Att vänta är inte min starka sida...
Jag är verkligen dålig på att vänta.
Att oroligt sitta och vänta på besked är ännu värre.
Det här är då alltså Emil. Vår son, fem år fyllda och inne på sjätte året nu. Han ska alltså börja skolan till hösten och han är den underbaraste lilla skitunge man kan tänka sig. Här sitter han nu, i sin pappas knä på sjukhuset i Halmstad.
Då kan man ju fundera på vad ha gör där och varför hans mamma är utom sig av oro sex mil norr om Halmstad. Eller varför hans storebror inte ville somna alls idag utan satt hos mig och diskuterade fram och tillbaka vad man skulle kunna tänkas göra med lillebror på sjukhuset.
Jo, förstår ni. När vi beställde hem skåpen från IKEA så tog vi även hem en sänglampa till Emil för han har inte haft någon på sitt rum och den har det inte varit riktigt prioritering på att sätta upp, så den har legat i sin paket på bänken här uppe. Men så idag, så skulle David sätta upp den tänkte han så han packade upp den ur sin paket och gick ner för att hämta skruv att sätta upp den med. Under tiden passade Emil på att hämta lampan, ta med den in på rummet, plugga i kontakten och köra fingret där man normalt skruvar fast en glödlampa...
Jag har haft en fantastisk sista dag på Viskadalen med ett underbart gäng kursdeltagare som det varit ett jäkla privilegium att handleda. Men fick tyvärr såndär jäkla mensvärk sådär lagom till förmiddagskaffet så jag det var inte utan att jag sjunk ihop i en skethög i soffan när jag kom hem.
David och barnen kom strax efter och vi satt och pratade ikapp oss om dagarna som varit när jag varit iväg. Det blev dags för kvällsbestyren och barnen gjorde sig i ordning själva, lekte lite på rummet och sen kommer då Albin ner och säger att Emil bränt sig på lampan.
-Vilken lampa?
- Alltså, ingen varm lampa, den han ska ha vid sängen.
David går med upp och strax kommer dom ner, Emil jätteledsen och med ena fingret hårt hållet.
David är lite sammanbiten och förklarar vad som hänt och går för att hämta is.
Jag tar Emil i famnen och tröstar, kyler med is och frågar lite om vad som hänt.
David kommer tillbaka in och säger lite tyst
- Jonas och dom åker alltid in om dom fått stötar...
(Jonas är Davids bror som är någonform av eltekniker...)
- Men, ring 1177 då!
Sagt och gjort.
Jodå, det där med elolyckor och barn är visst inget att leka med, åk in på direkten va svaret vi fick.
Jag funderar på vart vi ska vända oss nu, Varberg har inte längre någon akut barnmottagning och helt ärligt så är mitt förtroende för Halmstad betydligt högre när det gäller ungarna...
Vi ringer Varberg först och där var det tydligen kaos så dom ber oss köra till Halmstad direkt.
Där är vi alltså nu. Emil och pappan i Halmstad.
Det kollas finger, körs typ EKG mm och vi väntar på svar.
Albin har ganska nyss somnat efter att jag lovade att gå in och väcka honom så fort Emil kommer hem eller om jag fick reda på att han kanske inte skulle få komma hem.
Världens finaste storebror med det största hjärtat. Han är så orolig för sin lillebror och sprang som en skottspole här innan med tårarna i ögonen och hämtade allt Emil behövde, snutte, filt, sockar, mm.
Jag som vart så pepp för min första jobbedag på ICA för i år, med nya arbetskläder och allt...
Ja, jag har förvarnat dom i alla fall och så får vi se vad som händer. Än har jag inte fått besked.
Kommentarer
Trackback
