Att ha varit med om något oväntat...
Jomenvisst ser ni, mitt under cykelturen i skogen så havererade sadeln!
Idag på eftermiddagen så skulle jag och grabbarna ut och göra något roligt eftersom jag suttit inne med bokföringen hela dagen. Dom är ju så vana vid att jag och David jobbar på kontoret så dom roar sig själva hur bra som helst, så länge man serverar dom mat lite då och då.
Hur som helst. Efter middag och lite undanröj hemma så packade vi väskan och gav oss iväg på en liten cykeltur. Vi stannade till på ICA så grabbarna fick välja varsin dricka och fika och sen cyklade vi upp till Höråsberget.
För er som inte vet så är det en fantastiskt fin skog med en slinga, olika utflyktsplatser och det ligger alltså lite på en höjd. Albin och David har varit där på sommrarna och cyklat som galningar på skogsstigarna och Albin älskar ju det och frågar ofta om vi inte kan göra det. det är lite trixigare med lillebror med, men idag gjorde vi i alla fall en light-version av att cykla i skogen.
Backen upp är lite besvärlig så vi fick leda och ta lite paus mitt i.
Väl uppe så stannade vi för drickapaus innan vi cyklade vidare.
När man är på utflykt sådär så får man ju såklart stanna lite med jämna mellanrum och utforska skog, berg och annat...
Sen gick det då alltså som det gick.
Mitt på en av de små skogsstigarna, där jag var fullt upptagen med att hålla koll på det lilla yrvädret framför mig som inte alls tyckte att det var läskigt att det gick fort nedför och ropa stup i kvarten åt honom att B R O M S A för att det inte skulle gå för fort (va sjutton ska det bli av det barnet!?), så brakar det till!
Det var alltså mitt på en stig som gick väldigt nerför och jag satt på sadeln med båda fötterna ut för att balansera (och kunna ta emot mig om det liksom skulle till att välta) som sadeln bara lossnade.
Det var alltså mitt på en stig som gick väldigt nerför och jag satt på sadeln med båda fötterna ut för att balansera (och kunna ta emot mig om det liksom skulle till att välta) som sadeln bara lossnade.
Jag klarade mig fint eftersom jag hade handen på bromsen för att kunna hålla låg fart så jag tvärbromsade bara och fick ner fötterna i marken men det kunde ju gått jäkligt illa.
Efter den lilla incidenten så fick Emil gjort sin första vurpa och det passade han på att göra genom att köra rakt in i en sten så det tog tvärstopp och han föll i backen. Han klarade sig finfint men jäklar var han kan vröla den där ungen! Man kan ju tro att han gått helt av på mitten så som han lät. Men när jag sprungit fram och rest honom upp så hade han varken en skråma eller ont någonstans
- Men lille vän, va skriker du för då?
- JAG HAR JU RAMLAT!
- Jo, men du har ju inte ont?
- Nä, men jag har ju ramlat?
- Nästa gång du ramlar och inte slår dig det minsta, så räcker det att du liksom säger det, att du har ramlat. Sen kan du resa dig upp och cykla vidare. Ok?
- Ok. Men jag ramlade ju....
Vi trampade bort till en närliggande lekplats och stannade där en stund innan vi gav oss av hemåt och precis klarade oss hem innan regnet kom. Det tyckte inte mina vader var en sekund försent kan jag ju meddela, Testa att cykla en liten runda utan att ha möjlighet att sitta ner en endaste gång, så får ni se. Spännande.
Nu ska jag strax plocka in ungarna, som stannade kvar ute när vi kom hem, och trotsar regnet och leker något som låter väldigt spännande där ute.
Vi ska hinna med att duscha, äta och göra oss färdiga till 19 då jag ska ha telefonmöte med Handels avdelningsstyrelse och då behöver jag nog knalla ut i lägenheten för att få prata ostört. Håller alla tummar att maken hinner hem tills dess.
Kommentarer
Trackback
