Ja, det kan ni ju säkert räkna ut, hur jag hade det just idag för 5 år sen, men jag ska bjuda på den storyn en gång till. Men vi börjar väl med dagen innan...

Fredag den 20 oktober 2006

Det är mycket nu!

I onsdags var jag och fotade lilla Ella (har lagt in bilder i prylar) och sen på kvällen var det fullt upp hemma.

I går var jag och klippte mig, sen kom mamma och Eva-Marie och fikade på en vitchoklad-kladdkaka jag bakat och efter det blev vi sittande vid datorn hela eftermiddagen (visade Photoshop funktioner). Sen kom Julia och hjälpte oss med barnförsäkringen vi ska ha till den lille och då hade jag satt mamma i arbete nere i källaren, element som skulle målas... Efteråt blev vi så hungriga så när alla (David hade besök av två kompisar oxå som verkligen gillade min kladdkaka...) hade åkt käkade vi lite rostade mackor med te (jag, David, mamma och pappa) och sen satte vi oss framför kaminen då vi fått den godkänd av sotaren på onsdagen.

Idag har jag varit hos Anna med korten på Ella, sen var det lunch och fika med Martina på stan och när jag kom hem vid halv 4 så kom Li och hälsade på. Nu har jag precis duschat och ska alldeles strax åka på Kalas till min minsta kusin Anton som fyller 12 år.

I morrn är det stubbarace med grabbarna i Hörby men jag har inte bestämt mig för om jag ska med ner än, dom ska köra rätt tidigt och David tycker nog inte jag ska åka så långt och vara borta en hel dag, dessutom vill pappa inte alls ha med mig, han tror att det blir för jobbigt för mig (säjer han men jag vet att han är rädd för att det kanske sätter igång och då är han alldeles ensam med mig...). Får väl se hur jag gör, det skulle ju bli lite halv bra väder så jag kanske stannar hemma och tar mig en tur i skogen (det funkade ju för Lisa...), David ska ju vara hemma hela dagen och greja. Han är uppe i Åkulla nu och sågar ved, vi ska ju ha ved och elda med nu när vi har fått i ordning på kaminen!

Lördagen den 21 oktober 2006

Jag var uppe vid 4 på morgonen och kissade, kände ingenting, kollade ut genom fönstret för att se om killarna gått upp än (dom skulle åka vid 5) men det var fortfarande mörkt, gick tillbaka och la mig för att vakna vid 7 och behöva gå på toa. På vägen dit började det rinna och jag trodde nästan jag kissade på mig, men det var nästan inget så jag gick tillbaka till sovrummet men sa till David att slemproppen kanske gick nu, han var ju fortfarande rätt yrvaken och brydde sig inte utan susade vidare. 5 minuter senare så kände jag återigen att det var som om något rann, så jag sprang bort till toaletten och där slutade det inte rinna… Ropade på David och sa ”jag tror att vattnet gick”, då blev han minsann klarvaken! Han letade upp numret till förlossningen medan jag gick in i duschen och fräschade till mig, sa till David ”nu har vi i alla fall bebis inom 2 dygn för när vattnet går får man inte gå längre!” Jag stoppade en handduk mellan benen och pratade med en BM på förlossningen som sa åt oss att komma in, jag började känna av sammandragningar vid halv 8 som kom med mellan 3-8 minuters mellanrum, det gjorde inte ont, mest som lite mensvärk.

Vi irrade runt hemma och försökte packa det sista i väskan, försökte även få i mig lite frukost vilket inte var det lättaste när man visste att man snart hade bebisen ute. Fick i alla fall i mig lite yoghurt med müsli och sen bar det iväg till förlossningen. När vi kom in var klockan redan halv 10 och dom kopplade mig till CTG:n som var helt normal och visade värkar var 3-5 minut, bebisens hjärtljud låg som vanligt på runt 145sl/m. Efter ca en halvtimme med CTG:n på magen så kommer BM Mia och känner på mig och då är jag öppen 3 cm och har bara en liten bit kvar av livmodertappen.



