Idag på eftermiddagen ringde det en man som sa att jag vart i kontakt med hans mor, någon gång förra året.
Det visade sig vara sonen till den äldre kvinnan som jag ringde angående att jag fått reda på att hon bott i vårt hus för länge sedan. Jag pratade en stund med kvinnan, trots att hon var nästan 90 år så var hon ganska klar och jag fick veta en hel del. Nu berättade hennes son att hon hade kommit ihåg massa mer efter vårt samtal och då hade han skrivit upp allt som hon berättat.

Nu dog den gamla kvinnan för några veckor sedan och sonen ska tömma och sälja hennes hus och eftersom han själv inte bor här så ville han gärna lämna över anteckningarna till mig.
Kan ni fatta att det finns sånna här fina människor?

Vi bestämde att jag skulle komma så fort sambon kommit hem och när David äntligen kom hem så slängde vi i oss lunchen och sen stack jag. Jag tog med mig det jag sparat, som var från de 10 åren han bodde i huset.
Han var så snäll! Han hade skrivit upp så fint, alla namn som hans mor sagt, vilka som bodde vart (eftersom här redan då var 3 lägenheter) och när. Han hade till och med ritat upp hur det såg ut i hans lägenhet och mycket riktigt så fanns det ju både en järnspis i köket och en kamin i vardagsrummet där uppe. Han kom även ihåg en kakelugn här nere i vardagsrummet (om jag ändå kunde få tag i den som gjort sig av med den *morr*).

Han hade denna boken som jag fick kika lite i.




Vi satt länge och pratade om gamla Tvååker och dte var så roligt, tiden bara rinner iväg!
Han erbjöd kaffe, men då var klockan redan så mycket så jag lämnade över tidningarna jag hade med mig och han blev jätteglad. När jag skulle gå så kom han efter med boken och sa att han tyckte jag skulle ha den!
Så jag fick den!

Vilken gullig man (farbror...)! Han lovade att kolla igenom allt noga nu när han skulle gå igenom sin mammas hus och om han hittade bilder från tiden de bodde i huset så lovade han höra av sig.

Jag fick även namn på ett par personer till som bodde i huset ungefär samtidigt som han och som han visste fortfarande lever. Den ene mannen ringde jag upp nästan direkt jag kom hem men tyvärr mindes han inte något mer än det jag redan visste och han trodde faktikst inte så där jättemycket på det där sista namnet jag fick heller.

Tänk om jag aldrig kommer få reda på när huset är byggt? Tänk om ingen kommer kunna berätta för mig om alla dessa saker vi hittat och vem de tillhört? Jag känner att jag bara måste veta!

Denna bilden över Tvååker är bla med i boken jag fick!
Vårt hus ligger ute i vänsterkanten, ett par cm från kanten, nästan i mitten, svårt att förklara kanske...

Nu får jag ta och kila upp och lägga mig, huvudet värker konstant men jag är så nöjd med dagen, fler sådanna tack! Jag älskar att träffa nya människor, i synnerhet sådana som har en historia att berätta!