Här om dagen skulle jag och Albin cykla hem från mamma & pappa.

Eftersom vi är tävlingsmänniskor så det skriker om det båda två så var det liksom oundvikligt att det inte blev tävling av det och eftersom jag är snudd på den värsta av dom värsta tävlingsmänniskorna jorden någonsin skådat, så vann ju såklart jag.

 

Albin kom aldrig ikapp mig och var helt förstörd för detta och vägrade sen cykla hela vägen hem utan la sig vid boulebanan strax utanför och liksom var RÅFÖRBANNAD på sig själv för att han fått stryk av en gammal mamma. Det höll i sig ett tag men efter att han cyklat 5 (fem!) varv runt kvarterer så hade det tydligen lagt sig och han kunde komma in och var samma goa unge som vanligt.

 

Sen kanske det inte riktigt hjälper till att hans mamma dessutom är snudd på den absolut värsta typens vinnare också, som liksom var tvungen att göra like målgester och segerskrik när jag svängde in på uppfarten...

Jo, jag kanske ska jobba lite på det, jag är verkligen ingen dålig förlorare men jag är en ruskigt dålig vinnare :-D