Att ha ramlat tillbaka ner en bit
Ja. Det gick inte så värst lysande förra veckan. Inte alls faktiskt.
Emil var ju dålig på tisdagen och sen var han bra igen på onsdagen.
Det tog en dag eller så att fullt återfå matlusten ordentligt men han var pigg och rastlös som tusan.
Han badade och hade det gött medan Albin bodde hos mormor ett par nätter.
Sen på fredagen så var David hängig och på kvällen visade det sig att han hade feber.
Han somnade på soffan och vaknade på natten och var kass i magen så han fick knalla ut och lägga sig i lägenheten. Men på lördagmorgonen så var han hur pigg som helst.
Så han tog ungarna med sig ut till crossbanan på träning.
Dom kom hem och han ställde sig och lagade mat.
Redan här började jag bli ganska dålig i min ångest, hade inte sovit på några nätter och kunde inte äta något alls. Så medan David gjorde mat satte jag mig ute på altanen och vilade.
Han ropade in grabbarna som satte sig och åt.
Efter bara ett par minuter kom David ut till mig på altanen med en filt på sig. Han hade en sån frossa som jag aldrig tidigare sett. Varenda muskel i hela hans kropp skakade okontrollerat och han kunde ingenting göra.
Jag började få ordentlig panikångest och ringde hit mamma och pappa.
Innan mamma och pappa kom så ringde jag 112 då han blev blekare och blekare och skakade bara mer och mer. Vi var båda livrädda att det var pancreatiten som kommit tillbaka...
Mamma och pappa kom, ambulansen kom, David började kräkas okontrollerat också och tillslut gav sig ambulansen iväg med min man och min pappa följde efter honom in. Mamma stannade med mig och Emil.
Albin åkte till Eddie och stannade även där över natten och Emil sov hos mormor.
Men det var ingen fara med David, han och pappa kom hem till kvällen och då var han hungrig och åt en massa innan han la sig. Vad detta var för något har ingen någon aning om tydligen.
Man gissar att han blev så himla dålig för att han fick feber som steg jättefort och ganska högt precis då när han hade lagat klart maten. Jättemärkligt...
Dagen efter, på söndagen, då var det inte mycket med mig.
Jag låg i sängen i stort sett hela dagen, med Lolan tätt brevid.
David piggnade på sig såpass att han tog Albin och Eddie med till Uddevalla VM och Emil var hos mormor och morfar hela dagen. Jag hade fått tillbaka varenda symptom jag hade i januari.
Symptom som jag då trodde berodde på den antidepressiva medicin jag blivit satt på.
Så var det alltså inte, utan alla de symptomen jag hade då, var symptom på panikångesten.
Så jag har ramlat en bit ner igen och denna veckan har David återigen fått vara hemma på morgonen och ta hand om barnen medan mormor återigen får åka och hämta Emil i skolan.
Denna gången känner jag ju igen allt och är inte lika rädd för att våga göra saker så även om jag inte kan äta något vidare och är yr, kallsvettig och lite lätt svimfärdig nästan jämt, så vågar jag vara uppe. Jag ligger inte bara. Jag har jobbat några timmar varje dag och jag tror att det kommer gå snabbare att återhämta sig denna gången. Sen kanske jag och Emil får börja om och det där med att David får ta morgonen och mamma eftermiddagarna, det kanske tar ett tag men jag tror att jag kommer vara i fysisk form fortare.
Bara idag till exempel, så har jag ätit lite omelett och broccoli som Marina lagade, det är första gången jag äter riktig mat på över en vecka. Jag har fått i mig lite yoghurt, någon macka, lite morötter och sånt, men varm, lagad mat var första gången.
Men som sagt. Jag har stöd. Massor med stöd och jag är så himla tacksam för det.
Min familj, David, mamma och pappa, jag fattar inte vad jag skulle gjort utan dom!
Mina vänner, dom bara vet vad jag behöver.
Tänk att just jag är så himla rik på kärlek...
Kommentarer
Trackback
