Bröllopet - Vigseln
Efter att vi varit på gården precis brevid, Elsas, och fotograferats där, mot den gamla ladugården,
så ringde Tobbe och sa att alla var uppe på loftet.
Alla våra gäster hade fått plats på bänkarna på loftet.
Gitte, vår vigselförrättare var på plats, likaså vår älskade vän Camilla som läste för oss och Julie som sjung.
Vi hade inte varit på Rönnås sedan eftermiddagen på fredagen och Pia, Bo-Inge och Ida hade dekorerat så himla fint! Det var liksom bättre än vi kunnat tänka oss! Denna fina skylt mötte oss när vi gick grusvägen från Elsas till ladan.
Här någonstans började vi väl bli lite sådär småpirriga.
Nervositeten var nämligen helt borta under fotograferingen när man hade så himla mycket annat att tänka på.
Tror att det gjorde det hela bra mycket lättare, att vi inte hade någon tid alls emellan, till att samla på oss nervositet. Nu gick det liksom i ett.
Vi gick in på gården i samlad trupp.
Där stod Pia, Bo-Inge, Ida, Anna och resten av de som jobbade med Vår fest denna dagen.
Brorsan, Tobbe och Linda stod också och väntade på oss i dörrn.
Barnen passade på att kissa innan vi ställde upp där utanför den gröna porten och gav brorsan tecken att sätta igång ingångsmusiken. Tobbe och Linda knallade upp och satte sig på sina platser och fotografen Marie kilade även hon upp och tog plats med kameran i högsta hugg.
Vi hade övat in väl hur vi skulle gå och vart i musiken vi skulle göra vad.
Så när vi hörde de första ljuva tonerna ur
Peer Gynt Suite, Op. 46, No. 1: Morgenstemming av Edvard Grieg
så började vi gå. Upp mot ett galet varm loft.
Här kommer vi upp.
David hjälper mig med släpet på klänningen och våran Toastmaster och Toastmadame sitter så fint på höbalen och väntar på oss. Marie Hidvi har tagit alla bilderna i detta inlägget.
Vi går upp och fram till Gitte, Vigselförrättaren som även är min svägerska Julies mamma.
Pia & Bo-Inge har lagt fram en röd matta där vi ska stå.
Musiken tystnar och grabbarna springer fram och sätter sig i mamma och pappas knä.
Mamma och pappa sitter på första bänkraden, det är dom enda personerna jag minns att jag såg.
Helt otroligt. Vi gick ändå med ansiktena mot alla våra gäster när vi gick fram med varken jag eller David "såg" ett enda ansikte, vi var galet fokuserade på uppgiften.
Gitte hälsar alla välkomna och sen sjunger Julie första sången.
Utan dina andetag med text av Joakim Berg.
Sen blir det självaste vigselakten, med löften, ring och puss.
Efter vigselakten läser vår underbara vän Camilla om kärlek.
Efter Camilla sjunger Julie den sista solosången
(båda gångerna kompade av musikerna från bandet, Lucky Lips från Falkenberg).
Vi hade en hel del sånger på förslag men när vi satt oss ner och pratade igenom det så va vi rörande överens om denna låten.
Hallelujah av Leonard Cohen med Svensk text av Malin Michea
Ett ensamt hjärta längtar hem
Jag drömde om en bästa vän
Min väg var inte alltid lätt att vandra
Men här står jag nu med allt som jag
Har önskat, bett om, velat ha
Mitt hjärta sjunger när vi rör varandra
Hallelujah
Du är mitt stöd i allt jag gör
Du värmer, väcker och berör
Du ger mig mer än vad jag kan begära
Och ingen annan kan förstå
Det magiska som är vi två
Mitt hjärta sjunger när jag har dig nära
Hallelujah
Den kärlek som jag har i mig
Ger inte vika, brister ej
Om dagarna blir svåra eller tunga
Tillsammans står vi hand i hand
Tills ljuset åter bryter fram
Mitt hjärta kommer aldrig sluta sjunga
Hallelujah
När Julie sjungt klart så avslutar Gitte med att läsa en text av Per Anders Fogelström.
Sen vänder vi oss om mot våra gäster (märkligt nog "ser" vi dom inte här heller...).
Brorsan, som stått beredd i trappan hela vigseln kilar ner och sätter på utgångsmarchen.
Nothing Else Matters instrumental.
Det var inte fören efter vigseln, när alla kommit ner från loftet och vi smygit en runda runt huset, som vi kom in på den fulla innergården och faktiskt såg alla människor.
När vi gick igenom körporten vände sig David mot mig och sa
- Herregud, känner vi alla dessa människor? Så många... Satt alla dessa på loftet?
Och det gjorde dom ju!
Allihopa hade dom knött ihop sig uppe på ett trettiofemgrader varmt loft, bara för VÅR skull.
Och när vi kom ner så stod dom ju allihopa där nere och blåste bubblor på oss och skålade med oss för att vi äntligen blivit man och hustru.
Tack! Tack alla älskade, älskade människor som var med och gjorde vår vigsel till den allra bästa!
Kommentarer
Trackback
