Jag, Linnea och Frida, träffas ganska ofta. Det blir lite spontana fikor här och där.

Nu har Linnea fått lammungar och en är så liten så hon behöver mata den var tredje timme hela dygnet så jag och Frida åkte dit med lite fika. Lias var på sitt allra soligaste humör och charmade oss som vanligt.

 

Ser fram emot fler dejter med dessa töiser.

Och snart har vi ytterligaren en bebis att gosa med i det här gänget...

 

Älskar när det grönskar och börjar blomma överallt i trädgården!

 

Vi gick längs bäcken i skogen och sen gick vi in i den tomma kohagen precis brevid och barnen fick klättra lite i träd och utforska innan vi gick hem igen till mormor igen.

 

Härliga dagar. Det är så mycket lättare att ta sig för saker när solen skiner och när man har sånt fantastiskt stöd runt omkring sig!

 

Jag var där en sväng i veckan och kollade läget och tjuvkikade på vad som är på väg in och vad man bara måste ha! Tyvärr är det precis hur mycket som helst som hade passat finfint hemma hos mig och jag hade blivit fattig om det hade varit öppet och funnits möjlighet för mig att handla något...

 

Nu fick jag nöja mig med att titta på när tjejjorna jobbade och för min egen skull så tog jag och Daisy och arbetstränade mig lite, så vi sjöng Imse vimse spindel, Bom bom bom bom slå på stora trumman och Bä bä vita lamm. Daisy tyckte, som synes, att det var helfestligt trots att jag knappt kommer ihåg hur dom går och än mindre kom jag tydligen ihåg hur barn rör sig i den där åldern för när jag skulle byta blöja på ná, så var hon hal som en ål. Men hon är som en sålstråle nästan jämt den där ungen så träningen med henne går finfint! 

 

 

Så längesedan det var jag träffade alla dessa fantastiska töser.

Ja jo, mamma träffar jag ju allt som oftast och Frida och Linnea har jag ju också träffat

men dom andra goingarna. Nu har ju tyvärr tre av dessa goa tjejerna slutat på jobbet

och två är mammalediga (den andra snart i alla fall ;-))

så det är bara två av dom som faktiskt är på jobbet

men vi konstaterade att vi trivs så himla bra ihop så vi ska försöka träffas lite sådär ibland

och Frida tog första initiativet och bjöd oss alla på en brunch i nya huset.

 

 

Som vi älskar våran älskade, vindögda, kelsjuka, pratglada och översociala lilla Lolan!
Hon är verkligen hela familjens lilla myskatt och hon älskar oss alla så himla mycket.

 

 

I helgen som var, så var det träningsläger för Albin nere i Landskrona, Saxtorp.

David, Albin och Emil tog med sig barnas farbror Jonas ner som stand-in för mig.

 

Ja, det känns lite surt att inte vara där men som sagt, saker och ting måste få ta sin tid och jag vet att jag är lite väl skyndsam ibland och detta är inte lika viktigt som första tävlingen och den vill jag ju så himla gärna kunna se på, i alla fall en stund.

 

 

 

 

Älskade lilla unge va du är underbar.

I helgen som var så fick jag återigen träffa henne och hennes föräldrar och det är alltid lika mysigt.

Eftersom jag inte träffar henne så ofta som man kanske hade gjort om vi bott närmare så har jag alltid med mig kameran ner och fotar henne.

 

 

En dag i förra veckan ville Emil ha pannkakor (ja, igen!) och eftersom det var lite halvdåligt med vanligt vetemjöl hemma så gjorde jag en variant kan man säg. Havregryn funkar ju alltid och eftersom jag hade några övermogna bananer så körde jag ihop havregryn, bananer och lite mjölk med stavmixern som jag spädde ut pannkakssmeten med och det blev ju riktigt gott!

Lite mer textur och tuggmotstånd från havregrynsmalet och sötma från bananerna gjorde susen och ingen märkte något om att det var banan i. Win-win kan man säga.

 

Daisy somnade och jag kunde gå in och titta på när tjejerna jobbar i ladugården,

som ska bli lager nu när det strax drar igång där ute för säsongen.

 

 

 

Det var längesedan jag var uppe och såg solen gå upp!

Men så himla vackert det är och som jag nog absolut borde försöka mig upp, och göra det oftare.

Att sitta på trappen och se solen gå upp med en kopp kaffe i handen...

Det ska jag göra nu i vår och sommar.

 

 

 

 

Nu är säsongen igång på riktigt.

Denna helgen är det träningsläger i Saxtorp och sen är första tävlingen den 22-23 april och där emellan är det klubbmästerskap, crosskolan och vanliga träningar så nu börjar själva livet...

