Att fira en femåring!
Idag firar vi denna stjärnan!
Som inte alls låg där i sängen och låtsas-sov i morse och lät resten av familjen komma insjungandes, nejdå, han kommer springande och skriker "IDAG ÄR DET MITT KALAS!"
Så nu förbereder vi för kalas!
Någon har bordsplacerat och allt!
Dessutom var det ju andra advent i morse också så vi fick öppna presenterna i adventspåse nummer två.
Och Albin hjälper till att hacka mandeln till glöggen...
Att ha en hes lillkille hemma...
Vi har en väldigt hes liten kille här hemma.
Men han är vid väldigt gott mod ändå och äter som en häst!
Lite jobbigt känns det dock att åka ifrån honom och hans bror i några dagar nu när jag ska iväg på konferens.
Efter några timmars jobb nu i kväll är det dags för mig att packa resväskan.
Att hämta in sin frukost från trädgården
Vilken lyx!
Att kunna kila ut i bara tofflor och för stor fleecetröja och plocka in precis så många blåbär som man behöver till sin turkiska yoghurt och granola. Att dessutom hitta några mogna björnbär att kunna blocka med in och lägga bredvid barnens gröttallrikar gör frukosten mycket med spännande.
Våra blåbärsbuskar som vi planerade för typ 5 år sedan har för första gången, äntligen producerat bär!
Och massor med bär dessutom!
Att efter frukosten kila upp på kontoret för att plöja dagens mail och kika förbi grabbarnas rum och får syn på detta, får en att dra lite på mungiporna.
Dom bäddar lite olika, våra grabbar.
Emil tycker verkligen inte att bäddningen är viktig. Inte för fem öre.
För Albin är det liksom lika självklart som att klä på sig, gå på toa och äta frukost.
Albin, har så länge jag minns, bäddat sin säng. Sen han fick stor säng typ, och jag hjälpte förmodligen honom i början, men alltså, han har alltid bäddat, för det ska man.
Men med den där lille, vet jag inte riktigt vad som gick snett.
Min man säger att det är för att jag blivit så svag för den där lille och hans städiga svar-på-tal.
Jag håller inte riktigt med. Jag tycker ändå att jag uppfostrar dom likt, men det kanske jag inte gör ändå.
Hur som haver. Emil måste också, varje morgon såklart, bädda sin säng.
Ibland struntar han i det, trots att jag påminnt honom innan han äter frukost men då får han vackert kila upp och göra det när mamman upptäcker att han missat. Men som sagt, det skiljer lite på kvalitén i själva bäddningen kan jag tycka. Det där med att vända täcket på rätt håll så det liksom stämmer bättre verkar inte vara nödvändigt tydligen...
Konsten att kunna hitta lekar överallt...
Ja, alltså, ibland är mina ungar helt fantastiska på just att hitta på lekar av precis vad som helst!
Igår på kvällen, när Albin hade kommit hem, och Emil hade blivit avsläppt av farmor och pannkakorna låg som en härlig mjuk botten längst ner i magarna, då tog grabbarna fram cyklarna och började cykla i trädgården.
Grannen håller på att fixa i sin trädgård så det kör en hel del tunga maskiner förbi på gatan och då vill jag inte ha ungarna cyklandes på gatan så dom fick lov att hålla sig i trädgården och rätt som det var så hade dom gjort ett hopp av överblivna slanor.
Albin var riktigt, riktigt trött i går kväll och somnade på två röda. Det var väldigt, väldigt trötta ögon vid tandborstingen. Skolan började ju i onsdags och sen hade han crosskola på kvällen efter det och den är slut kl 20.00 så han är ju inte hemma och i säng innan ganska sent (sent för att vara honom i alla fall).
I går morse när jag hörde att han vaknade och gick upp för att säga god morgon så tittade han mest lite sömndrucket på mig och sa
- Men mamma, jag har inte sovit färdigt, jag skulle bara kissa...
Tyvärr var det liksom färdigsovit för hans del och dags att gå upp och åka till skolan, det var dessutom långdag i går. Men det går jättebra och han gillar skolan, precis som jag alltid gjort.
Sommarlandet i bilder!
I morse fick vi meddelande av Angela och Nisse, dom var på väg upp för att hänga med oss på Skara Sommarland hela dagen!!
