Idag har vi pysslat och trixat i vanlig ordning för att få livet att gå ihop. 

Jag har varit på Handels nere i Halmstad och gjort ytterligare en förberedande dag inför den stundande Kongressen. Det är galet roligt på alla sätt och vis att få vara med på den här resan.

 

Igår jobbade jag hela dagen så Emil fick vara hos mormor då och så fick vi lov att använda dagis några timmar idag istället, men för att få ihop det så fick Emil vara ensam hemma en liten stund på morgonen (vilket inte bekommer honom ett dugg!) och så kom David hem på sin frukost och körde iväg honom när dagistiden började.

 

Albin cyklar ju både till och från själv och går in när han kommer hem. Idag fick han dessutom sällskap så efter att han slängt i sig lite mellanmål och ringt och informerat pappan så cyklade han till en kompis.

Jag slängde mig i bilen och brassade så fort jag kunde för att hinna hem i tid till hämtningen och det gjorde jag, så pappan fick jobba och gör fortfarande. En av de fantastiska fördelarna med att vara egen, han kan styra sina tider hyfsat själv och han gör precis ALLT för att jag ska kunna jobba med alla mina underbara jobb. 

 

Nu ligger grabbarna och sover gott, jag väntar på maken som passar på att jobba några timmar extra idag och jag tror det blir en tidig kväll i säng för min del. Jag ska iväg och jobba för Handels i morrn med så jag ska se över vad jag behöver ha med mig inför i morrn.

 

När jag brassade hem från Halmstad innan idag så dök det upp en låt på radion och det var kizunguzungu, en låt som tydligen varit med i melodifestivalen och som mina barn sjunger med i som bara den när dom hör den. Jag blev så full i skratt när jag hörde dom första gången och nu efter några gånger blir man bara så himla lycklig när man hör dom!

Hur som helst, när den låten började spelas och jag tänkte på ungarna så fick jag en såndär akut saknadskänsla (är det ens ett ord?). Alltså, jag ville ha ungarna hos mig NU och kände hur jag längtade efter dom och efter hur jag längtade efter David. Att få dela dom här ögonblicken med honom, när vi bara sitter och tittar på ungarna, det är magiskt.

 

Jag är annars inte sådan, som person, att jag saknar och längtar sådär, men det kommer mer och mer faktikst. Kan det vara åldern? Kan det vara att jag är mer ifrån dom nu när jag är ute och flänger?

Ja, i vilket fall som helst så värderar jag tiden med familjen skyhögt nu för tiden och bytar helst inte bort den.

 

Nu ska jag sluta svamla här och göra något vettigare.