Att fira den bästa av sjuåringar!
Idag är det ÄNTLIGEN hans dag!
Som han har längtat och väntat!
Våran busunge med huvudet fullt av kreativitet och ordning.
Han är lika kärleksfull som han är arg och det finns ingen som kan få en att skratta som han.
Vår älskade lilla brunögda minsting.
Jag var tvungen att ta mig tillbaka till den där dagen då han föddes.
Att ha skrivit blogg och förlossningsberättelse är ju helt fantastiskt.
När man ser bilder och läser historen så minns man ju, men oj va stor han blivit!
Sådär gick det i alla fall till, när han kom till världen, den 6 december 2010 kl 10.50 på Varbergs BB.
Vilken novemberdag!
Alltså vilket väder vi haft idag!
Grabbarna har varit ute i t-shirt nästan hela dagen och jag har varit inne och donat i köket men haft dörren öppen hela tiden. Lolan har fått vara ute med brorsorna och busa hon med.
Jag var bara tvungen att kila ut och ta med kameran när det var så underbart ljus.
Så himla stolt över mina fina.
Nu är båda två hos mormor och morfar för lyxig höstlovsövernattning eftersom jag börjar jobba tidigt i morrn.
Att ha en massa rävar bakom öronen...
Detta lilla busfrö alltså!
Han är precis hur underbar som helst och med ett humör som jag inte fattar vart det kommer ifrån.
Han är så klok och vis. Duktig på att läsa och har ett minne som en elefant.
Snart fyller vår minsting 7 år och som vi älskar honom!
Att ha en liten ynklig hemma
Denna lilla godingen ramlade ner från soffan i söndags eftermiddag så natten mot igår var ingen höjdare och lillebror sov dåligt och hade väldigt ont i sin axel.
Han kom in till mig vid fem-snåret och låg sen i min säng och gnydde tills han somnade till lite men det var inte tal om att gå till skolan i går. Han fick stanna hemma med mig.
Pappan tände en brasa innan han åkte på morgonen och sen satt vi i soffan och myste tills jag fick ett ryck och städade ut den gamla kylen och lite så.
Emil, han fortsatte ligga på soffan, äta isglass och gosa med Lolan.
Idag håller vi tummarna att han inte har lika ont så han kan gå till skolan.
Att ha en riktig kämpe här hemma!
Eller tja, hemma är han ju inte, han gick med stora steg i väg till skolan i morse minsann.
Men igår då. Då ringde dom från skolan redan vid kvart i nio på morgonen och sa att Emil ramlat och att jag fick lov att komma och hämta honom, för han hade ont i axeln.
Alla ettor skulle iväg på bio i går och bussen skulle gå vid kvart i nio och om Emil ville bli hämtad så visste jag att det var något som inte stämde, för han hade verkligen sett fram emot att få åka på bio med klassen.
Det var en väldigt ledsen liten kille som jag hämtade i skolan, med en arm som bara hängde och som inte fick röras på. Jag gav Emil en isglass när vi kom hem och så ringde jag Vårdcentralen som ringde upp efter bara en kvart. Sköterskan på VC bad mig titta på honom rakt framifrån och se om nyckelbenen såg likadana ut och det gjorde dom ju inte...
-Nää, då är det ingen idé att ni kommer hit och väntar,
ni kommer ändå att behöva åka in till sjukhuset så åk dit direkt.
Jag ringde David och så bestämde vi oss för att jag skulle försöka mig på att skjutsa in Emil till sjukhuset, så kunde David möta upp där, han var nämligen norr om Varberg och jobbade.
Sagt och gjort, jag tryckte till ångesten så gott det gick och stuvade in min skadeskjutna lilla fågel i bilen och körde. Jag har alltså inte kört någonstans med Emil på 11 månader, mer än till och från mamma...
Det gick alldeles utmärkt och David tog över och jag åkte till jobbet.
För flera timmars besök på sjukhuset kändes som att liksom gå alldeles för långt över gränsen för vad min ångest klarar av just nu med tanke på att jag både hämtat i skolan (inte gjort det heller sen i våras) och skjutsat till stan.
Den här finfina bilden fick jag skickad till mig efter någon timme.
Vänster nyckelben är alltså av som synes.
Besöket gick förhållandevis snabbt och smidigt och David körde hem Emil till mormor strax innan ett där hon hade lunchen färdig.
När jag jobbat klart så åkte jag och hämtade hem min lilla, tappra fågelunge.
Det blir ju lite knixigt med vissa saker som tex att duscha, klä på sig, ligga bekvämt i sängen och sånt, men han är en kämpe och i morse skulle han tvunget till skolan.
Jag skjutsade bort honom och skickade en lägesrapport till hans lärare så får vi se om det går hela dagen.
Att hålla ungen hyfsat stilla i minst fem veckor framåt blir ju den stora utmaningen...
Att få uppdateringar från svampskogen
När vi var iväg på cross i helgen så var ju Emil med mormor och dom kunde givetvis inte hålla sig från svampskogen. Emil är en riktig kung på att plocka svamp så han hittade ett helt nytt ställe med mängder av kantareller!
