Det är en mycket tung kväll, väldigt sorgen, massa tårar och en enorm tomhet!
Våran älskade kattpojke, Pyzen, har fått somna in och jag saknar honom så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Han var 8 år och jag är så glad för alla år vi fått ha honom hos oss för han har vart den gosigaste katt jag någonsin träffat och varje kväll kommer han, spinnande som en gräsklippare och lägger sig hos oss i sängen.
Hur ska jag kunna gå och lägga mig i kväll när inte Pyzen kommer vara hos mig!!

Åhhh va jag saknar honom!



Eftersom Pyzen delvis är en raskatt så visste vi att det kan komma att bli problem med njurarna för det är vanligt på raskatter som är lite äldre. Pyzens farmor & halvbror har båda gått bort till följd av njurproblem.

Jag har hela tiden haft kollen på honom med årliga veterinärbesök och även blodprover för att kolla hur hans världen ligger. Senast i augusti så låg dom en aning förhöjt men det var då absolut ingen fara utan tanken var bara att han skulle sättas på specialfoder. Tyvärr tålde hans känsliga mage inte fodret (provade flera sorter) och han fick diarré. I en vecka ungefär så har jag känt på hans mage att det vart något stort där inne som inte vart där förut och dessutom har han druckit MYCKET vatten så jag beställde tid för ultraljud.

Redan i söndagskväll brast det för mig när vi skulle gå och lägga oss. Pyzen kom upp i sängen och jag började gosa och kände det så tydligt och sa till David att jag tror att han är sjuk...
På måndagen ringde jag och fick in tid till i dag på förmiddagen.
Någonstans visste jag ju och hade förberett mig på det värsta.

När vi åkte in med Pyzen och blev emottagna av en veterinär så undrade hon varför jag sökt eftersom det var samma veterinär som vi träffat i augusti. Jag berättade om mina misstankar och hon höll med om att det kändes märkligt i magen. Vi lämnade honom där för en grundlig undersökning.

Albin hade tid hos logopeden som vi åkte till. Vi fick även fixat present till morfarn som fyller år idag.
Hela tiden så hade jag en stor obehaglig klump i magen. Jag har inte alls vart hungrig på hela dagen men fick ändå i mig lite middag innan jag åkte hem, sövde bebisen och väntade på telefonsamtalet.

När klockan gick mot tre och ingen ringt så ringde jag upp och det visade sig att veterinären, som hade hand om Pyzen, hade fått ett akutfall och inte hunnit ringa, men dom vill att jag ska komma in. Jag frågar om det är avlivning det handlar om men det vill dom inte säja på telefon, hon vill att jag kommer in så hon får prata med mig och då kände jag att det var ju inte läga att ta med barnen så jag får lämna av dom hos mamma, som är hemma och är sjuk (vilken helvetes dag rent ut sagt!)

Jag ringer till David för 3 gången och vi reder bara ut det vi igentligen redan bestämt...
Innan jag åker in så tar jag med mig en nytvättad handduk för Pyzen har alltid älskat att lägga sig på nytvättad tvätt. Jag fixar knappt ens att sitta i väntrummet och vänta på min tur och det ser den snälla djurvårdaren som visar in mig på ett rum och hämtar min älskade katt till mig!!

Jag och Pyzen fick en lång stund gos innan Veterinären kom till mig (hon höll fortfarande på med ett akutfall) och började förklara. Värdena var inte mycket högre än förra gången och han har inte gått ner i vikt men eftersom även hon kände på honom att det var något så hade hon röntgat och tagit ett ultraljud med oroväckande resultat.

Pyzen hade dom största njurcystor som hon någonsin sett och även om han kanske kunde levat ett tag till så hade han aldrig kunnat bli frisk och han hade hela tiden gradvis försämrats så jag bestämde att det helt enkelt var dax att låta honom somna in (även om jag mer än en gång bara tänkte stoppa in honom i buren och köra hem!)...

Han somnade in stilla medan jag satt och håll hans huvud i min hand och smekte honom över ryggen,
precis som han älskar.


Jag fick tagit några urdåliga kort med mobilen när jag var där..

Redan innan hade vi bestämt att han skulle få komma hem och ligga begravd bredvid Fjant, här hemma hos oss så när veterinären konstaterat att han verkligen hade somnat in så bäddade jag in honom i buren och körde hem.

FYYY! ALDRIG NÅGONSIN MER!
Som jag grät, tårarna bara sprutade och jag var alldeles säkert en trafikfara men hem kom jag.
Kajsa sov hur lungt som helst i bebisen säng och jag lät henne ligga, gick bara upp och borrade ner huvudet i hennes päls tills hon började spinna som en tröska.
Jag ringde David och kollade hur nära han var och han var inte långt hemifrån så jag bestämde mig för att vänta på honom innan jag hämtade barnen men Albin ringde och var helt förstörd så jag fick åka och hämta dom.

När vi kom hem så var David redan hemma så han tog hand om Emil medan jag och Albin satte oss hos Pyzen, klappade på honom jag förklarade vad vi skulle göra.
Albin svidade om till arbetskläder direkt och gick gråtande ut med pappan, med spaden i högsta hugg.
När dom kom in igen efter att ha grävt klart graven så såg jag på David hur ledsen han oxå var.
Vi begravde honom på den nytvättade handduken med hans favoritleksaksmus bredvid. Albin & David plockade blommor från vår fetknopp (den enda blommande blomman för årstiden) och la ovanpå.

Nu ikväll har det vart väldigt sorgset här hemma med tårar till och från.
Albin är väldigt ledsen och längtar efter sin kise.
Kajsa har letat lite och det verkar som om hon saknar sin bror.
Jag ska ta henne nu och bara gosa, gosa, gosa!