I går kom det. Bakslaget.

 

Barnen har inte mått helt hundra och det kom som en tjäftsmäll och skickade tillbaka mig ner i det djupa, mörka hålet av ångest, panik, maktlöshet, katastroftankar och mest bara mörker.

Mamma, pappa och David var ju såklart med och stöttade upp.

 

Kvällen igår var tung. Tungre än på många månader nu. 
Natten var lite bättre, jag fick sova en del. Mer än när det var som värst i alla fall.

Morgonen gick över förväntan och barnen mådde mycket bättre idag och fick vara hos mormor.

 

Nu återstår det att se hur långt ner i djupet det här jäkla bakslaget skickade mig för i morse fick ju David vara hemma igen. I morrn kommer han vara hemma igen och mamma kommer hämta på skolan.

Längre än så SKA jag inte tänka (för jag har ju liksom varit flera år framme i tiden och redan tänkt på VARENDA dag fram tills dess...). Jag ska bara tänka på nu och möjligtvis morgondagen.

 

Skit med.

 

Jag som ändå någonstans hoppats att det där bakslaget, som alla medicinskt kunniga personer pratat om, nog kanske ändå inte kommer drabba mig, eftersom det gått så himla bra nu en tid och jag kanske blivit lite övermodig...

 

Skit med.

 

Ja, nu har det första bakslaget i alla fall kommit och jag försöker rida ut det, med David, mamma & pappa. Det kommer tydligen komma flera bakslag, säger de som vet. Och nu vet jag åtminstonde hur det kändes. Nu kan jag kanske hantera nästa bakslag på ett bättre sätt.

 

Jag måste snart vila.

Hjärnan är trött. Väldigt, väldigt trött.

I morrn blir det nog bättre. Vi säger det va?