Tidigare i veckan var båda barnen med mormor ute i skogen när jag jobbade och dom hade lov och då kom dom hem med en jättekorg som jag fick förvälla. För dom är enormt duktiga på att rensa när dom är i skogen och plockar.
Jag och Emil gjorde varsin svampmacka medan Albin hoppade över just kantarellerna på sin macka.
Emil åt dessutom två mackor och sen en hel tallrik med bara stekta trattisar på.
Min lilla svampunge!
Att ha närt en svampplockare vid min barm...
När jag satt med Albin hos frisören i veckan så fick jag bilder från mormor som hade med sig lillebror ut i svampskogen och den ungen är femjävlig på att plocka svamp rent ut sagt!
Dom skulle visst inte vara ute så länge men det gick ju inte för det dök upp svamp överallt.
Jag blev bjuden på kantarellmacka till kvällsmaten och den smakade precis ljuvligt!
Lillebror själv satte i sig 3 (TRE!) hela smörgåsar och frågade efter en fjärde... Men då fick det vara bra.
Mormor hade en gryta på spisen med kantareller som höll på att förvällas och där gick han och nallade lite hela tiden tills vi åkte hem.
Att ha den bästa av hjälpredor...
Medan jag och storebror var på IKEA och hämtade hem de sista till Lillstugan så var lillebror med pappan och satte väv, la bryggor på vinden, och spacklade.
Det är ju en himla tur att vi har en sån redig grabb till hjälp.
Det där med Lego
Det kan vara så att LEGO är den bästa uppfinningen som finns.
Båda mina grabbar kan sysselsätta sig i timmatal med att bygga.
Allra helst ska det vara saker som bara blir till ur fantasin, utan ritningar.
Så i veckan när jag var på Gekås köpte jag två boxar med blandade bitar som grabbarna kan ha hemma hos mormor och morfar. Dom spenderar ju enormt mycket tid där...
Att ha "firat" en bröllopsdag
Ja, det där med att fira gick väl sådär kan vi säg...
Jodå, det är mycket riktigt en hink där brevid soffan och det sovande barnet.
Som tur var sov Albin över hos Eddie natten till i går för han är ju, precis som jag, väldigt rädd för kräk.
Emil vaknade med ont i magen och var hängig och bara låg på soffan hela förmiddagen.
Sen kom det, kräket och så.
Man kan säg att jag fick mig en rejäl dos av alldeles gratis terapi sådär mitt i middagen.
Jag ringde David som kom hem, men jag löste faktiskt allt upptorkande och annat mysigt själv.
Sen somnade ju barnet och Albin och Eddie gav sig iväg (dom var aldrig inne, bara ute och hoppade studsmatta).
Lagom till David kom hem satte det igång igen och denna gången var jag inte fullt så kaxig utan då satt jag ute på altanen och lyssnade på hur Emil grät efter mig, samtidigt som han både satt på toa och kräktes i en hink.
Den panikångesten där och då, inte att leka med alltså...
Nu har ju jag världens absolut bästa man så han bara lät mig sitta där och andas mig igenom medan han tog hand om Emil.
Han kom dessutom hem med dessa fantastiskt vackra blommor, trots sjukstuga.
Kvällen var sedan ganska lugn, Emil drack lite och fick pillat i sig lite rån som fick stanna kvar och sen har även natten varit lugn och idag har han ätit och är pigg. Lite rastlös och har sådär lite dagen-efter-sjukdoms-tråkigt som man kan ha när storebror flytt fältet och "flyttat" till mormor i minst 48 timmar...
Men Lolan är såklart hemma och ser till att alla i familjen har det så bra som möjligt.
Isglass har han nog fått i sig en tre-fyra stycken hitills och även middag så för hans del är det nog över nu. Nu väntar bara jag och David på att se vad detta kan ha varit för något spännande, kan bacilluskerna hoppat över även på oss tro? Vi får väl se vad morgondagen har att bjuda på...
Att ha ett hett tips!
Tinitell!
Vi har köpt varsin "telefonklocka" till gossarna och det är så himla smidigt!
Albin har ju en telefon men är skitdålig på att använda den och vi är ju ganska mycket emot skärmar och skärmtid så detta är verkligen perfekt till oss.
Dom kan ringa oss och vi kan ringa dom.
Vi har programerat in 9-10 nummer (finns plats för 12 nummer) och så har vi valt att man inte kan ringa dom om man inte ligger på den förprogramerade listan.
Dessutom har den GPS som talat om vart ungen är! (förutsatt att ungen har klockan på sig)
Denna skärmdumpen tog jag när Albin var ute på Anneberg och Emil var hemma med mig, Som man kan se så har Emil inget batteri på sin och om jag klickar på Albins bild så kommer jag in på hans och kan se hur mycket batteri han har.
Tinitell alltså, ett hett tips!
