Då finns det inte så mycket annat att göra än att sitta såhär.

 

Albin älskar ju Sveriges Mästerkock fortfarande och eftersom dom gjorde egen tortellini i programmet förra veckan så var det just det som var beställt. Eller tja, Albin ville ju göra det själv så vi gjorde pastadegen och la den på vilning, sen åkte han iväg till en kompis så då fick pappan komma och hjälpa till.

 

 

Ja, inte som i fysisk träning utan som i träning på att komma upp,

komma ut och träffa andra människor och träffa barn.

Jag har övat mig lite på Daisy.

 

När vi var ute och gick så plockade vi med oss lite kvistar in och nu börjar det knoppa sig.

 

David har ju lite mer tid hemma nu när han inte bara kan lämna mig med kidsen hur som helst så för några veckor sedan fick han ett litet ryck och slängde ut den gamla sängramen.

 

 

Självklart har familjen varit på en liten skidsemester i Trysil 2017, i vanlig ordning i januari.

 

Mitt i allt elände med utmattningar och ångest så kom min efterlängtade, älskade lilla brorsdotter till världen. En liten, liten höna som stal sina föräldrars hjärtan direkt. Några veckor senare stal hon även fasters hjärta och nu kan man inte annat än att smälta när man ser henne.

 

På mormorns smultronställe.

 

Jag vet inte om det är ljuset eller solen, eller vad det är men idag fick jag lite energi.

Eftersom att jag ska försöka hitta nya vägar att klara av livet på så tänker jag att jag måste börja göra saker som jag mår bra av. Saker som inte är några måsten alls, inga beställningar, inga jobb, bara saker jag tycker om att göra. Eftersom jag har så begränsat med ork så blir jag glad så fort jag har lite energo och faktiskt lyckas åstadkomma något.

 

Som en del i mitt eget arbete med mig själv så handlar mycket om mina relationer till barnen och att jag "bygger" upp dom på nytt, med bara bra saker. så jag och Albin har köket som vår plats att bygga på relationen.

 

Albin är väldigt intresserad av bak och matlagning så de dagar som jag orkar så försöker vi hitta på något i köket och det blir alltifrån bröd och frallor, till kakor, paj, köttbullar, gröt och kräm.

 

Ja, jag tänkte att jag skulle försöka mig på en liten sammanfattning av min frånvaro

och allt som hör den till.

 

Efter många års kräkfobi så kan man säg att det körde ihop sig lite.

Jag har haft fobin i hela mitt liv, mer eller mindre, men sen jag blev mamma till Emil har den förvärrats och även såpass mycket att den påverkar mitt och min familjs liv på ett negativt sätt.

 

På julafton brakade det. På julafton fick jag svår panikångest.

På juldagen såg David till att jag kom bort till mamma och pappa för att berätta och på annadagen hade David ordnat så Camilla kom hem till oss. I dessa tre dagar hade jag svår panikångest och var så utmattad att jag bara låg, grät och kunde inte äta.

 

Den 27 december 2016 tog Camilla med mig till en läkare och jag blev sjukskriven.

Sedan dess har jag varit sjukskriven och är fortfarande.

Jag går hos kurator och jobbar med KBT 1 gång i veckan. Jag äter antidepressiva. Jag och David går hos en barnpsykolog var tredje vecka för att reda ut mitt förhållningssätt till barnen.

Jag kan för närvarande inte vara ensam hemma med Emil så David har fått gå ner i tid för att kunna lämna barnen i skolan och min mamma har sagt upp sig från sitt jobb och hjälper oss med mig och barnen. Jag har svåra problem med sömnen då jag hyperventilerar, toksvettas och har rusande puls (David vaknar av att jag gör detta, jag vaknar också flera gånger men då är jag "bara" genomsvettig och med hög puls) vilket resulterar i att jag har väldigt ont i vader, ben och rumpa, ungefär som om jag sprungit ett maraton VARJE natt.

 

Min diagnos heter paniksyndrom och utmattning.

Camilla följer med mig på mina läkarbesök och på mitt första besök med kuratorn. 

David och min mamma underlättar min vardag på ett sätt som är obeskrivligt.

 

Jag har nu börjat äta ordentligt och jobbar aktivt med min ångest så mycket jag orkar men min långvariga stress (pga den svåra kräkfobin jag gått med alldeles för länge), har gjort att jag är utmattad och att det blir mos i min hjärna alldeles för snabbt.

 

Några saker i min personlighet gör att jag har mycket att jobba med upptill. Jag är tex väldigt otålig och blir uppstressad när saker inte går som jag vill. När hjärnan inte fungerar så tar jag ofta det som bakslag vilket gör att jag får mer ångest och så har vi en spännande cirkel som går runt, runt, runt.

Jag jobbar för fullt med mig själv och har haft ett enormt stöd av människor i min närhet.

 

David och mamma drar det klart tyngsta lasset. Barnen är givetvis informerade och är fantastiska!

Utan Camilla i min närhet hade det här varit så himla mycket svårare, hon har varit oumbärlig!

På jobbet har jag haft Frida och Linnéa som stöttat fantastiskt. 

Mina kollegor på Handels har stöttat och hjälp mig.

Mina underbara vin & vax tjejer har ställt upp till 100% och

Marina hade jag inte heller klarat mig utan i denna soppan.

Min bror, hans sambo och min pappa har varit otroligt stöttande och i början av min sjukskrivning fick jag en underbar liten brorsdotter som jag försöker åka och hälsa på varannan vecka. Lilla Alvina ger ingen ångest alls, bara kärlek, glädje och stolthet.

 

Det här blev en liten sammanfattning av hur mina senaste månader varit och hur jag troligtvis kommer ha det ett tag till, för är det något som alla tjatar på mig om så är det att jag måste acceptera att det här kommer ta TID.

 

Jag försöker acceptera det nu.