Att ha världens finaste 11-åring!

 
Idag fyller min förstfödde 11-år och det ska vi fira med buller och bång (eller åtminstonde kalas ;-))
Detta älskade unge som kämpar på och har väldens största och finaste hjärta.
 
Grattis, älskade unge!
 
 

Att ha träffat mina fina

 
Frida är ju såklart också med men hon håller i kameran.
 
Jag tycker det är så himla fint att vi fortfarande träffas och hittar på saker ihop.
Det här är alltså mina älskade ICA-jobbarkompisar. 
De flesta är inte kvar där längre och därför är det så himla roligt att vi alla får ihop det att träffas ibland.
 
 
 
 
Denna gången hade vi Ostprovning från Skrea Ost och sen hade Pia på Rönnås Lada gjort middag och efterrätt åt oss. Vi spelade spel och pratade och bestämde att det här måste vi göra om!

Att förbereda för kalas

Oj va tomt det varit här inne nu i flera dagar!
Här hemma håller vi på att förbereder för helgens 11-års kalas för fullt.
 
 
 
 
Albin har önskat sig ost och kex och istället för tårta ska det bli kakbuffé.
Så jag har handlat en massa olika ostar, bakat kex och massa kakor.
Nu står det även storstädning av huset på min lista och igår kväll gjorde jag en ny omgång äppelsaft som även den är önskad till kalaset.
 
 
Jodå, här hemma jobbar vi på.

Att ta hand om äpplen och att baka kanelbullar

Jomen det var ju kanelbullens dag i förra veckan och då passade även jag på att baka kanelbullar såklart. Jag gjorde en omgång jättebullar och åkte hem med hälften till lilla pappa som är tokig i vetebröd.
 
 
 
Även Emil var väldigt nöjd med fikat den dagen kan man säga...
 
Sen har jag ju tagit hand om en himla massa äpplen!
Mamma och pappa har ju så himla många fina äpplen på sitt träd Katja, och dom håller sig inte riktigt lika bra som de äpplena som kommer sen, Aroma.
Så jag har tagit tillvara på lite.
 
 
Jag gjorde mos, gelé och äppelsaft.
 
Moset blir så himla fint på dessa äpplena och speciellt när man gör äpplena i ugnen, då bevaras ju den röda färgen från skalet när man pressar ut fruktköttet och moset blir rosa.
 
 
 
 
 
När jag gör mitt mos så tjoffar jag in äpplena i 30-40 minuter i ugnen (200 grader) och sen är det bara att ta ut och passera dom. Antingen genom en sil som jag gör, eller genom en potatispress.
Sen kokar jag upp moset i en gryta och tillsätter lagom med socker.
 
Till mormor gör jag en liten burk helt utan socker.
Världens smidigaste och väldigt, väldigt gott.

Att ha hälsat på en liten söt

I förra veckan var jag och mamma nere i Flädie och hälsade på vår absoluta favorittjejja!
 
 
Älskade lilla höna.
Alvina är snart nio månader och hon pratar med alldeles egenpåhittade ord, kryper runt och är väldigt kär i sin mamma och sin pappa.
 
 
Men att sitta hos faster och äta äpple gick bra en liten stund i alla fall.
 
Snart ses vi igen, lilla älskade hjärtat.

Att ha en liten ynklig hemma

 
Denna lilla godingen ramlade ner från soffan i söndags eftermiddag så natten mot igår var ingen höjdare och lillebror sov dåligt och hade väldigt ont i sin axel. 
Han kom in till mig vid fem-snåret och låg sen i min säng och gnydde tills han somnade till lite men det var inte tal om att gå till skolan i går. Han fick stanna hemma med mig.
 
 
Pappan tände en brasa innan han åkte på morgonen och sen satt vi i soffan och myste tills jag fick ett ryck och städade ut den gamla kylen och lite så.
Emil, han fortsatte ligga på soffan, äta isglass och gosa med Lolan.
 
