Som ni säkert märkt så har jag inte riktigt hittat tiden att sitta framför dator än och det tycker min mamma är tråkigt så hon har gjort ett inlägg, dagen till ära.
Eftersom det är min födelsedag i dag så har hon skrivit om hur det var när jag kom till värden,
för 29 år sen.



Ja, då hade jag just blivit mamma för första gången.
Tror nog att bedövningen hade släppt, och att jag var uppe och gick lite grann.
Kl 09.17 är Charlotte född. 

Planerat kejsarsnitt fick det bli, då hon redan då var bestämd av sig och inte ville vända sig med huvudet ner. Läkaren han tryckte och drog, men hon satt där hon satt. Efter en bäckenröntgen, så fick vi veta att vaginalt skulle hon inte få plats att komma ut.
Det var ett omtumlande besked vi fick,
Krister och jag. Vi som hade gått på "profylax" och lärt oss att andas och allting!

Vi fick några datum att välja på, den 23/12 var hon beräknad, och vi tyckte att Nobeldagen var väl en bra dag att födas på. Läkarna där tyckte att vi skulle ta det så fort som möjligt, för dom var lite osäkra på hur hon mådde därinne. Magen var väldigt liten, bebisen var liten, och fostervatten var där visst också för lite av.

Nåväl, hem och packa och göra undan vad jag kunde inför julen, för nu skulle ju snart våran bebis komma! Overklig känsla var det... gick inte riktigt att greppa tycker jag.

Blev inlagd den 9/12 för provtagning och kontroller. Då fick vi veta att min moderkaka nog inte fungerade som den skulle längre, och att bebisen behövde komma ut, trots att den nog var väl liten. Beräknad vikt var då någonstans mellan 2,2 och 2,6 kilo. Dom förberedde oss också på att om barnet väger under 2,5 så blir det färd till Halmstad med pappan. Det var tydligen rutin då.

Var inte så uppåt efter det beskedet minns jag, och kände heller inga fosterrörelser mer på hela den dagen.
Nojjig som jag blev...

Fick ju fasta sen, och duscha i "hubiscrub" eller vad det heter. Sova gick väl sådär.. Försökte in i det sista att övertala alla inblandade att jag ville ha Krister med mej under operationen, då jag ju skulle vara vaken. Men se så modernt var inte Varbergs lasarett anno 1981. Hade jag blivit förlöst i Halmstad så...

Så kom då den stora dagen. Jag skulle bli MAMMA! Fick duscha igen, på med op-utstyrseln och så bar det iväg till operation. Ville så gärna träffa Krister först. Jag visste ju att han var där, bara en vägg skiljde oss åt. Tänkte på hur jobbigt han måste ha det nu alldeles ensam, och att inte få veta...

Blev rakad på magen, och indränkt med jod. Det sved....
Epiduralen lades och sen var det bara att vänta på att bedövningen skulle ta till 100%. Det kollade dom genom att avgöra om jag kunde känna kyla. Jag tyckte att jag kände det varje gång, men det var förstås bara inbillning. Ville ju INTE att dom skulle börja skära utan att vara säkra på att bedövningen tagit.

Sedan fick jag frossa. Å milde himmel vad jag skakade! Trodde att jag skulle skaka av britsen. Dom förklarade att det var p.g.a att blodtrycket sjönk, plus att jag ju var väldigt nervös förstås.

Alla som var hos mej var så goa och omtänksamma. En sköterska satt och baddade mej i munnen med en slags "syrlig pinne" som gjorde att jag inte kände hur törstig jag var. Kirurgen och narkossköterskan hade jag träffat redan dagen innan. Kände fullt förtroende för båda två.

Så rullades jag in. Narkossköterskan (som var en han) höll mej i handen hela tiden, och småpratade om ditt och datt. Jag försökte "lirka" med dom att dom skulle hämta Krister. Han kunde ju sitta på andra sidan och hålla min andra hand sa jag! "Jag hade så gärna gjort det, men jag får tyvärr inte lov" blev svaret.

När ska dom börja undrade jag, och fick svaret att det redan var igång. Dåå slutade jag att skaka, äntligen. För jag kände ju ingen smärta, endast beröringen och den var ju i allra högsta grad uthärdlig.

Nu dröjer det nog bara någon minut, sen är ditt barn här, sa han sedan.  Hörde ett plask, och sen kände jag hur någon grävde djupt in i min mage. Och sedan..... ett illvrål som skulle kunna spräcka glas! Herregud, är det sant! Är det MITT barn som skriker? Gratulerar, det blev en flicka sa dom. En Flicka! Min?

Fick henne till mej en stund, och tala om kärlek vid första ögonkastet. Jag ryser när jag skriver detta, för jag glömmer aldrig den känslan! Total osannolik lycka. Hon var det mest perfekta underverk som jag någonsin skådat! Kolsvart hår och röd i ansiktet av ilska var hon. Det var säkert 20 personer därinne, och jag "tvingade" allihop att komma och titta. Såg dom inte? Jag hade ju fått en tös! Det var ju inte klokt...

Dom kom lydigt allihop och beundrade. (Undrade vad dom tänkte)

Men jag tyckte ju inte att hon såg så liten och tagen ut som dom hade sagt dagen före? Näädå, försäkrade mig allihopa. Det var inget fel på denna bebisen alls. Alldeles normalstor var hon, så det så.

Sen skiljdes vi åt, och hon fick komma ut och träffa sin pappa för första gången. Han fick vara med och väga, mäta och tvätta. Under tiden blev jag sydd, och hade fått något "lull lull" i droppet,
så det har jag inte så mycket minne utav.

3.200 g vägde du, och 50 cm lång var du Charlotte när du kom till oss för 29 år sedan.
Och jag älskar dig lika mycket nu som då...