Ungarna blev lika glada som oss!!
Emil visade sig återigen, totalt orädd och livsfarlig. Hade åkt varenda attraktion om han fått, tack gode gud för minimum längd på vissa...
Emil provade köra radiobilarna själv ett par gånger men åkte hemskt gärna med någon an de stora killarna. Och alla dessa killarna är så goa mot varandra att det var ju såklart aldrig några problem, han åkte med allihop!
Även Albin och Oscar var lite halvgalna och åkte det mesta. Helt utan bekymmer...
Vi hade uppehåll och helt ok väder till efter att vi ätit lunch. Sen började det regna. Men det var inte fören efter fikat som det blev lite väl kallt och blött.
Vi hade med oss korv som vi grillade till lunch och undertiden undersökte barnen fiskarna i sjön precis brevid.
Jag skulle bara springa på toa medan Emil åkte en vända farfars bilar till och på vägen till toan stötte jag på Ange som stod vid ett chokladhjul. Jag skulle bara sällskapa med att ta en bricka och vann visst. Gick tillbaka till David och Emil som fortfarande åkte farfars bilar och visade min vinst. Någon toa bidde det ju inte, det liksom glömdes bort...
Ungarna hade bestämt att dom skulle bada. Jag försökte verkligen prata förstånd med Emil men han vägrade och skulle givetvis i han med. Ange och Nisse hyrde till och med våtdräkter för att det var så jäkla kallt. Dom var ensamma... Det var regn och tio grader i luften... Tjugo grader i vattnet...
Jag badade inte för jag insåg att jag nog får ta hand om ett asplöv till fyraochetthalvtåring ganska omgående och så blev det ju. Som han skakade! Jag fick packa in honom i lager med kläder, filtar, täcken, regnkläder mm och stoppa honom i vagnen. Han somnade, trots att jag försökte prata med honom hela tiden så han inte skulle somna. Han somnade mitt i en mening...
Efter badet gick vi tillbaka till husbilen och våra vänner åkte hem. Det är ju så mysigt att sitta i en husbil när det regnar, jag älskar det!
Efter maten fixade jag lite chokladfondue. Vi hade nämligen både jordgubbar och ananas. Och massa choklad efter min vinst jue...
Grabbarna somnade ovaggade efter kvällsmat och efterrätt. Det tog nog inte ens en minut så sov dom som stenar båda två.
Jag ska borsta tänderna nu och följa deras exempel. Sjukt trött efter dagen men väldigt nöjd.
Grabbarna grus
Alltså mina killar. Dom är så söta och dråpliga.
Emil pratar ju hela tiden, jämt och lite till.
När jag var på kurs i Stockholm var han ju hos mamma en del och en dag hade han hittat en önskesten som han strök över kinden och sa
- Jag önskar att mina prickar och Majsan sår ska försvinna. Och så önskar jag att du inte var så himla gammal...
Mitt lilla bus!
Albin, han är mer en tänkare han, och går nog runt med en hel massa funderingar.
När jag var iväg hade han funderat mycket på det här med mormor och hur gammal hon är.
Så han hade frågat henne om hon hade tänkt komma på hans 50 års kalas.
Jo, det ska hon absolut. Hon är visserligen 97 år då men om hon lever så ska hon komma.
Min fina, kloka tänkare.
Vår utedag
Eftersom Emil kräktes i måndags morse och jag är typ den hårdaste utav dom hårdaste på att hålla på alla möjliga, tänkbara regler på det där med att sprida eventuella smittor vidare så håller vi oss hemma.
Det har inte hänt något mer sedan den där morgonen, och jag tror faktiskt att det mer berodde på Emils märkliga klykningar han pysslar med i bland. Men som sagt, vi chansar inte.
På förmiddagen höll vi oss inne. Jag satt på kontoret en stund och hade ett par telefonsamtal.
Medan jag satt i telefon blev Emil visst akut hungrig och eftersom mamman var upptagen så tog han helt sonika saken i egna händer och skar sig en "macka"...
- Mamma, jag klippte mig inte ens med den vassa kniven!
Jodå så att...
