När baksuget infinner sig...

Det är så skönt att känna sig sugen på att göra något.
Det var så himla längesedan jag hade den känslan och det är fantastiskt skönt att veta att den faktikst finns där inne. När jag har riktigt bra dagar så orkar jag ju faktisk med att baka och tycker det är riktigt roligt.
 
I förra veckan svängde jag ihop en äppelkaka som blidde himla god tex.
 
 
 
 
Jag hittade receptet i en bok jag läste när jag var nere i Lund så jag bad Julie fota av receptet åt mig och sen gjorde jag en liten äppelkaka minsann.
 
 
 

När liten blir stor

 
Där cyklar han iväg...
 
Emil. Liten blir stor.
Albin sov hos mormor och morfar i natt och Emil vaknade som vanligt i ottan och var klar med alla morgonbestyren redan innan 7 på morgonen, sommartid...
Han kom in till mig i sovrummet och kvittrade att han minsann dragit upp rullgardinen, bäddat, lagt upp prydnadskuddarna och tagit på sig, så nu var han mer än redo att ta sig ann denna dimmiga söndag.
 
Han ville ringa mormor på stört och fråga när Albin hade tänkt komma hem men det sa vi att han får vänta lite med, mormor är inte fullt så morgonpigg som han är...
 
Efter att han ätit frukost och vi ställt om klockorna hemma så det började närma sig 9 (sommartid) så kunde han inte hålla sig längre, han ringde till mormor och pratade med Albin, som ju inte alls hade några planer på att komma hem än. Vår minsting är verkligen inte den som är den, utan han bestämde sig direkt för att då får väl han helt enkelt cykla dit, om det ska vara på det viset.
 
Vi är inte helt trygga med att han har tillförlitligt trafikvett än och även om det var tidig morgon och faktiskt inte en enda bil ute och körde på byn, så följde vi honom över "stora" vägen, men sen cyklade han iväg.
Den där, han är inte rädd för någonting. Albin kan tycka det är lite läskigt att vara ensam ibland, eller att vara ute själv när det mörkt och så, men det lille, han är inte det minsta rädd för sånt. Nästan tvärt om faktikst, han är lite för "modig".
 
Men hur som, vi fick meddelande av mormor när han kommit fram, och det gick fort, så denna gången cyklade han i alla fall raka vägen dit, men det kan man aldrig vara säker på, när det gäller honom... 

Önskekvällsmat...

 
Nu när jag äntligen kommit igång med att vara lite i köket
(med betoning på lite, det är fortfarande inte i närheten av det har varit, men jag ligger inte på soffan hela dagarna, varje dag längre) så passar ungarna på att önska kvällsmat och här är en av veckans önskemåltider, pannkakor, vad annars.
 
 

Att ta vara på våren...

 
När man har så här fina dagar så gäller det att ta vara på dom.
Jag och Lolan passade på att ta lite frisk luft en eftermiddag i veckan när solen visade sig från sin allra bästa sida. Lolan får vara ute i koppel och det är rofyllt för både henne och mig.
 
 
 
 
 
 
Nu hoppas vi på fler fina dagar så vi kan ta åt oss massa ljus och samla energi.

När det inte blir helt som man har tänkt sig...

Då finns det inte så mycket annat att göra än att sitta såhär.
 
 
Jag märker ju att det går åt rätt håll men jag är så in i norden otålig så jag pressar mig mer än jag igentligen klarar av och då blir det bakslag. Jag har lärt mig ta bakslagen också, det är ok för mig nu, att jag ibland inte orkar mer än att ta mig upp ur sängen. Jag har lärt mig att acceptera det men när jag pressat mig för hårt och det inte bara visar sig som extrem trötthet utan när det blir en nattlig kamp, då är det dags att lyssna på kroppen.
 
För några nätter sedan så hade jag en sån natt.
Då vaknar jag, totalt genomsvettig, med en kropp som skakar och en puls som rusar och en ångest som inte är av denna värld. Redan vid tvåtiden på natten vaknade jag och hade även väckt David som givetvis märker direkt på mig när det är en sån där natt.
 
Då ligger han brevid mig, håller om, hjälper mig med andningen och gör mig lugnare. 
Han lyckas slummra till mellan varven medan jag inte lyckas somna fören bortåt halv sex på morgonen. 
Emil väcker oss sen vid kvart över sex och då går David med upp, tänder brasan, sätter på kaffe, packar i ordning och kommer upp mellan varven och kollar om han kan göra någor för mig.
 
De dagarna sen, gör jag inte många knop, men det är ok. Jag är ok med att det är så.
Har jag något planerat så får jag vackert ställa in det och bara vara.
 
Men återigen. Den där maken alltså, jag skulle ha en betydligt längre resa om jag inte hade honom vid min sida, i vått och torrt, i nöd och lust... 

Katt-konst

 
Jag kallar denna kompositionen för "katt bland körsbärskvistar" och nedan har vi
 
"Sälkatten"
 
 
Två sällsynt unika katter, Lolan & Alice.

Fasters lilla höna

 
Ja, det är helt galet hur fort tiden går!

I helgen var vi nere i Lund och gosade med detta ljuvliga lilla barn,
som dessutom råkar vara min älskade lilla borsdotter.
Nu är hon 9 veckor och både skrattar och pratar med oss.
 
