I fredags när jag kom hem var det high life hemma.
Alla pojkarna busade som bara den och eftersom jag var tröttare än tröttast (efter att ha varit i Älvängen och vänt för ett litet styrelsemöte) så satte jag mig i vår härliga puff med kameran och bara tittade på!


Vi har en babbycar och en wigglecart inne och det blir ju några race om dagen, även om jag avskyr det... Men snart är det vår och Emil börjar bli superduktig på bobbycaren så nu åker den snart ut den med!



Allra roligast är det ju klart med titt-ut-bus och att bli jagad...


Bygga lego/dublo är oxå en väldigt skojig grej,
 som kan hålla den manliga delen av familjen, sysselsatt i timmar!

Men, inte händer det väl en endaste gång att det leks och busas utan lite gråt?
I alla fall inte här hemma. Jag tror kanske vi har lite för litet hus för inomhusbus för våra barn har blåmärken lite överallt efter att ha snubblat, ramlat eller bråkat med varann...



Emil, som den pajas han är, sitter bara och tittar på när brorsan slår sig, ingen sympati alls!


Men när man är såhär söt, så är man ju såklart förlåten!