Denna mannen. Jag kan inte med ord beskriva vad han betyder för mig.

 

När panikångesten var som värst fanns han vid min sida precis hela tiden och såg till att jag fick hjälp.

När jag vaknar på natten av panik, då finns han alltid där och är min trygghet.

När jag inte kan ta hand om barnen, då ser han till att någon alltid tar hand om dom.

När jag precis blivit sjuk och var i desperat behov av hjälp, då ringde han runt överallt för att se till att jag skulle få hjälp och kunna bli bättre.

När jag inte orkar gå upp på morgonen, då kommer han till mig och ger mig en kram.

När jag har legat på soffan en hel dag och mått skit, då kommer han hem på kvällen och bara råddar upp allt, handlar, tvättar, lagar mat, nattar barn och stöttar mig.

 

Inte en enda gång har han ifrågasatt mig. Inte en enda gång har han svikit mig.

Jag tror på riktigt, att den där mannen, han är anledningen till att jag orkar upp varje dag.

 

Jag är honom så fruktansvärt tacksam.

Jag älskar honom något så fruktansvärt mycket.

 

I februari hade vi hängt ihop i 15 år. Jag ser fram emot minst det dubbla till.