Eller tja, hemma är han ju inte, han gick med stora steg i väg till skolan i morse minsann.

 

Men igår då. Då ringde dom från skolan redan vid kvart i nio på morgonen och sa att Emil ramlat och att jag fick lov att komma och hämta honom, för han hade ont i axeln.

Alla ettor skulle iväg på bio i går och bussen skulle gå vid kvart i nio och om Emil ville bli hämtad så visste jag att det var något som inte stämde, för han hade verkligen sett fram emot att få åka på bio med klassen.

 

Det var en väldigt ledsen liten kille som jag hämtade i skolan, med en arm som bara hängde och som inte fick röras på. Jag gav Emil en isglass när vi kom hem och så ringde jag Vårdcentralen som ringde upp efter bara en kvart. Sköterskan på VC bad mig titta på honom rakt framifrån och se om nyckelbenen såg likadana ut och det gjorde dom ju inte...

 

 

Jag ringde David och så bestämde vi oss för att jag skulle försöka mig på att skjutsa in Emil till sjukhuset, så kunde David möta upp där, han var nämligen norr om Varberg och jobbade.

Sagt och gjort, jag tryckte till ångesten så gott det gick och stuvade in min skadeskjutna lilla fågel i bilen och körde. Jag har alltså inte kört någonstans med Emil på 11 månader, mer än till och från mamma...

 

Det gick alldeles utmärkt och David tog över och jag åkte till jobbet. 

För flera timmars besök på sjukhuset kändes som att liksom gå alldeles för långt över gränsen för vad min ångest klarar av just nu med tanke på att jag både hämtat i skolan (inte gjort det heller sen i våras) och skjutsat till stan.