Nya kläder för säsongen är beställda och hojen är pimpad med dom nya dekalerna.

Vill man följa Albin så kommer han att köra med 999 och 998 (det är 999 som är "hans" nummer men dom har startat en ny cup som han ska köra och där fanns inte 999 ledigt...)

 

Crosskalendern ser ut som följer

 

1-2 april - Träningsläger Saxtorp

22-23 april - MX Master Uddevalla

13 maj - VMX Alingsås

17 juni - VMX Kinds

1 juli - VMX Lerum

26 augusti - VMX Getinge

2 september - VMX Stenungsund

23 september - VMX Älvängen

30 september - VMX Hökensås

 

 

Bilderna här ovan är från förra helgen när Albin var och tränade i Veinge.

 

 

 

 

 

 

 

På bilderna ovan är dom skrubbade, lääänge, i sån där stark verkstads-tvål ni vet, någon gegga för extra smutsiga händer. Nu vet ju jag att dom här händerna inte är det minsta smutsiga för dom ser ut såhär. Alltid, typ. Dom brukar vara lite mindre missfärgade efter en veckas skidsemester i trysil, när dom inte sett varken olja, fix & fog, kakel, smutsiga gamla fasadbrädor eller annat på flera dagar.

 

Men minst 50 veckor om året ser dom ut såhär och som jag älskar det!
Det är liksom ganska invant på något vis, min pappas händer ser ju ut likadant och har alltid gjort.

 

Dessa händerna kanske ser vassa och "riviga" ut, men det är dom inte.

Det finns få saker som kan få ner min puls så bra som att få sticka in mina, mycket mindre fingrar, i denna trygga hand. Dom är alltid varma, mjuka och min hand passar så bra i dessa båda händer.

 

När jag vaknar på nätterna med fruktansvärd ångest, då finns dessa händer alltid brevid mig och det är bara för mig att sträcka mig efter dom. Om jag har väckt honom på natten med mina skakningar och rusande puls så har han alltid redan lagt sina armar om mig och tagit mina händer i sina.

 

Jag älskar dessa händerna och kan inte tänka mig ett liv utan dom.

När jag tänker på hur bra jag har det så önskar jag verkligen att alla någongång får uppleva hur det känns, att ha en sån djup trygghet i en annan människa. Att alltid veta att det finns en människa på jorden som gör precis allt för mig, som ställer upp ALLTID och som älskar mig helt och hållet villkorslöst, trots mina fel och brister. Som ställer upp på mig så totalt som nu, när jag inte mår bra. Alla borde få uppleva sånt.

 

Jag hoppas innerligt att mina barn får uppleva det här.

 

 

 

Jo, men efter att ha gjort pasta några gånger nu, utan att ha haft en pastamaskin, med väldigt lyckat resultat, så insåg både jag och David att det nog ändå var dags att skaffa en.

Inte ens David tyckte det var värt besväret att kavla halvt ihjäl sig, även om pastan blev väldigt god.

 

Så vi har alltså investerat i en pastamaskin och i helgen invigdes den.

Eftersom jag än så länge inte litar riktigt på min egen förmåga och därför känner att jag inte vill vara själv i köket, om det händer något, så involveras hela familjen.

 

Vilket igentligen är en fantastisk vinning för denna familjen, jag som alltid tyckt att det har varit väldigt jobbigt att ha andra människor omkring mig i köket när jag bakar/lagar mat och oftast kört ut dom, har nu fått sällskap och det blir en helt annan gemenskap när alla hjälper till. Och framför allt att jag och David pysslar i köket ihop...

 

Degen hade fått vila i kylen i några timmar innan vi tog ut den och satte fart och invigde maskinen. Emil var galet exalterad och var djupt engagerad i varenda moment, inklusive provsmakning på varenda längd.

Pastakungen himself, Albin, såg vi inte röken av, han var ute med sina kompisar och cyklade så han var inte med (vilket vi sen fick reda på att han var "fett" besviken över att han missat).

 

Vi bestämde oss för att göra fettuccine, bandpasta, och till det en fläskfilégryta med sting (gjord på cantadous förskost med fyra sorters peppar, oslagbar i alla typer av såser).

Hela familjen åt så det nästan sprutade fläskfilé och bandpasta ur öronen och vi får nog ta en dag och göra rejält med hemmagjord pasta att lägga på tork, för det var den godaste pastan kidsen ätit sa dom! 

 

Då gäller det att passa på.

 

Jag och Emil var ensamna hemma en stund i förra veckan, medan David och Albin var iväg och tränade. 