Idag håller vi tummarna att han inte har lika ont så han kan gå till skolan.
 

Tävlingssäsongen 2017 är slut!

Och våran Albin gör sin absolut bästa tävling någonsin!
 
 
Vi packade in oss i husbilen och körde mot Svenljunga ganska sent på fredagkvällen.
Medan David och Albin packade det sista hemma så körde jag bort lillebror till mormor & morfar och körde och handlade på vägen hem. Vi var nog inte iväg fören närmare halv nio på kvällen.
 
Albin somnade gott när vi körde upp och sen sov vi som stockar hela natten. 
Hela familjen sover så vansinnigt gott i husbilen. Väldigt lyckosamt.
 
På lördagmorgonen startade första träningspasset redan kl 8 på morgonen så Albin åt bara en liten yoghurt innan han gav sig ut och jag hoppade faktiskt över första passet och stannade kvar i husbilen och fixade fram frukosten istället, så när dom var tillbaka vid halv nio så var det framdukat och klart!
 
Sen var det träningspass 10, 12 & 14 också men eftersom det började regna vid ett-tiden så hoppade vi sista passet och jag fick med mig Albin ut i skogen runt omkring banan, där vi hittade massa svamp!
 
 
 
 
Det bidde svampmacka till mig och pappan även den dagen.
 
När vi är på crosstävlingar så har vi oftast inte tillgång till el. Vilket vi egentligen inte behöver, det är bara för att kunna ladda telefonerna som vi behöver lite el (David har med kompressorn med och kaffebryggaren vill gärna ha el, men vi kan lika gärna brygga utan ;-)). Vi har alltså med oss vårat (eller om det kanske egentligen är pappas?) elverk och så kör vi det en liten stund på morgonen för att ladda lite, koka kaffe och kolla däcktryck å sånt, men annars har vi inte el och det gör att vi sparar väldigt mycket på att använda våra telefoner. Batteriet är ju superviktigt att ha under racet, så man kan filma starterna och sen följa hela härligheten via Race Monitorn (app). Så vi får väldigt mycket tillsammans-tid. Bara jag, David och Albin.
 
 
I lördags kväll satt vi hela kvällen och spelade kort till exempel.
Vi lärde Albin att spela plump och efter några omgångar så visade det sig att han är precis asgrym på plump!
 
Albin hade bestämt att vi skulle kolla på film alla tre sen också, så när vi spelat klart och grabbarna duschat (jodå, vi har värmepanna och stor dusch i husbilen) så knödde vi ihop oss bak i vår säng och kollade på Sing.
Albin somnade innan filmen var slut och strax efter att han knallat över och lagt sig i sin säng så slocknade nog jag med...
 
 
Solen går upp över banan, Kinds MK
 
David var uppe i ottan, som vanligt.
Första träningen börjar åtta och innan det ska han packa ut allt och få i ordning på grejerna. Jag studsade upp och förberedde för frukosten men dukade inte fram fören efter träningen. Albin fick en liten yoghurt innan och så åt vi frukost sen mellan träning och kval.
Det var verkligen ingen värme igår! Hu va kallt det var mellan varven.
Vi kände oss väldigt lyckliga som kunde krypa in i husbilen och värmen, mellan heaten. Det var det inte alla som kunde och dom såg bra frusna ut stundtals.
 
På träningen körde han på bra, låg på tider som han brukar ligga på, kanske något snabbare men å andra sidan så var banan helt slät efter som 65ccG var dom första som körde.
 
Sen när det var kval så hamnade han i andra kvalheatet (man lottar eftersom det bara får vara max 20 på varje start och dom var 32 anmälda).
 
I kvalet körde han bra. Då var det uppkört ordentligt så han tog det lite försiktigt men hamnade ändå 7:a i mål och de är dom 10 första från varje kval som går till A-Final så han var nöjd. Vi var också nöjda, älskar hur han alltid kör med huvudet. Han hade en bästa varvtid i kvalet på 2.27.
 