Att ha haft en oförutsedd olycka
I lördags morse så spelade jag och barnen Twister och det slutade med att lilla Emil ramlade så himla illa på sin egen arm att han inte kunde röra den. Han ville själv inte in till sjukhuset och absolut inte träffa någon doktor, så han fick sitta i soffan med sitt stöd eller med armen på en kudde och vila, i hopp om att det kanske skulle gå över.
En isglass eller två han slinka ner, liksom ett gäng havrepannkakor till lunch innan han insåg att det här någ inte kommer gå. Jag, David och Albin var ute i lägenheten och donade men Emil hade telefonen precis brevid sig så vid tre-snåret ringde han mig och snyftade fram att nu ville han åka till doktorn.
Så David packade ihop sina saker och tog med Emil in till akuten.
Jag och Albin fick således en lördagseftermiddag alldeles för oss själva.
Vi spelade monopol, åkte till Motellet och åt kvällsmat och köpte sen med oss lite lördagsmys hem till kvällen.
David och Emil kom hem strax före oss och Emil hade inte brutit något utan det var en mjukdelsskada och han kommer ha ont i några dagar.
Så vi avslutade kvällen i soffan, till en film, med lite chips.
Nu börjar Emil kunna röra lite mer på sin arm och i går var han ute en hel del, tack och lov.
Att få uppdateringar hemifrån när man är borta
I helgen, när jag inte var hemma så skickar David massor med bilder till mig på vad dom hittar på.
Att se att dom cyklar till Munka och hälsar på djuren, att få se när dom plockar fram luftgeväret en solig sommarkväll och att få en tjuvkik på när Albin sover i min säng när jag är borta.
Att bli varmt välkomnad hem
Lillebror välkomnar hem med de godaste kindpussarna som finns.
Att ha en liten sjukling
När han somnar på soffan strax efter fem, då vet man.
Barnen har varit med mig ute på jobbet idag eftersom vi inte hade någon barnvakt. Morgonen och förmiddagen gick hur bra som helst men sen efter middagen så fick Emil plötsligt jätteont i magen så David fick åka hem från jobbet och hämta honom.
Han låg på en filt i skuggan i väntan på pappan.
Han hade ont i magen hela eftermiddagen och sen somnade han då som sagt.
Jag bar upp honom till sängen och så får vi väl se hur det går i natt. Jag tror det är feber på gång och han får ju ont i magen och mår illa av det så vi håller tummarna att han vaknar superfrisk i morrn.
Att ha något ljuvligt
Som den här till exempel.
Hur ljuvlig?
Att få små glimtar
Nu när vi jobbar så är ju barnen (mest Emil då, Albin är ju runt med sina kompisar mest hela tiden, dom bara cyklar hem till mamma och äter) hos mormor en himla massa, typ jämt.
Ska vi dessutom börja sådär ruskigt tidigt som vi gör ibland så sover dom över där.
Det värmer i hjärtat när jag får små bilder från deras dagar, som tex det här.
Igår var Emil och mormor i svampskogen i över tre timmar så när jag kom hem från jobbet och hade duschat så bjöds det på smörgås med stekta kantareller och Emil åt kantareller som aldrig förr!
Emil älskar att hänga i skogen med sin mormor och hon är så himla glad att hon får sällskap när hon ska dit så det är verkligen win-win på den.
Att ha något att längta efter
Det här.
Alltså, det här.
När grabbarna sovit borta flera nätter på helgen och man sen jobbar hela dagarna, då är det just precis det här jag längtar efter.
Att få krypa ner i sängen med barnet (såklart med barnEN, men Albin är inte lika lätt att övertala) och på köpet få ett stycke katt emellan sig.
Det är livet det.
Lätt!
Att uppdatera om läget för en prickigkorv...
Just nu är han ganska pigg. Han ligger i stormen ute på gräsmattan och äter isglass.
Han bekymras inte jättemycket av kopporna han har på kroppen, och han har ganska mycket.
Det kliar i på de han har i hårbottnen och sen har han haft väldigt ont av de han har på insidan av ögonlocken och i munhålan/halsen.
Det poppar fortfarande upp koppor men sålänge det inte blir värre än såhär så ska vi nog reda ut det.
Han är så himla tapper. I går morse kunde han inte få upp någon av ögonen, helt ihopklistrade av var från kopporna. Idag var det nog något bättre, men ögonfransarna satt helt ihop av stora torkade varkakor.
Visste inte att man kunde få koppor på sånna ställen.
Han har inne i öronen, inne i näsan, på läpparna, inne i rumpan, i handflatorna och på det mest märkliga ställen, men som sagt, han verkar reda ut det bra.
Att ha en liten prickig...
Vattkopporna har hittat till Sandgatan.
Lillebror är det som ser ut som en prickigkorv här hemma.
Än så länge är han vid gott mod, lite tröttare än vanligt bara och så svider det i ögonen då han har koppor på insidan av båda ögonlocken. Vi håller tummarna att det inte blir så mycket värre än såhär.