Han hade karvat fint i brödet och fått loss en bit så han var både väldigt stolt och nöjd. Så går det tydligen när mamman pratar i telefon och fyraåringen är SÅ hungrig. Det får man visst räkna med fick jag veta.
På eftermiddagen tog vi på oss och cyklade bort till Munkagårdsskolan för första gången i år. Det var spännande redan innan vi kommit fram till djuren för på den stora grusplanen övades det både på att köra traktor och att såga med motorsåg. Båda sakerna tillräckligt spännande för båda barnen att titta länge och väl på.
Det var inte fullt så mycket djur ute som det brukar men grisar, hästar, getter, åsna, kanin, wallaby, gäss och kalvar fick vi se. Sen kan man ju leka precis hur länge som helst i parken, vid dammen, på grillplatsen och så var det givetvis tvunget stanna till vid grusplanen även på hemvägen och kika på traktorer, grävare och motorsågar.
Det är väldigt, väldigt enkelt att göra en hyfsat trist hemma-dag till en väldigt spännande dag fylld med lek och bus bara man tar sig den där kilometern ut till Munka. Hoppas alltid (ALLTID) vårt älskade naturbruksgymnasuim kommer finnas kvar!
Semlor!
Vilken familjefest det blev här i kväll!
När jag slutat jobba i eftermiddags så åkte jag hem till en, om möjligt, ännu mer förkyld Emil som satt och kollade på film med morfarn.
Albin & David var iväg på dagen och körde cross och med sig hem från stan hade dom kinamat!
Pappa stannade och åt med oss innan han åkte hem. Sen hade jag köpt släta bullar så vi gjorde semlor till fikat.
Eller alltså, semlor och semlor... Albin fick sylt i stället för mandelmassa och Emil... Ja, Emil, han ville helst ha mandelmassa i stället för både bulle och grädde han men vi kompromissade och så fick han en bulle med mandelmassa, utan grädde och med florsocker.
Dom är gladare än vad dom ser ut, jag lovar.
Nu har båda barnen somnat gott och jag tror snart att jag ska ta och göra desamma.
Det där med att lämna bort barnen...
Ja, nu var det ju ett tag sedan vi berörde det här med dagis och sånt.
Japp, jag vet att det ska vara förskola och ibland säger vi det här hemma, men oftast blir det dagis.
Nu är vi inne år 2015 och mina ungar blir nio och fem år i år.
Det betyder ju att jag snart varit mamma i nio år och att jag även snart haft den här känslan i snart nio år. Känslan av att det gör mig riktigt ont att lämna mina barn på dagis.
Vi har världens bästa dagis. Verkligen. Absoluta världsklass och vi älskar alla fröknar (ja, jag vet att det heter pedagoger, men det blir liksom väldigt trixigt att säga det här hemma och inte sjutton låter det lika mysigt som fröken?), kokerskan och hela sättet dom jobbar med barnen.
Det handlar alltså inte om själva dagiset. Inte alls.
Det är det här med att lämna mina barn till främlingar. Fröknarna känner ju barnen, det är inte det, men att lämna bort dom känns inte bra. Det känns verkligen inte bra och hela det där första året när Albin skulle lämnas och vi grät floder tillsammans jag och han på morgonen, då sa alla åt mig att det blir bättre...
Det har det inte blivit. Känslan är precis den samma. Även om det är med Emil nu och även om vi inte gråter floder tillsammans på morgonen för att Emil är en sådan förståndig lite kille som liksom sväljer sina känslor, tar fröken i hand och går in, även fast han inte vill. Jag vet att han har det bra.
Men han hade haft det bättre med mig... Med sin pappa, med sin bror, med sin mormor eller sin farmor...
Han har kompisar som han leker med. Han har en liten flicka som han håller av och tycker jättemycket om.
Han kan komma hem och berätta om roliga saker han gjort. Även om tråkigheter såklart men alltså, jag vet ju att han har roligt när han är där. Ändå frågar han om morgonen när han vaknar om han ska till dagis och de dagar han får svaret att han ska dit så säger han att han inte vill.
Då går vi pedagogist igenom vad pappa gör, vad mormor gör, vad farmor gör och vad jag ska göra så han förstår varför han är där. Idag frågade han varför inte barn kan få vara med på jobbet.