Denna gången hade vi med oss farfarn som bara träffat henne en gång innan
och även han blev ju givetvis charmad som bara den.
 
 
Mamma och pappa hade med sig mat och jag hade med mig lite fika.
Det är ju lätt att fördriva tiden när man har en sån sötnos att vila ögonen på.
 
Jag hade i vanlig ordning med mig kameran och bjuder på några sötchockar.
 
 
 
 
 
 
Älskade lilla Alvina! 
 

Att ha gjort pasta

Albin älskar ju Sveriges Mästerkock fortfarande och eftersom dom gjorde egen tortellini i programmet förra veckan så var det just det som var beställt. Eller tja, Albin ville ju göra det själv så vi gjorde pastadegen och la den på vilning, sen åkte han iväg till en kompis så då fick pappan komma och hjälpa till.
 
 
I våra tortellinis hade vi gjort en röra på ricotta, rökt skinka, lagrad västerbotten ost och basilika. 
Det blidde galet gott!
 
 
Alla var kanske inte så snygga men eftersom jag fortfarande går på halvfart här hemma så har jag och maken sällskap i köket och bara det är ju ganska så mysigt.
 

Pappan fortsätter snickra

 
Denna gången är det Emils rum som fått ett nytt skrivbord!

Han fick ju vägghängda skåp och lådor innan jul och så var vår tanke att han då skulle få en skiva att lägga ovanpå skåpen så det blev ett skrivbord. Min man är precis helt fantastiskt så han har gjort en skiva med rätt mått och nu har Emil fått ett skrivbord!

Emils rum är dessutom så löjligt lättstädat nu när ingenting mer än sängen står på golvet, allt annat är vägghängt så man lätt kan både dammsuga och torka golven under.
 
 
 
 

Att vänta...

 
Det här är Emil. Som väntar...

Han fick någon slags dinosaurie-ägg som man skulle lägga i vatten, av sin farmor,
och så ska den kläckas så småning om.
 
Men det där "så småning om" tar väldigt lång tid när man är sex år...
 
 

Att träna lite...

Ja, inte som i fysisk träning utan som i träning på att komma upp,
komma ut och träffa andra människor och träffa barn.

Jag har övat mig lite på Daisy.
 
 
 
 
 
Vi har haft det mysigt, jag och Daisan, medan hennes mamma & mormor jobbar.
Att titta på när andra jobbar och samtidigt hålla i en bebis, det är ganska rofyllt och precis lagom mycket övning. Att kunna tjuvlukta lite på ett fjunigt bebishuvud är en helt ok sysselsättning någon timme.
 

Att ha tagit in lite vår

När vi var ute och gick så plockade vi med oss lite kvistar in och nu börjar det knoppa sig.
 
 
 
Till och med jag längtar lite efter vår nu.
 
 
Tror även Lolan längtar efter våren nu. 
Allt som oftast sitter hon i fönstrena här hemma och skäller på fåglarna.

Att göra om sovrummet lite

David har ju lite mer tid hemma nu när han inte bara kan lämna mig med kidsen hur som helst så för några veckor sedan fick han ett litet ryck och slängde ut den gamla sängramen.
 
 
Han sågade till 4 par ben och målade vita, sen gjorde han även en sänggavel av finsågat virke som han vitmålade. Det blev riktigt bra!
 
Så fort jag orkar så ska jag ge mig ut på jakt efter nya sängbord och nya sänglampor.
 
 
 
Han kan han. Min man.
 

Trysil 2017

Självklart har familjen varit på en liten skidsemester i Trysil 2017, i vanlig ordning i januari.
 
 
 
Det blev dock lite annolunda i år då eftersom jag inte mådde bra så jag åkte inte med upp.
Jag åkte upp på måndagen så jag fick tisdagen och onsdagen i stugan, men jag åkte inga skidor alls utan var mest i stugan, gick en liten promenad varje dag, men annars var jag mest inne och vilade och sen körde jag hem på torsdag förmiddag.
 
 
 
 
 
 
 
Barnen, David och pappa hade en jättebra semester och vi har redan bokat nästa års.
 

Min andra halva

 
Denna mannen. Jag kan inte med ord beskriva vad han betyder för mig.
 
När panikångesten var som värst fanns han vid min sida precis hela tiden och såg till att jag fick hjälp.
När jag vaknar på natten av panik, då finns han alltid där och är min trygghet.
När jag inte kan ta hand om barnen, då ser han till att någon alltid tar hand om dom.
När jag precis blivit sjuk och var i desperat behov av hjälp, då ringde han runt överallt för att se till att jag skulle få hjälp och kunna bli bättre.
När jag inte orkar gå upp på morgonen, då kommer han till mig och ger mig en kram.
När jag har legat på soffan en hel dag och mått skit, då kommer han hem på kvällen och bara råddar upp allt, handlar, tvättar, lagar mat, nattar barn och stöttar mig.
 
Inte en enda gång har han ifrågasatt mig. Inte en enda gång har han svikit mig.
Jag tror på riktigt, att den där mannen, han är anledningen till att jag orkar upp varje dag.
 
Jag är honom så fruktansvärt tacksam.
Jag älskar honom något så fruktansvärt mycket.
 
I februari hade vi hängt ihop i 15 år. Jag ser fram emot minst det dubbla till.
 
 

bloglovin
RSS 2.0