Sen blir det ju paus och vi klev in i värmen, åt lite frukt och propud (han då, inte jag ;-)).
Jag läste lite och Albin la sig att vila.
 
 
Den där vilan visade sig göra susen fullständigt...
 
Direkt efter starten knallade upp och ställde mig på berget medan David springer bort till kurvorna längst bort på banan och Albin är iväg som 5:a i starten! 
Han är ju startsnabb så det var inget konstigt, han blev omkörd av en av de snabbare killararna på första varvet, det märkliga var det som hände sen, när han varv efter varv låg KVAR som sexa! Han låg som bäste Varbergare ända tills på sista varvet då han blev omkörd av två (vanligtvis mycket snabbare) klubbkompisar och sen gled in som 8:a! 
 
Det var två mycket förvånade föräldrar som sökte varandras blickar där, från varsin ända ev banan, och skickade ett par snabba mess när vi förstod att han gjorde sitt livs tävling.
 
 
Alltså, vilken unge!
Han hade en bästa varvtid på 2.14!
Och den sämsta varvtiden han hade var på 2.22, vilket är sjukt många sekunder snabbare per varv än på kvalet. Vi fattade inte vad som hände.
Jag var först fram när han kom i mål och han fattande knappt själv vad som just hänt.
Han var trött och mycket lycklig.
 
Detta var ju dessutom bästa tänkbara slutet på säsongen.
 
 
 
 
 

Att dessutom få ha flera jobb man trivs med...

Varje vecka åker jag ner till mitt andra jobb, på Carlaplans Rör AB, där jag arbetar med ekonomin på kontoret.
 
 
Jag trivs lika bra med att sitta med bokföring, löner, skatter, moms och fakturering, som jag gör med att baka, koka marmelader, göra tårtor och stå framför en hel sal med fackliga förtroendevalda och föreläsa om arbetsrätt.
 
Som sagt, väldigt priviligerad.

Det där med att trivas på jobbet...

 
Så här såg det ut när jag kom till jobbet förra helgen.
Bilden gör verkligen inte färgerna rättvisa, hela himlen var rosa/orange och det var en helt ljuvlig morgon att dra på sig förklädet och mössan för att börja baka frallor och steka pannkakor.
 
 
 
 
När man sen åker hem efter arbetsdag och är sådär ruskigt nöjd med sig själv eftersom att dagen har givit En så himla mycket och huvudet är fullt av ideér och möjligheter istället för irritation och uppgivenhet, då vet man att man hittat rätt.
 
 
Så här såg det ut när jag åkte hem, då var solen påväg ner istället.

Att ha gjort ännu en lysande crosstävling!

 
I helgen, när jag jobbade och stod i på Strömma så var resten av min familj iväg på crosstävling i Ulricehamn.
Det gick precis hur bra som helst! 
Banan var tekniskt ganska svår men Albin är en kämpe utan dess like och lika envis som sin mor så han tar sig ann allt som en utmaning.
 
 
En trettonde plats i första heatet och en nionde plats i andra heatets A-final gav en total nionde plats!!
 
 
Vi är så stolta över dig, vår älskade unge!
 
I helgen drar vi vidare på nästa tävling, Svenljunga tror jag det är.

Att gratulera ännu en älskad

 
Idag fyller han år, min älskade lilla papps!
 
Alla borde ha en pappa som min. Han ställer upp i vått och torrt. 
Kommer ALLTID när vi behöver honom och är världens snällaste.
 
Grattis lilla pappa, på din dag!

Att ha en riktig kämpe här hemma!

Eller tja, hemma är han ju inte, han gick med stora steg i väg till skolan i morse minsann.
 
