Att känna att det går framåt
Ja, nu går det verkligen framåt och för första gången på ett halvår så har jag, denna veckan,
både skickat iväg barnen till skolan och hämtat Emil. SJÄLV!
Det är en sån seger så det kan ni inte ana!
Det som var så fruktansvärt långt bort i början på året har jag nu klarat av.
David har fortfarande inte släppt oss helt, utan han har varit kvar hemma tills vi alla har vaknat och klivit upp, men ändå, han har kommit iväg hemifrån innan sju och vi har för första gången i år, inte behövt hjälp av mamma eller svärmor med barnvaktande.
Att det är så himla fint ute hjälper säkert till en hel del men jag tar gladeligen emot all hjälp jag kan få så jag klagar inte. Inte ens när jag tycker att det börjar bli snudd på FÖR varmt för mig.
Denna veckan har jag tagit fram min flip flops och nu ställer jag minsann inte in dom innan i oktober och jag har redan blivit lite solbränd på fötterna så ränderna syns.
Grabbarna blir mer än lovligt pigga av detta vädret dom med och är uppe, ätna, packade och klara redan klockan tio över sju på morgonen. Då är det bra att ha trädgård och studsmatta att kunna skicka ut dom i.
Lolan är ute mest hela tiden hon med. Hon har sin sele och sin lina och så fort vi är hemma och ute så är hon det med.
Kommentarer
Trackback