Sånt här, är ju det mest vardagliga och normala som finns, för de flesta. För mig är det inte så längre.

 

Det har varit fyllt med inre stress och ångest i flera år.

Nu jobbar jag med det. Hela tiden och jämt och det går framåt.

 

Något som är det mest naturliga i världen för det flesta, att ligga i soffan med sin son i famnen, att väcka sin son innan skolan, att hämta sin son i skolan, att köra honom till tandläkaren, att ställa fram kvällsmaten mm.

 

Ja, listan kan göras oändligt lång, men jag tror alla fattar poängen.

Allt det vardagliga som rör mig och mina barn (i synnerhet Emil) har varit en kamp för mig i MÅNGA år och att kunna ta Emil till sig i soffan på det här viset, utan att få ångest, det är stort. Riktigt STORT.

 

Jag älskar det. Stunderna som jag och Emil har tillsammans numera, som är bara våra och helt utan ångest, dom är värda precis hur mycket som helst. Vi har tagit fram en "plan" tillsammans med en barnpsykolog som vi går till (jag och David) och den har vi följt nu sedan slutet av januari och den funkar precis asbra.

 

Jag och Emil har sakta men säkert börjat bygga upp en ny relation. 

En mor och son relation, utan ångest, utan tvångstankar och tvångsbeteenden.

Vi börjar sakta, vi gör saker hela tiden, som känns bra och jag har mina "backuper" om det skulle gå åt helvete (vilket det inte gjort än). Mamma och farmorn hjälper till med hämtningen i skolan fortfarande och jag har hämtat hem Emil själv ett par gånger (alltså, innan David kommer från jobbet) och det har gått bra.

 

För vilken annan person som helst så är ju det här vardag, slentrian och det mest självklara som finns, men inte för mig. Längre. Jag har börjat om, och jobbar mig framåt. Det tar tid, det ska ta tid (säger mig terapeut när hon inser att jag kan vara den mest otåliga patient hon någonsin haft) och jag har börjat acceptera att det tar tid.

Självklart finns det precis hur mycket skuldkänslor som helst i det här men det jobbar vi också på, jag och terapeuten. Det viktigaste är att Emil mår mycket bättre och att jag är på väg. Jag kommer bli bra.

 

 

Det är så galet rofyllt att ha en sovande bebis på bröstet och är det något ett ångestfyllt hjärta behöver så är det just andetagen och lugnet av en sovande bebis...

Detta är lilla Lias, min jobbarkompis lille pajk, som är född på samma dag som vår älskade lilla Alvina. Han är dock nästan ett kilo tyngre men doftar ju lika jäkla underbart där på det fjuniga huvudet...

 

Jag och Linnea var och hälsade på Frida i hennes nya hus en liten stund och då får man sånna här ljuvliga små stunder av bebisandetag och välbehövligt skitprat en liten stund.

 

 

 

 

Emil. Liten blir stor.

Albin sov hos mormor och morfar i natt och Emil vaknade som vanligt i ottan och var klar med alla morgonbestyren redan innan 7 på morgonen, sommartid...

Han kom in till mig i sovrummet och kvittrade att han minsann dragit upp rullgardinen, bäddat, lagt upp prydnadskuddarna och tagit på sig, så nu var han mer än redo att ta sig ann denna dimmiga söndag.

 

Han ville ringa mormor på stört och fråga när Albin hade tänkt komma hem men det sa vi att han får vänta lite med, mormor är inte fullt så morgonpigg som han är...

 

Efter att han ätit frukost och vi ställt om klockorna hemma så det började närma sig 9 (sommartid) så kunde han inte hålla sig längre, han ringde till mormor och pratade med Albin, som ju inte alls hade några planer på att komma hem än. Vår minsting är verkligen inte den som är den, utan han bestämde sig direkt för att då får väl han helt enkelt cykla dit, om det ska vara på det viset.

 

Vi är inte helt trygga med att han har tillförlitligt trafikvett än och även om det var tidig morgon och faktiskt inte en enda bil ute och körde på byn, så följde vi honom över "stora" vägen, men sen cyklade han iväg.

Den där, han är inte rädd för någonting. Albin kan tycka det är lite läskigt att vara ensam ibland, eller att vara ute själv när det mörkt och så, men det lille, han är inte det minsta rädd för sånt. Nästan tvärt om faktikst, han är lite för "modig".

 

Men hur som, vi fick meddelande av mormor när han kommit fram, och det gick fort, så denna gången cyklade han i alla fall raka vägen dit, men det kan man aldrig vara säker på, när det gäller honom...