Men igår då. Då ringde dom från skolan redan vid kvart i nio på morgonen och sa att Emil ramlat och att jag fick lov att komma och hämta honom, för han hade ont i axeln.
Alla ettor skulle iväg på bio i går och bussen skulle gå vid kvart i nio och om Emil ville bli hämtad så visste jag att det var något som inte stämde, för han hade verkligen sett fram emot att få åka på bio med klassen.
 
Det var en väldigt ledsen liten kille som jag hämtade i skolan, med en arm som bara hängde och som inte fick röras på. Jag gav Emil en isglass när vi kom hem och så ringde jag Vårdcentralen som ringde upp efter bara en kvart. Sköterskan på VC bad mig titta på honom rakt framifrån och se om nyckelbenen såg likadana ut och det gjorde dom ju inte...
 
-Nää, då är det ingen idé att ni kommer hit och väntar,
ni kommer ändå att behöva åka in till sjukhuset så åk dit direkt.
 
Jag ringde David och så bestämde vi oss för att jag skulle försöka mig på att skjutsa in Emil till sjukhuset, så kunde David möta upp där, han var nämligen norr om Varberg och jobbade.
Sagt och gjort, jag tryckte till ångesten så gott det gick och stuvade in min skadeskjutna lilla fågel i bilen och körde. Jag har alltså inte kört någonstans med Emil på 11 månader, mer än till och från mamma...
 
Det gick alldeles utmärkt och David tog över och jag åkte till jobbet. 
För flera timmars besök på sjukhuset kändes som att liksom gå alldeles för långt över gränsen för vad min ångest klarar av just nu med tanke på att jag både hämtat i skolan (inte gjort det heller sen i våras) och skjutsat till stan.
 
 
Den här finfina bilden fick jag skickad till mig efter någon timme.
Vänster nyckelben är alltså av som synes.
 
Besöket gick förhållandevis snabbt och smidigt och David körde hem Emil till mormor strax innan ett där hon hade lunchen färdig.
 
 
När jag jobbat klart så åkte jag och hämtade hem min lilla, tappra fågelunge.
Det blir ju lite knixigt med vissa saker som tex att duscha, klä på sig, ligga bekvämt i sängen och sånt, men han är en kämpe och i morse skulle han tvunget till skolan.
 
Jag skjutsade bort honom och skickade en lägesrapport till hans lärare så får vi se om det går hela dagen.
Att hålla ungen hyfsat stilla i minst fem veckor framåt blir ju den stora utmaningen...
 

Detta lilla sällskapsdjur!

 
Hon är precis hur ljuvlig som helst, vår lilla Lolan.
 
 
 
 
Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan välja ett liv utan en katt.
Älskade, ljuvliga lilla katt

Att ha varit på konferens

Nu var det ju i förra veckan jag var på konferensen, men ämnet är fortfarande högst aktuellt.
 
 
Sista dagens första halva hade vi äran att få lyssna till en otroligt klok man.
Mattias Gardell.
Han har skrivit boken Raskrigaren (som jag läser just nu) som handlar om Peter Mangs, mannen som mördade och försökte mörda en himla massa människor i Malmö under nästan ett decenium i början av 2000-talet.
Människorna som Peter Mangs mördade och försökte mörda, var alla människor som hade utländska namn...
 
Det var en mycket bra föreläsning och Mattias var en enormt bra berättare och historien han berättar är ju så viktig att jag blir alldeles uppfylld av känslor och vill helst göra något åt allt som är på tok åt skogen fel i vårt samhälle. Men jag måste göra en sak i taget. Först se till att fokusera på mig själv, så jag blir ordentligt frisk någon gång, sen får jag ta tag i alla dessa människor som har sån otur när dom tänker...
 
 
 
 

Att gratulera någon älskad

 
Den här. Mannen med stort M.
Min make och livskamrat.
Personen som kommit att betyda precis allt för mig.
 
Idag fyller han år och då gör det han det han tycker bäst om, är på crossbanan.
 
Grattis älskade

bloglovin
RSS 2.0