Inga mer polyper!

Alltså, det här med att ha blivit mamma är ju givetvis det störta som hänt mig och jag skulle göra allt för mina barn men jösses va sjåpig jag har blivit! Om det är för att jag fått barn eller om det är åldern, det vette katten, men ojojoj!

Idag var det ju dags för Albins operation. En enkel operation för att ta bort halsmandlar och polyper. Albin är tuff, har hög smärttröskel och är enkel att ha med till doktorn. Det hela gick precis hur bra som helst (förutom att dom var lite efter i schemat när vi kom så vi fick vänta en bra stund och det var ju klart jobbigt för en fastande sjuåring), han åkte in på OP och jag fick vara med till han somnade. Sen satt jag i väntrummet och läste tills sköterskan meddelade att han var tillbaka och jag kunde komma.

 

Det värsta 30 minuterna i mitt liv (nåja kanske inte, men just då kändes det så) började...
När han skulle till att vakna upp från narkosen blev han helt galen, kastade sig runt i sängen, grymtade, försökte ställa sig upp, rev av sig alla slangar (syrgas, pulsmätare mm) och det rann blod ur både mun och näsa. Jag har inte ont av blod och sånt (bara kräk då, men det har Albin aldrig gjort under sina 7 levnadsår så jag är inte rädd för det) men när han öppnade ögonen så var han ju inte där! Inte på riktigt, ögonen rullade runt där inne och det gick ju inte att få kontakt, han var borta, och galen. All personal sa hela tiden att det var helt normalt och dom kämpade med att hålla fast honom. Blodet rann och överallt blev det rött.

 

Jag kände mig något så fruktansvärt maktlös! Jag kunde ju ingenting göra!
Det var ju såklart väldigt obehagligt. Jag sa ingenting men rätt som det var kom dom körandes med en säng och innan jag hann protestera låg jag bredvid Albin i en egen säng, med en filt upp till hakan och en festis inkörd i munnen med uppmaningen att dricka. Två andra sköterskor höll fortfarande fast i Albin, som nu äntligen började lugna ner sig. Jag kunde se honom hela tiden där jag låg, skakandes och drack min festis.

 

När han lugnat sig klev jag upp och satte mig på en stol bredvid sängen, torkade blod och pratade med honom. Även om han fortfarande var helt borta så blev han lugnare och helt stilla när han fick sin gosefilt och hörde min röst. Sen sov han i nästan 1½ timme och när han vaknade igen var han precis som vanligt!
 Tydligen var det inte en helt vanlig reaktion fick jag reda på sen, tack och lov!

 

 

När Emil ska göra samma operation ska jag minsann INTE vara där själv!

Phju! Det var min dag det! Dessutom, kanske ska tilläggas, så missade dom den lilla detaljen att ge den väntande mamman lite fika (tror dom gick om varandra för först kom det en sköterska och sa att jag skulle få kaffe och en macka och sen kom det en annan och sa samma sak, men någon fika såg jag aldrig till...). Jag hade troligtvis inte fått i mig särskillt mycket men det var inte utan att jag var lite matt när vi körde hem vid halv fyra.

 

 

 

Albin var väldigt hungrig och åt flera glassar, en yoghurt och ett glas saft på avdelningen.

På vägen hem, i Caféterian, köpte vi en macka och en drickyoghurt som han satte i sig innan vi åkte till McDonalds och köpte mjukglass. När vi kom hem väntade pappan och lillebrorsan med en Calippo.

 

 

 

Jomenvisst, det blev ju en och annan glass idag men han har ganska ont i halsen också, med öppna sår i halsen. Nu har han fått en Ipren och jag hoppas han kan somna gott.

Emil somnade gott efter ett bad med en rosa badbomb i...

 

 

 

Nu ska jag försöka kika på tven med ett öga men jag tror nog det blir sängen så fort Albin kommit till ro.

 

 

tyvärr brukar det bara tillåtas 1 vuxen som medföljer vid operationer men kanske kan pappan vara med istället?
min son har opererats flera gånger dock inga polyper och jag håller inte med sjukhuspersonalen dom barnen som opererats för polyper är ofta väldigt hysteriska efter operationen och blodet rinner överallt och det är verkligen kaos skitjobbigt o se och personalen springer mest runt som yra höns har sett detta gång på gång vid sonens operationer
kan tillägga att min son har opererats vid samma sjukhus som din son och har ingen koll på om det är bättre nån annanstans men man kan ju hoppas i alla fall

skönt ändå att operationen gick bra och håller tummarna för att han snart mår bättre

Nä fy vad otrevligt det måste ha varit, jag hade säkert svimmat.... Stackars Albin, hoppas att han kryar på sig och snart är piggelin igen! Ha det gott, kram Hanna