Nu ska jag strax krypa ner i sängen och den känns fortafarande rysligt tom!
Världens finaste kattpojke saknas ständigt.

Jag kan komma på mig själv flera gånger om dagen att sakna honom.
Innan jag ska åka hemifrån brukar jag alltid slänga ett öga på kattmaten så där säker är när jag är borta och där står ju bara en skål nu. Min älskade lilla Pyzen, jag saknar dig sååå!!

I morse när jag och Albin satt och pysslade med pärlplattorna så frågade jag vad vi skulle göra med dom och visst var det väl självklart att Pyzen skulle ha dom på sin grav, så den blev fin.
I hop med halsbanden, som Albin pärlade på dagis dagen efter insomnadet, så ligger nu våra pärlplattor där tillsammans med blommorna.

Igentligen vet jag ju att han har det bra nu men det gör ändå så ont att han inte är här, hos mig!
Aldrig mer ska jag skaffa husdjur, usch och fy när dom inte finns mer!!