Det är så skönt att känna sig sugen på att göra något.

Det var så himla längesedan jag hade den känslan och det är fantastiskt skönt att veta att den faktikst finns där inne. När jag har riktigt bra dagar så orkar jag ju faktisk med att baka och tycker det är riktigt roligt.

 

I förra veckan svängde jag ihop en äppelkaka som blidde himla god tex.

 

Albin älskar ju Sveriges Mästerkock fortfarande och eftersom dom gjorde egen tortellini i programmet förra veckan så var det just det som var beställt. Eller tja, Albin ville ju göra det själv så vi gjorde pastadegen och la den på vilning, sen åkte han iväg till en kompis så då fick pappan komma och hjälpa till.

 

 

När vi var ute och gick så plockade vi med oss lite kvistar in och nu börjar det knoppa sig.

 

David har ju lite mer tid hemma nu när han inte bara kan lämna mig med kidsen hur som helst så för några veckor sedan fick han ett litet ryck och slängde ut den gamla sängramen.

 

 

Som en del i mitt eget arbete med mig själv så handlar mycket om mina relationer till barnen och att jag "bygger" upp dom på nytt, med bara bra saker. så jag och Albin har köket som vår plats att bygga på relationen.

 

Albin är väldigt intresserad av bak och matlagning så de dagar som jag orkar så försöker vi hitta på något i köket och det blir alltifrån bröd och frallor, till kakor, paj, köttbullar, gröt och kräm.

 

Ja, jag tänkte att jag skulle försöka mig på en liten sammanfattning av min frånvaro

och allt som hör den till.

 

Efter många års kräkfobi så kan man säg att det körde ihop sig lite.

Jag har haft fobin i hela mitt liv, mer eller mindre, men sen jag blev mamma till Emil har den förvärrats och även såpass mycket att den påverkar mitt och min familjs liv på ett negativt sätt.

 

På julafton brakade det. På julafton fick jag svår panikångest.

På juldagen såg David till att jag kom bort till mamma och pappa för att berätta och på annadagen hade David ordnat så Camilla kom hem till oss. I dessa tre dagar hade jag svår panikångest och var så utmattad att jag bara låg, grät och kunde inte äta.

 

Den 27 december 2016 tog Camilla med mig till en läkare och jag blev sjukskriven.

Sedan dess har jag varit sjukskriven och är fortfarande.

Jag går hos kurator och jobbar med KBT 1 gång i veckan. Jag äter antidepressiva. Jag och David går hos en barnpsykolog var tredje vecka för att reda ut mitt förhållningssätt till barnen.

Jag kan för närvarande inte vara ensam hemma med Emil så David har fått gå ner i tid för att kunna lämna barnen i skolan och min mamma har sagt upp sig från sitt jobb och hjälper oss med mig och barnen. Jag har svåra problem med sömnen då jag hyperventilerar, toksvettas och har rusande puls (David vaknar av att jag gör detta, jag vaknar också flera gånger men då är jag "bara" genomsvettig och med hög puls) vilket resulterar i att jag har väldigt ont i vader, ben och rumpa, ungefär som om jag sprungit ett maraton VARJE natt.

 

Min diagnos heter paniksyndrom och utmattning.

Camilla följer med mig på mina läkarbesök och på mitt första besök med kuratorn. 

David och min mamma underlättar min vardag på ett sätt som är obeskrivligt.

 

Jag har nu börjat äta ordentligt och jobbar aktivt med min ångest så mycket jag orkar men min långvariga stress (pga den svåra kräkfobin jag gått med alldeles för länge), har gjort att jag är utmattad och att det blir mos i min hjärna alldeles för snabbt.

 

Några saker i min personlighet gör att jag har mycket att jobba med upptill. Jag är tex väldigt otålig och blir uppstressad när saker inte går som jag vill. När hjärnan inte fungerar så tar jag ofta det som bakslag vilket gör att jag får mer ångest och så har vi en spännande cirkel som går runt, runt, runt.

Jag jobbar för fullt med mig själv och har haft ett enormt stöd av människor i min närhet.

 

David och mamma drar det klart tyngsta lasset. Barnen är givetvis informerade och är fantastiska!

Utan Camilla i min närhet hade det här varit så himla mycket svårare, hon har varit oumbärlig!

På jobbet har jag haft Frida och Linnéa som stöttat fantastiskt. 

Mina kollegor på Handels har stöttat och hjälp mig.

Mina underbara vin & vax tjejer har ställt upp till 100% och

Marina hade jag inte heller klarat mig utan i denna soppan.

Min bror, hans sambo och min pappa har varit otroligt stöttande och i början av min sjukskrivning fick jag en underbar liten brorsdotter som jag försöker åka och hälsa på varannan vecka. Lilla Alvina ger ingen ångest alls, bara kärlek, glädje och stolthet.

 

Det här blev en liten sammanfattning av hur mina senaste månader varit och hur jag troligtvis kommer ha det ett tag till, för är det något som alla tjatar på mig om så är det att jag måste acceptera att det här kommer ta TID.

 

Jag försöker acceptera det nu.

 

Jodå, det bidde jul för oss.

 

Grabbarna fick så himla mycket fint och hade så himla mycket att göra på julaftonskvällen att vi knappt hörde av dom alls. Som tur va kom tomten tidigare än han brukar på julaftonskvällen så det fanns gott om tid att leka med alla nya saker och vi vuxna satt och spelade de nya spelen.

 

Ja, nu var ju inte jag hemma när det firades andra advent så som vi brukar, med mysfrukost, tända ljus och paketöppning. Jag vaknade ju upp i Köpenhamn jag.

Men David och grabbarna, dom hade adventsmys.

 

Igår kväll kom jag äntligen hem efter att ha varit iväg och hållt en tredagars utbildning för Handels och några riktigt kloka förtroendevalda från vår region. 

 

Jag är hemma!

 

Trots att det snöade på bra i Åkersberga hela onsdagen och ett smärre SNÖKAOS i Jönköping på hemvägen så gick det finfint! Jag körde nonstop från Runö klockan tre på eftermiddagen och parkerade hemma nästan exakt kl åtta på kvällen. Inte en pissepaus ens unnade jag mig, jag ville hem. 

Såhär i efterhand påminner jag nog rätt mycket om min far, han är precis likadan när han ligger ute på vägarna och jag har ju som sagt inga som helst bekymmer med att köra bil eller att köra långt. Han alltid älskat att köra bil och gör så fortfarande. 

 

 

 

Idag skulle jag varit iväg på ett möte med några eldsjälar från Varbergs Motorklubb på en större SVEMO-sammankomst i Skara trakten. Jag har velat lite fram och tillbaka och eftersom jag drar till Stockholm på utbildning i morrn så kände jag att jag ville hänga med mina kids idag så maken var snäll och tog min plats.

Jag fick visserligen ett mess innan som talade om att han inte alls hörde hemma på detta mötet då det pratades demokratiska strukturer, det var diskussionsgrupper, redovisningar mm. 

 

Jag lovade att gå nästa gång.

 

Jag och grabbarna har haft en helt fantastisk dag hitills.

Vi började med att gosa ner oss alla tre i vår säng och kolla lite på tv på morgonen innan jag smög upp och la in mer ved i brasan (som maken givetvis tänt innan han åkte tidigt i morse) och gjorde lite extra lyxig frukost till pojkarna, varm choklad och färdigbredda mackor.