Sorg...

Det är svårt det här med sorg. Det är ju inte så att jag går runt och gråter hela dagarna men ibland kan det lixom komma över mig, den här saknaden. Det känns ju som om vi alltid har haft Pyzen och nu är han inte här och när jag tänker på det så blir jag så förtvilad och vill bara spola tillbaka tiden och ändra mig, inte alls låta honom somna in nu utan ta med honom hem igen och gosa med honom!!


Fortfarande så finns det alldeles för mycket här hemma som påminner om honom.

I går fick jag till packat i hop allt torrfoder och åkt iväg med för det var bara Pyzen som åt det.

När jag tvättade i dag så låg det en liten handduk längst in som jag hade haft och torkat av Pyzen med sist när han hade vart dålig i magen och fått duscha.

Katthåret på åkpåsen i vagnen är Pyzens, han låg alltid där så fort han fick chans till det, fast han visste att han inte fick.

Varje gång jag öppnar skåpet i tvättstugan så ligger hans koppel och sele på hyllan (även om han nästan aldrig använde det).

När jag öppnade fönstret innan för att kunna höra om Emil vaknade så drog jag automatiskt ner myggnätet så inte Pyzen skulle kunna hoppa ut, för Kajsa kan inte ens hoppa upp i fönstret.

Tröjan som jag lagt på bänken och skulle hänga upp var alldeles full med katthår, Pyzens givetvis för det var alltid han som la sig på nytvättade kläder.

Som ni förstår så är det fortfarande ruskigt jobbigt för våra katter är inte bara husdjur, dom är familjemedlemmar och det knyter sig i bröstet bara jag tänker på att han inte finns mera!

I går märkte jag tydligt på Kajsa att hon längtade och letade efter honom.
När jag skulle gå och lägga mig så låg hon på min kudde och sen kröp hon ner, under mitt täcke och la sig vid mina fötter. Det har hon inte gjort sen innan Albin föddes... Där kunde jag ju inte ha henne så jag tog upp henne och la henne tätt intill mig. Hon låg där och spann tills jag somnade, goa, goa Kajsa!






Kommentarer
Postat av: Mamma

Ja, de är verkligen som familjemedlemmar. Tänk att Astas båda söner är borta nu, är tacksam så länge jag få ha mina kvar...

2011-10-07 @ 22:39:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0