Kärleken, på bild...
Jodå, jag tror bannemig att jag lyckades fånga självaste kärleken på bild igår.
Min långhåriga hårdrocksvän och hans ljuvligt söta sambo kom hit igår, lagom till eftermiddagskaffet.
Eftersom inte David var hemma så passade vi på att sitta en stund i solen, dricka kaffe och prata lite om bröllop.
Jo, det blir visst väldigt ofta så nu för tiden, att man pratar om just bröllop.
Oscar & Mariana ska på ett par bröllop i augusti dom också, så jag och Mariana hann vädra lite om kläder, presenter, rehearsal dinners (no no, vi ska inte ha, no no) och annat spännande.
När David kom hem så tog jag kameraväskan på armen och packade in mina söta små turturduvor i bilen och körde mot Munkagårdsskolan. Ja, har ni inte varit där någongång så är det definitivt värt ett besök. Alla dagar om året typ.
Där finns allt man kan tänkas vilja ha som bakgrund när man fotar, grönska, damm, brygga, bro, spalje, böljande vetefält och motljus... Underbara motljus...
Jag hade en hel del crazy idéer för mig och ingen av dessa båda är ju några bangare, så dom gick med på precis allt jag bad dom göra, underbara människor!
Vi gick runt på området och hittade den ena platsen, finare än den andra och jag lyckades knäppa av en bit över 1200 bilder! Som efter första gallringen blev 200...
Sen när vi var klara och jag hade packan in kamera väska och turturduvor i bilen igen, så åkte vi hem, kramades hej då och lovade att höras och synas snart igen.
Jag var ju galet ivrig och förväntansfull på resultatet i kameran och kunde liksom inte hejda mig så jag satte mig på en gång när jag kom hem och började kika.
När jag hade blivit lite varm i kläderna och insåg att jag nog inte skulle kunna slita mig ifrån alla dessa underbara bilder, så bad jag David ta barnen och stoppa dom i säng, medan jag kilade ner och hämtade ett glas vin, vindruvor och några kex med ost på... Sämre arbetspass har jag ju haft.
Så, ja.
Jag satt alltså uppe till typ en halvtimme eller något efter midnatt innan jag tackade för mig och kröp ner brevid hårt sovande sambo (snart make). Men det är en fröjd när man får jobba så, med bilder där man liksom känner kärleken ut genom datorskärmen och bild efter bild bara blir bättre och bättre, man vill ju bara inte sluta.
Kärleken alltså, jag fick den på bild... De ni!
Till Oscar & Mariana, underbara, underbara ni!
Tusen, tusen tack för att ni ställde upp på alla mina konstigheter.
Kommentarer
Trackback