Varför håller vi på med den här cirkusen då, om vi egentligen inte vill och om vi egentligen kanske inte hade behövt om vi prioriterat om lite. Jo, för att ALLA hela tiden säger hur viktigt det är. För att vi inte vill hålla honom utanför gemenskapen som är så viktig sedan när skolan börjar. Jag vill att han ska ha den lilla tryggheten när det är dags att börja skolan, tryggheten att ha sina vänner, eller i alla fall ha människor runt omkring som han känner sedan innan, när allt annat är nytt.
Men som sagt, känslan av att lämna bort barnen på dagis, den har inte försvunnit, inte alls faktiskt. Det kan vara så att den till och med har blivit starkare, den där känslan av att det är fel. I snart sex år har jag lämnat på dagis och jag har inte vant mig. Verkligen inte. Det kommer jag aldrig att göra.
Men jösses va tappra mina ungar är!
Det händer ytterst sällan att Emil är ledsen när han ska lämnas. Ungefär som om han känner att han måste vara lite stark. Han vet ju att pappa kommer och hämtar och han vet oxå att han får leka med sin storebror när han kommer hem.
Första dagisdagen 2014
(Emil var nästan fyra år när han började)
Första dagisdagen 2009
(Albin var drygt tre år när han började)
Att ha firat födelsedagar!
Jomenvisst!
I höst fick vi en åttaåring i huset och senare på året även en fyraåring!
Albin fick en ny BMX som han cyklat som en galning på i höst! Vi har små byggda hopp lite överallt på tomten nu och det trixas friskt. Ett finfint kalas fick han där han hade önskat att vi skulle bjuda på Tacos och Marängswisch, så det gjorde vi. Mycket lyckat och Albin var supernöjd.
Emils födelsedag firades på ungefär samma sätt.
Eftersom hans störtsta idol är hans storebror så bjöd även han på Tacos och Marängswisch...
Stolt kille som fick en massa fina presenter.
Emil fick två lådor med sånna där gummibandgrejer och det visade sig vara en höjdare...
Dagen efter kalaset hade han hällt ut alla (ALLA!) på golvet och kört den radiostyrda bilen han fått i present rakt genom högen, massor med gånger. Det var gummiband ÖVERALLT.
Men jag tog bara kort på det. Sen gick jag till jobbet och stannade där i 8 timmar---
På vift...
Jag har varit på vift.
Några dagar på Gotland med Vin & Vax tjejerna, men det får ni läsa om i ett annat inlägg.
Nu kommer det bilder från dagens utflykt.
En eftermiddag ute på Getterön med varsin glass. Mer än så behövs inte för att mina ungar ska bli överlyckliga.
Min stora, fina Albin.
Han är så lik sin pappa i kroppen! Kroppsbyggnaden och hur han rör sig.
Han är snäll, ansvartstagande och har ett hjärta av guld!
Mitt lilla troll! Älskade Emil.
Busig som få och med de roligaste funderingarna man kan tänka sig.
Dom där älskade ungarna!
Alltså, hur mycket kärlek finns det egentligen!?
Mina båda grabbar.
Jag är så vansinnigt stolt över dom båda så jag kan spricka!
Goa ungar!
Dom här ungarna alltså!
Det är två härliga, helt vansinnigt olika personer men lika älskade.
Min stora kille. Min Albin.
Han är för det mesta ganska lugn i humöret. Han är ansvarsfull och ordentlig. Väluppfostrad och artig.
Jag litar på honom så mycket. Jag är så stolt.
Han är aktiv i både Fotboll, innebandy, simning och cross och han älskar att vara utomhus.
Han äter som en häst, växer som ogräs och älskar att kramas.
Han har ett alldeles speciellt förhållande till sin mormor och kan lätt ta vägen om hennes hus på väg hem från skolan bara för att ge henne en kram innan hon börjar jobba.
Han har dom blåaste ögonen och det vitaste håret.
Han älskar att lära sig nya saker och studsar upp i ottan VARJE morgon, pigg som en lärka.
Min minsting, vår alldeles egna Emil i Lönneberga...
Emil börjar varje morgon med att högt och tydligt deklarera "JAG LEVER ÄN!" i stället för ett helt vanligt God morgon. Min minsting är den som ger mig gråa hår och massor med skrattanfall dagarna i ända.
