Emil. Liten blir stor.

Albin sov hos mormor och morfar i natt och Emil vaknade som vanligt i ottan och var klar med alla morgonbestyren redan innan 7 på morgonen, sommartid...

Han kom in till mig i sovrummet och kvittrade att han minsann dragit upp rullgardinen, bäddat, lagt upp prydnadskuddarna och tagit på sig, så nu var han mer än redo att ta sig ann denna dimmiga söndag.

 

Han ville ringa mormor på stört och fråga när Albin hade tänkt komma hem men det sa vi att han får vänta lite med, mormor är inte fullt så morgonpigg som han är...

 

Efter att han ätit frukost och vi ställt om klockorna hemma så det började närma sig 9 (sommartid) så kunde han inte hålla sig längre, han ringde till mormor och pratade med Albin, som ju inte alls hade några planer på att komma hem än. Vår minsting är verkligen inte den som är den, utan han bestämde sig direkt för att då får väl han helt enkelt cykla dit, om det ska vara på det viset.

 

Vi är inte helt trygga med att han har tillförlitligt trafikvett än och även om det var tidig morgon och faktiskt inte en enda bil ute och körde på byn, så följde vi honom över "stora" vägen, men sen cyklade han iväg.

Den där, han är inte rädd för någonting. Albin kan tycka det är lite läskigt att vara ensam ibland, eller att vara ute själv när det mörkt och så, men det lille, han är inte det minsta rädd för sånt. Nästan tvärt om faktikst, han är lite för "modig".

 

Men hur som, vi fick meddelande av mormor när han kommit fram, och det gick fort, så denna gången cyklade han i alla fall raka vägen dit, men det kan man aldrig vara säker på, när det gäller honom...