Här ligger jag. Mitt i natten. Alldeles ensam och känner mig väldigt väldigt pytteliten. 

Jag vaknade till för en stund sedan av att David gick upp, det är inget märkligt så, han brukar ha svårt att sova när det är oväder. Men så, nu för en kvart sen eller så, så vaknade jag till ordentligt av det här jäkla ovädret och gick upp för att kolla hur det var och få lite trygghet. 

Ni vet sådär, ingenting i hela världen kan ju hända en när man är gift med en stor, stark karl! 

Kollar överallt, han är inte hemma! Klockan är tre på natten, det blåser full storm runt om kring och jag är ensam med grabbarna! 

Min första tanke, tänk om det hänt något! 

Slänger iväg ett mess. 

Tar en omeprazol och mina hörlurar med mig upp och lägger mig igen. Får svar ganska snabbt. Han är ute och kollar till några av sina jobb. Snacka om hängiven! 

Nu ligger jag då här. Klarvaken och väntar på att min stora starka man ska komma hem och göra mig trygg igen. Att omeprazolen ska börja verka och ta bort det där svidiga jag haft nu ett tag. Jag hoppas innerligt att båda barnen sover som stockar igenom det här. Annars får vi sitta uppe och googla stormar och sånt hela natten är jag rädd...