröd chokladkaka med chokladgömma.
 
Sen har jag även varit ute på en liten promenad i vårsolen.
 
 
 
Ha en fin helg.

RSS 2.0