Runt halv 11 känner jag att jag nog vill ha ett lavemang, man var ju trots allt på kalas kvällen innan och min faster Catrin hade lagat riktigt god mat som man var tvungen att ta både en och två gånger av. Sagt och gjort, sköterskan Carina kommer in och ger mig lavemanget och sen ställde jag mig i duschen för värkarna började bli lite starka och kännas en aning mer, David skickade jag ut i dagrummet…

Vid strax efter 11 känner jag att nu behöver jag starkare smärtlindring så jag kliver ur duschen och ber om något mer, Mia kommer in och känner, jag är öppen 4 cm och livmodertappen är helt utplånad, hon säjer att om ca 10 timmar har vi bebis och det är dags att flytta till förlossningsrummet. Vid detta laget har jag ont, mycket ont och det värsta av allt är att det gör så ont att jag mår illa av det och jag HATAR att må illa…

Väl inne på förlossningsrummet så går jag bara runt, runt, runt och vet inte vart jag ska ta vägen, blir ombedd att lägga mig ner och prova lustgas tills narkosläkaren kommer, är först väldigt tveksam till den där masken, vill ju absolut inte må mer illa, men jag måste ligga ner så dom kan sätta en nål i min hand och en skalpelektrod på bebisens huvud. Från den stund jag la mig ner i sängen så stängde jag ögonen och bara andades lustgas (vilket inte hjälpte ett jävla något men jag hade i alla fall något att koncentrera mig på), öppnade inte ögonen igen fören bedövningen var satt!

Medan jag väntar på att Dr Bisultanova ska lägga EDAn så hör jag bara att dom pratar med mig men jag svarar bara om det är ytterst nödvändigt, David svarar åt mig… Carina säjer att snart ska du se att du ler igen och jag bara fnyser åt det. Kl 11.50 läggs bedövningen och Carina hade rätt, efter bara några minuter så ler jag igen och gör ”tummen upp” när David tar kort på mig. Att någon stoppade in en nål i ryggen på mig kände jag inte alls, men när den började värka hade jag kunnat utbrista i värdens skönsång av lycka till Dr Bisultanova som tog bort mitt illamående!

Mia kommer in igen vid 12.30 och kollar läget, då är jag helt plötsligt öppen 10 cm, det är 6 cm på bara 2 timmar, konstigt att det gjorde ont! Hon föreslår att jag ska ställa mig upp så bebisens huvud kan tränga längre ner, sagt och gjort, hon hämtar en gåstol till mig och vid 13.30 ställer jag mig upp, känner hur det trycker på bakåt (!) och David har full koll på STAN-apparaten för att följa mina värkar, Mia säjer att det är helt ok för mig att ”trycka på” när jag känner det där trycket och eftersom det inte alls gör ont så trycker jag på för kung och fosterland, David passar på att ta några fina kort (!).

Efter ca 8 ordentliga värkar där jag har tryckt på ordentligt så känner jag att det börjar kännas som om jag har något ”stort” mellan benen, ber David gå ut och hämta Mia, som redan är på väg, hon känner på mig medan jag står upp och ”trycker på” och säjer att det är nog dags att flytta över till sängen igen för snart kommer bebisen!

Värkarna kommer inte riktigt lika ofta när jag satte mig (gyn läge) ner som när jag stod men när dom väl kom så skulle jag ta tag i knävecken, dra bakåt och ta i så mycket jag bara orkade, David uppgift blev att hålla mig i nacken och hjälpa fram mitt huvud när jag tog i, jag minns inta alls att han gjorde det men det säjer han att han gjorde… När det började närma sig så blev det inte riktigt lika smärtfritt längre, varje gång huvudet tittade fram så brände det till som faan (ursäkta ordvalet) och det var riktigt skönt när huvudet åkte in igen, men sen kom då den värken när Mia sa att nästa gång åker huvudet inte tillbaka in så du får ha den brännande smärtan tills nästa värk och då trycker du ut h*n!! Skit, tänkte jag ska det göra så super, duper ont i flera minuter, ända tills nästa värk!?!? Men det tog ju bara några sekunder innan den kom och Skrutten gled ut och hamnade på min mage (klockan var då 14.35)! Först fattade jag inte att han var ute utan när den brännande smärtan försvann så trodde jag att han åkt in igen, men då var inte fallet. Vi kollade genast upp var det var för något och det var ju den sötaste lilla kille vi sett (fast jag tyckte han hade väldigt brett mellan ögonen i början…), och Mia sa att han var jättefin och frisk!