Detta är vi det!
Detta är vi innan barn. Innan hus. Innan firmor och innan tidsbrist.

Just denna dagen minns jag så väl!
Jag och David hade visserligen flyttat ihop och så (sedan ett drygt år tillbaka) men han hade sin älskade hund kvar i Åkulla, hos sin mor & far. Tanja hette hon (även hon har somnat in sedan ett par år tillbaka, hon var gammal) och hon avskydde mig!

Jag är ju, som bekant, ingen hundmänniska, men jag tycker om djur. Tanja tyckte inte alls om mig, inte för att jag var stygg vid henne eller så, för det var jag absolut inte, tro mig, jag försökte på alla sätt att charma den där envisa hunden. Hon var nämligen jätte svartsjuk på mig!
Jo, det är sant! David var ju Tanjas och helt plötsligt kom han hemsläpandes (det är så jag tänker att hon tänkte...) på mig!

När David var med så ignorerade hon mig fullständigt! Det var inte alls såå att hon skällde och så på mig (det gjorde hon nämligen på andra som inte tillhörde familjen), hon bara ignorerade mig totalt. Tittade inte på mig, flyttade inte sig om jag kom och lyssnade dårakt inte på mig! 



Men denna kalla februaridag var vi, alla tre, ute i åkullas härliga bokskogar och gick längst med Valasjön som låg med tjock is på. Tanja var med oss hela tiden och busade och verkade inte ha särskillt ont av att jag var med.

Det blev faktiskt bättre när jag och David flyttade ihop, då kunde hon titta på mig och så när vi kom på besök.
Var det så att jag var själv med henne, då lyssnade hon på mig minsann och kunde även komma fram och kela lite med mig, men så länge David var med så var det rivalitet som hette duga...

Jag saknar promenaderna i Åkulla och jag saknar Tanja med lite. Hon var en förståndig och väldigt väluppfostrad hund. Jag gillar väluppfostrade hundar och har alltid varit svag för Schäfrar, i synnerhet långhåriga...