Nu blåser det ju lite kring den här svininfluensan igen, eller kring vaccinet igentligen.
Jag bara måste dela med mig av mina tankar och funderingar.

I vår tidning har man kunnat läsa ganska mycket kring det här med vaccinet och att flera barn som vaccinerade sig har drabbats av den livslånga sjukdommen narkolepsi. Det var även en väldigt vis kvinna som skrev en bra insändare om saken i vår tidning, Hallands Nyheter.

Vi var helt överens redan från början om att vi inte tänkte vaccinera varken oss själva eller Albin, som då var 3 år. Detta var i oktober 2009 och jag kommer såväl ihåg vad folk sa till oss och hur man "anklagade" oss för att vara oansvariga. Vi kunde ju få det och smitta ner folk!

Jag är så glad att vi inte gjorde det! Flera gånger låg vi i sängen på kvällarna och diskuerade fram och tillbaka. Var vi oansvariga? Vi tyckte ju själva att det gick väl fort och att det var alldeles för obeprövat för att sprutas in i vår lilla kille. Självklart funderade vi även i dom banorna att vad gör vi om han får det? Hurdana föräldrar är vi då, som har nekat våran son vaccin? Vi gick på vår magkänsla och det faktum att ingen som inte var i riskgrupp hade dött (och vad jag har förstått så var det ingen utom i riskgrupp som dog?).
Vi var ju alla 3 friska och skulle säkerligen klara av infuensan om den hoppade på oss, det var så vi resonerade.

Missuppfatta mig inte nu, jag klankar absolut inte ner på dom föräldrar som valde att vaccinera sina barn, jag är bara sååå glad att vi stog på oss, trots alla påtryckningar från alla möjliga håll.
Jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle må om vi vaccinerat vår fullt friska 3 åring för att sen upptäcka att han blivit sjuk i en livslång, neurologisk sjukdom.