Så här såg det tex ut en dag i höstas när Frida var hemma hos oss och vi satt och pysslade med lite fackliga grejer. Det är liksom inte ens lönt att lägga bort henne, hon ska vara med, det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.

 

Lolan är mycket pratigare än vad Kajsa och Pyzen var. Kajsa hade ju ingen röst alls och om hon någongång försökte sig på att jama så blev det bara som ett litet ljudlöst pip. Pyzen kunde jama, men gjorde det typ aldrig, däremot var ju han som en första klassens vakthund som morrade om någon gick runt huset på nätterna och sånt, skitpraktiskt.

 

Vi konstaterade också att det kan ha varit så att Kajsa och Pyzen alltid hade varandra, att det var därför dom inte är fullt så översociala med oss som Lolan är. Dom var ju två ända tills Pyzen dog 2011.

Lolan är dessutom väldigt lekfull och kommer dragandes på diverse leksaker, disktrasor, sockar, vantar, fjädrar, kvistar mm i munnen och pratar väldigt ljudligt innan hon kommer fram. Hon vill gärna leka "apport" med en liten piprensar-boll som grabbarna har gjort till henne, den ska man kasta så hon kan hämta den och då kommer hon och lägger den framför oss så vi kan kasta igen.

 

Kärleken till ett husdjur alltså... Och den kärleken man får. Så underskattad...