Jag märker ju att det går åt rätt håll men jag är så in i norden otålig så jag pressar mig mer än jag igentligen klarar av och då blir det bakslag. Jag har lärt mig ta bakslagen också, det är ok för mig nu, att jag ibland inte orkar mer än att ta mig upp ur sängen. Jag har lärt mig att acceptera det men när jag pressat mig för hårt och det inte bara visar sig som extrem trötthet utan när det blir en nattlig kamp, då är det dags att lyssna på kroppen.

 

För några nätter sedan så hade jag en sån natt.

Då vaknar jag, totalt genomsvettig, med en kropp som skakar och en puls som rusar och en ångest som inte är av denna värld. Redan vid tvåtiden på natten vaknade jag och hade även väckt David som givetvis märker direkt på mig när det är en sån där natt.

 

Då ligger han brevid mig, håller om, hjälper mig med andningen och gör mig lugnare. 

Han lyckas slummra till mellan varven medan jag inte lyckas somna fören bortåt halv sex på morgonen. 

Emil väcker oss sen vid kvart över sex och då går David med upp, tänder brasan, sätter på kaffe, packar i ordning och kommer upp mellan varven och kollar om han kan göra någor för mig.

 

De dagarna sen, gör jag inte många knop, men det är ok. Jag är ok med att det är så.

Har jag något planerat så får jag vackert ställa in det och bara vara.

 

Men återigen. Den där maken alltså, jag skulle ha en betydligt längre resa om jag inte hade honom vid min sida, i vått och torrt, i nöd och lust...