Det blev en annorlunda söndag...
Jag sov ju ensam mellan lördagen och söndagen eftersom Emil så gärna ville sova ute på banan,
i husbilen brevid David.
Det hade gått alldeles utmärkt även om det tagit en bra stund innan alla somnat.
På morgonen åkte jag ut och hämtade Emil.
Det var dags för alla crossförarna att samlas och David behövde greja med det sista på hojen.
Emil gjorde som han brukar innan jag kom och hämtade honom.
Var överallt och ingenstans.
Förmiddags träningen för Albins del hade gått jättebra och även om dagen innan hade varit ganska hård med många träningspass så var han väldigt taggad.
Jag och Emil var hemma och förberedde en riktig brakmiddag till kvällen.
Vi hade tagit upp en stek och förberedde för en rejäl söndagsstek med diverse tillbehör.
Emil är ju en mästare på att leka för sig själv så han höll på för fullt med sitt medan jag donade i köket.
När steken var färdigbrynt runt om och skulle ligga och småputtra i några timmar så gick jag upp och satte på mig en tubtop för att sätta mig i solen en stund.
När jag precis fått på mig toppen så ringer det på hemtelefonen (Tack och lov att vi har den!) och då var det en mamma som hette Mona som var ute på motorbanan och som hade sett när Albin vurpade och tagit hand om honom. Dom hade försökt ringa David för fullt men han svarade inte. Det är ju liksom lite svårt att höra telefonen när 86 stycken crossar rör sig runt på banan, fullt förståligt.
Hur som helst så sa Mona att Albin själv trodde den var bruten och att han ville att jag skulle komma. Jag ringde mormor direkt och bad henne skicka bort morfar hit. Det tog i runda slängar 2 ½ minut sen var han här och jag körde ut till Anneberg. På vägen fick jag tag i David som inte visste något men jag informerade honom och han sprang bort till Albin.
Det tog inte mer än 16 minuter från det att jag fick samtalet, tills dess att jag svängde in på motorbanan. Då hade dom fått av han tröjorna, lagt armen i ett stöd gjort på ett gäng crosstidningar (som Albin är väldigt glad att han får behålla) och en underställströja med en isklamp på. Det där stödet hängde sedan med honom ända tills han fick gips. Dom hade även fått i honom en halv alvedon så när jag kom så tog jag bara hela ungen med mig och körde in till Akuten.
Där va, tack och lov, ingen kö så vi behövde bara vänta i ca 5 minuter och när vi kom in för första bedömningen fick han ipren med så han var rätt ok. Jag var faktiskt lite fundersam eftersom han inte verkade ha mera ont. Armen runt armbåden var sjukt svullen och svullnade bara mer ju längre tiden gick men han var ju så smärttålig, min hjälte!
Vi åkte upp till röntgen och lagom till vi satt där och väntade så kom David som hade fått packat ihop alla sakerna och kört ifrån banan. Jag satt med Albin på röntgen och David stod med sköterskorna och kollade på bilderna. Den var solklart av sa David när vi åkte ner igen...
Det bestämdes att de skulle försöka lägga armen tillrätta och gipsa för att sen röntga igen. Om det funkade som dom hoppats så skulle han få komma hem, annars skulle det nog behöva bli operation.
Vi bestämde att jag skulle åka hem, lösa av morfar och ta hand om den stackars steken som fortfarande stod på spisen och puttrade...
Innan jag gick kom dom in med Oxynorm (morfinliknande) till Albin så han var väldigt uppåt när jag gick.
Det tog ju sin lilla tid och både David och Albin blev väldigt hungriga.
Jag gjorde ju i ordning steken hemma så jag och Emil fick äta brakmiddag själva men sen blev det bestämt att det blir operation och då ville David komma hem och duscha och äta.
Så jag ringde morfar igen och tog en snabb dusch, sen åkte jag in och löste av David som åkte hem.
När jag var där så fick vi besked att vi slipper åka till Göteborg (skönt!) utan dom löser det i Varberg men vi fick stanna över natten. Albin skulle vara fastande från midnatt så han skulle äntligen få äta något!
Droppet kopplades innan vi visste hur det skulle bli.
Så fick vi åka iväg och få ett eget rum på en avdelning.
Där fick vi en underbar sköterska som kom med mat till min hungriga krigare.
Efter maten gjorde vi i ordning honom för sängen. Det var sent, han åt inte innan strax efter kl 21 och det var ju lite lagom trixigt att kissa, tvätta sig och klä av sig med ena armen i paket och andra fast i en droppställning...
Men det löste sig, vi hjälptes åt och tillslut låg han i sängen. Det började göra ont i armen och sköterskan tyckte det kunde vara bra om han fick någon smärtlindring innan natten.
Han hann dock somna till innan hon kom in, men vaknade och då kopplade dom bort droppet, gav Alvedon och Ipren och bäddade sängen som pappan skulle sova i. För det hade han bestämt, pappa skulle sova brevid honom på natten.
Vid strax efter 22 kom David och det var hög tid för mig att åka hem och lösa av morfarn som suttit hos Emil nästan hela eftermiddagen/kvällen. Så vi sa godnatt och jag åkte hem.
Det var väldigt tomt där in i somrummet där vår lilla vithåriga lilla pojke brukar ligga och i morse gick Emil i vanlig ordning in där och kikade. Jag var vaken och hörde hur han funderade och sen ropade
- Men mamma, vart é Albin någonstans!?
Så vi gosade ner oss en stund i min säng innan vi gick upp och åt frukost och pratade med pappan och Albin i telefon.
Nu är Albin inne på operation och jag väntar på besked. Tänkte åka bort med Emil till mormorn och se om jag kan göra någon nytta. Försäkringsbolag ska ringas och lite annat praktiskt.
Fortsättning följer...
Kommentarer
Trackback