Han gör mer hyss än vad dygnet har timmar. Nyfiken är hans andranamn. Han har ett humör som inte är av denna värld. De bruna ögonen, den runda näsan och det långa, vågiga och busiga håret gör det omöjligt att inte älska uppsynen av honom.
Han vill göra och säga precis som sin storebror. Han älskar motorer och allt som har med det att göra men är lite höjdrädd och tycker inte om för höga ljud.
Han gör precis som han tycker. Han säger precis vad han tänker på och han är envis som synden.
Jag kommer inte oroa mig för Emil, han kommer klara sig bra i livet. Jag är stolt över att få vara hans mamma.
Mina två, helt perfekta små prinsar.
Så olika som två pojkar kan bli men som älskar varandra djupt och som saknar varandra när dom är åtskillda.
Underbara fredagar och lördagar!
Våra fredagar och lördagar är oftast världens bästa!
Jag brukar alltid tänka på det, när vi alla 4 sitter i sofforna och trängs, att det är precis såhär jag vill ha mina helgkvällar. Jag brukar alltid fixa något gott att äta och sen tittar vi på film (eller på Gladiatorerna om det är lördag) och äter fredagsmys. Vi brukar ha popcorn, salta pinnar och lite nötter, det älskar barnen!
Då kan det se ut såhär fram vid niotiden...
Busy day!
Idag har vi varit på Emils blivande dagis och hälsat på, hela förmiddagen.
Det gick ju som hejsan och han kommer säkert stortrivas.
Det är väl som vanligt, värst för den här hönsiga mamman...
I början tyckte han att det var lite jobbigt att alla barnen tittade på honom och följde efter honom vart han än gick men sen la det ju sig och han började leka lite själv, brevid en jämnårig liten tjej som han sedan började prata med och som blev hans kompis för dagen.
Vi gick hem och åt lunch innan vi gick till skolan och hämtade Albin. Det var en trött kille som följde med till skolan...
I skolan träffade vi min fina vän Angela som var och hämtade Oscar. Med sig hade hon lilla nytillskottet "lillebror" som bara är 6 dagar gammal. Eftersom vi hade en timme att slå ihjäl innan Albin skulle till tandläkarn så gick vi till affären tillsammans och fikade på glass i vårsolen.
Emil sov ju så gott och jag lät faktiskt honom sova medan vi var hos Tandläkaren oxå, så det var lungt och skönt. Albin ramlade igår och slog sig illa på munnen. Jag skulle precis iväg till jobbet när han ramlade och tyckte inte det såg så illa ut, men eftersom en tand ramlade ut i natt som han slog igår så ringde jag Folktandvården i dag och dom ville att han skulle komma in och ta bilder. Allt såg bra ut men han har ju slagit sig rejält så vi ska hålla koll på "såren" och skölja med bakteriedödande munskölj.
När vi kom hem så var vi ute i trädgården en sväng.
Tog en fika, läste posten och Emil fick mornat sig ordentligt innan han började leka.
Det är så viktigt för Emil, att han får vakna i sin takt om han råkat somna på dagen, annars blir det pannkaka av hela alltet, men som sagt, jag känner vår lilla huligan och vet hur han fungerar så han satt i sin vagn och kikade en stund medan jag och Albin busade och sen kom han smygande.
När pappan kom hem så packade han kvällsmat, cross och kläder i bilen och tog grabbarna och åkte ut till crossbanan. På vägen hämtade dom upp Albins kompis Oscar som oxå följde med.
Jag har haft en gymnasiestudent på besök i studion i kväll. Hon ska göra ett projektarbete här hos mig i studion och var här och kikade lite på utrustningen.
När grabbarna kom hem så tog jag hand om läggningen på en gång och nu sussar dom gott.
Utedag!
Mina ungar är lätta att underhålla, det räcker att vara utomhus så hittar dom på precis hur mycket som helst!
Idag bestämde vi oss för att ta en liten utflyktsdag. Eftersom jag jobbar fredag, lördag och söndag så blir det lite sista dagen på lovet idag. Efter att vi donat färdigt hemma med tvätt och lite annat så stack vi in till stan. Vi hade ett par ärenden och sen lyxade vi till det med hamburgare till lunch och åkte ut till Getterön.
