Jag kan fortfarande inte ta mig för någonting vettigt när jag är ensam hemma, utan Albin alltså.
Allting känns så konstigt, att jag är hemma, men inte han.
Ska det vara såhär alltid? Kommer jag bli helt knäpp när mina barn flyttar hemifrån?
Jag har i och för sig aldrig gillat att vara ensam och det gör jag fortfarande inte, jag vill gärna ha familjen hemma & nära men ibland när man ska ha nåt gjort så kan jag "schasa" ut familjen så jag får bli vid men nu är jag helt nollställd... Ska bli skönt att få hämta hem lillkillen så det blir lite ordning på den här virriga mamman!!