Att känna att det går framåt
Ja, nu går det verkligen framåt och för första gången på ett halvår så har jag, denna veckan,
både skickat iväg barnen till skolan och hämtat Emil. SJÄLV!
Det är en sån seger så det kan ni inte ana!
Det som var så fruktansvärt långt bort i början på året har jag nu klarat av.
David har fortfarande inte släppt oss helt, utan han har varit kvar hemma tills vi alla har vaknat och klivit upp, men ändå, han har kommit iväg hemifrån innan sju och vi har för första gången i år, inte behövt hjälp av mamma eller svärmor med barnvaktande.
Att det är så himla fint ute hjälper säkert till en hel del men jag tar gladeligen emot all hjälp jag kan få så jag klagar inte. Inte ens när jag tycker att det börjar bli snudd på FÖR varmt för mig.
Denna veckan har jag tagit fram min flip flops och nu ställer jag minsann inte in dom innan i oktober och jag har redan blivit lite solbränd på fötterna så ränderna syns.
Grabbarna blir mer än lovligt pigga av detta vädret dom med och är uppe, ätna, packade och klara redan klockan tio över sju på morgonen. Då är det bra att ha trädgård och studsmatta att kunna skicka ut dom i.
Lolan är ute mest hela tiden hon med. Hon har sin sele och sin lina och så fort vi är hemma och ute så är hon det med.
Att ha haft tacofredag!
Ja, sen jag blev sjuk så har ju ingenting varit som vanligt
så bara en sådan sak som att reda ut att åka och handla själv!
Fattar ni?
I fredags var jag alltså och handlade själv. Och överlevde!
På fredagar hämtar Albin Emil eftersom dom slutar samtidigt så jag var hemma och donade.
Vilade, klappade katten och var så rasande nöjd över att jag handlat.
Albin gav sig iväg med Eddie som vanligt efter att han ätit och gjort sina läxor och det tycker Emil alltid är lite tråkigt men eftersom jag och han fortfarande har behovet av att göra roliga saker ihop så började vi med maten.
Emil är en klippa i köket och speciellt när det vankas tacos!
Självklart har vi en mycket sällskapssjuk katt med oss vad vi än gör.
Efter maten så bidde pappan tydligen så trött att han passade på att lägga sig lite på köksbänken och ta igen sig, samtidigt som han pratar i telefon.
En väldigt, väldigt bra fredag!
Att ha haft en första maj!
Visst är det härligt när maskrosorna gör sig ordentligt synliga och man bara måste gå runt med krokig rygg i flera timmar och dra upp jäkelskapet?!
För att inte tala om hur vackra fingrarna och knäna blir efter en vända...
För att inte tala om hur vackra fingrarna och knäna blir efter en vända...
Nu hade jag även sån tur att det var soligt och fint idag så tröjan åkte av och shortsen fram, får se om jag kanske till och med drog på mig en liten solbränna där på axlarna när jag gick omkring.
Undrar förresten var våra nya grannar tänker... Dom är flyktingar från Syrien och verkar supermysiga men har ju såklart en annan relion och mamman i familjen har alltid heltäckande kläder och slöja och så fort det blir varmt så slänger jag av mig kläderna och dammsuger gräsmattan på maskrosor i bara ett par korta shorts och en tubtop!
Nåja, vad dom tänker får vi nog aldrig veta, men det bjuder jag på.
David hade lovat grabbarna att ta med dom till BMX-parken så han, Albin, Fritjof och Emil körde in till stan medan jag roade mig med maskrosorna.
Jag fick filmer och bilder på löpande band och dom är otroligt duktiga!
Trixar, hoppar och kör med en väldig fart!
Fick även denna fina bild på mina båda brunögdingar
Ja, så firade vi in första maj.
Med BMX och maskrosplockning.
Att ha haft en hemmadag med en slagen hjälte...
Efter att Albin spenderat halva natten på akuten och inte kunde följa med klassen på idrottsresan dagen efter så stannade han hemma med mig och Lolan nu i veckan.
Vi tog det väldigt lugnt. Började dagen med en ordentlig frukost och sen satt vi ute i solen och kollade på när Lolan jagade insekter.
Eftersom han klarade av att cykla men inte gå på foten så cyklade han brevid mig och så tog vi en promenad innan middagen. Efter middagen la han sig på studsmattan och vilade med lite filtar och mys, för det blåste ändå lite kallt.
Lolan inspekterade träd, åt gräs och trasslade in sig i sin lina, vart hon än gick...
Sådana oväntade dagar kan bli rätt mysiga på något vis.
Nu grönskar det!
Jag älskar när det ser ut såhär i trädgården!
Nu kommer snart alla goa bär och snart kan vi göra syrénsaft, maskrossaft, rabarberpaj, krusbärskompott, vinbärsmousse, hallon och jordgubbar på frukosten mmmmmmm!
Snart så!
Att koka soppa på ogräs...
Jag tycker ju verkligen att man ska ta vara på det naturen erbjuder och så länge jag kan minnas har min mamma alltid pratat om mormors goda "nällesoppa".