Först gick vi bland klipporna och letade efter en geocach gömma (som vi hittade!) och sen leket grabbarna på båten i över en timme. Det var, som vanligt, jättesvårt att få dom därifrån och jag fick locka med lite fika.
Först åkte vi till Gallerian och kikade lite på ett par byxor till mig. Tror det eller ej, men det gick ganska bra att ha med grabbarna. Dock är dom ju lika rastlösa som mor sin så några jeans blev det inte köpta idag.
Vi åkte till bageriet här i byn på vägen hem och fikade hemma. Grabbarna hann knappt fika klart innan dom drog på ytterkläderna och stack ut igen.
Jag ska strax göra detsamma tänkte jag, gå ut alltså. Så fort pappan kommer hem så tänkte jag mig en liten runda med joggingskorna.
Geocaching!
Nu har det varit oroväckande tyst här inne ett tag men jag och Albin har haft annat för oss.
Vi har upptäckt Geocaching!
Än så länge har vi hållit oss i Tvååker med det finns ju gömmor (cacher) överallt så vi ska nog kunna hitta ganska många så som vi är ute och åker på sommrarna.
I helgen var vi uppe på Höråsen och hittade en gömma.
Igår var vi ute på Munkagårdsskolan och hittade två gömmor.
Vi tog med fika och sen gick vi och kikade på djuren.
Det är alltid lika uppskattat och svårt att få barnen att vilja gå hem när man är borta hos djuren.
Idag kommer Farmorn & Farfarn och tar hand om vilddjuren medan jag ska till tandläkarn...
Barnen i studion
Igår fick jag med mig barnen ut i studion.
Det var ovanligt tramsigt men dom är ju kanske lite trötta på att vara med mig där.
Med önskan om en riktigt God Jul!
Vi önskar alla våra vänner en riktigt God Jul!
Underbara ungar!
Ja, alltså ibland är man ju lovligt trött på barnen, speciellt när dom bråkar men i denna veckan har jag varit så stolt över mina guldklimpar att jag kan spricka!
Här om dagen hade Emil tandläkartid och vi har förberett honom läääänge och han har varit väldigt motig och sagt varje gång att han minsann inte vill till tandläkarn. Jag hade verkligen inga höga förhoppningar om det där tandläkarbesöket men vi pratade om det hela förmiddagen och han var inte lika avig. Dessutom hade vi tid kl 13, mitt i maten och när Albin slutar skolan.
Jag sa till Albin att han fick gå själv från skolan till Vårdcentralen och han fixar det galant! Jag litar verkligen på honom, han är ordentlig och ansvarstagande när han får "uppdrag" och jag är aldrig orolig. Annat är det med den där lille mannen, jag skulle inte lämna honom utan uppsikt, som jag gjorde med Albin när han var tre år...
Men hur som helst, hos Tandläkarn. Alltså den ungen, han är verkligen inte förutsägbar. Han pratade oavbrutet i väntrummet så alla andra fick sig ett gott skratt och sen satt han som ett ljus i tandläkarstolen och gjorde precis som han blev tillsagd! Mamman stod brevid och gapade förundrat...När vi kom ut från tandläkarn så satt Albin så snällt och väntade i väntrummet och jag var stolt som en tupp över mina båda grabbar!
I dag på morgonen skulle Albin lämna ett par rör blod inför en operation han ska göra i januari, för att bli av med sina snarkningar. Jag hade inte varnat honom utan berättade för honom när vi klivit upp idag att vi skulle till VC och lämna ett prov. När vi kom dit tror jag fortfarande inte att han hade fattat vad det var han igentligen skulle göra utan han hoppade upp i mitt knä och pratat glatt med sköterskan. Jag bad honom titta åt ett annat håll och så pratade vi om fredagsmys och andra advent. Han sa inte ett ljud, inte ett ljud!
Dessutom satt lillebrorsan kvar i väntrummet och lekte, själv, hela tiden! Jag är så imponerad! Verkar nästan som om båda grabbarna liksom fattar att när det gäller så sköter man sig, eller?
Jag passar på att bjussa på lite tomtebilder, såhär på Lucia och allt!