Jag har själv aldrig ätit det men så såg jag någon på tv i veckan som gjorde nässelsoppa och det såg himla enkelt och gott ut.
Så jag gick ut i trädgården!
Och där kunde jag konststera att vi har alldeles för lite ogräs minsann, Det bidde så ynkligt lite i botten på min bunke så det gci inte. Albin och hans kompis Eddie kom hem i ett kort litet ögonblick och då hann jag knipa dom och be om en liten tjänst. Tillbaka kommer dom med en hel påse full med nässlor!
Jag rensade, sköljde, förvällde, hackade och gjorde soppa på det! Ogräset.
Supersmarrigt! Verkligen!
Till och med minstingen som inte är någon sopp-fantast åt med god aptit.
Nällesoppa får vi göra igen!
Jag hade dessutom bakat lite muffins och några snabba tunnbröd under dagen,
så det bidde fest kan man säg.
(jag fotade bara de "misslyckade" muffinsarna som jag lämnade upp, resten har åkt i frysen)
Att lyssna på kroppen... och mannen...
I helgen var det ju crosstävling, som jag rapporterade om igår.
David och barnen körde ju upp på fredagskvällen och jag hade nästan tänkt att jag skulle följa med eller åtminstonde köra upp själv på lördagen.
Men jag hade några intensiva och tuffa dagar i förra veckan så jag var faktikst väldigt, väldigt trött och behövde verkligen vila. Jag vet att jag sagt det förut, men min man alltså, han är fantastisk!
Han åker iväg med allt, roddar allt, fixar, packar, handlar och bara gör! ...medan jag inte gör...
Jag hade tänkt åka på lördagen men efter ett samtal med maken så sa han bara till mig att stanna kvar hemma, ta hand om Lolan och fortsäta vila mig, han hade koll och alla mådde prima.
Att han kan känna mig så väl, där där mannen...
Hur som helst.
Vi bildbombar ju alltid varandra om vi är ifrån varandra och så även dessa dagarna.
Jag fick bilder på skitiga och lyckliga barn, crossträningar, cykeltrix, morgon och kväll i husbilen och hur någon hittat en finfin handelströja hängande där inne i som tydligen var oerhört skön att ha på sig.
Jag skickade bilder på lugnet från trädgården och hur det ser ut när jag kvällspysslar lite med Lolan ständigt brevid mig...
Att ha sällskap i badet...
Att ta fredagskvälls-badet är inte helt avkopplande alltid. Jag har nämligen en väldigt kelsjuk liten hårboll som vill vara nära och vara med hela tiden. Så när jag och hon blev ensamma en kväll och jag haft en ganska lång dag och var trött så bestämde jag mig för att bada. Något som händer YTTERST sällan annars. Dels för att vi inte har så där vansinnigt stort badkar (specialbeställt för att komma in under trappen) och dels för att jag inte kan koppla av ordentligt om resten av familjen är hemma.
Men som sagt, i fredags bidde det ett bad. Med en galet nyfiken katt.
Som tillslut gav upp och la sig i handfatet i väntan på att matte skulle bli klar...
Att ha en cooling!
Den här coolingen och hans brorsa fick nya finkläder till skolavslutningen hemlevererade förra veckan och då hade jag även köpt varsit par solglasögon och dom var tydligen så coola att man inte ens kunde ta av dom när det var dags för kvällsmaten...
På den lilla bilden är det legobygge på gång.
Pappas experthjälp behövs visst när något stort åkt i golvet.
Att vara lite lat...
I fredags åkte familjen i väg med husbilen och då följer alltid vår stöttåliga kaffebryggare med vilket bertyder att jag antingen kan knalla ut i lägenheten och hämta kaffebryggaren där, när jag ska ha mitt morgonkaffe, eller så gör jag såhär...
En termos, en tratt med kaffefilter och pulver i.
Det gick alldeles utmärkt!
Att ha haft bebisbesök
Denna ljuvliga lilla varelse kom och hälsade på under påsken minsann.
Lilla Lias var inte lika förtvivlad över att vara hos mig som Alvina var (dessa båda bebisar är dessutom födda på samma dag!) och han somnade lite varstans han.
Även Frida, Lias mamma Linnea och mamma var här och fikade.
Träning för mig som visade sig gå himla bra!
Att ha firat påsk
Jodå, det bidde påskfirande här oxå men inte riktigt som vi hade tänkt.
Lilla Alvina var så utom sig ledsen så brorsan och Julie fick hastigt lämna och åka hem men farmor & farfar kom och fikade med oss och fick sett en liten skymt av henne innan hon blev sådär utom sig.
Vi åt smarrig påskmiddag.
Mamma hade med sig laxen, garnityret och såsen, så allt jag behövde göra va att koka en gryta potatis. Det var så himla gott och vi blev alla väldigt mätta och belåtna.
Till fikat hade jag svängt ihop en citronpaj och så la jag fram lite nybakta kakor jag har i mina plåtburkar.
Vi hade dukat fint och grabbarna hjälpte mig att plocka in lite blomster och kvistar.
Nu håller vi tummarna att Alvina är på bättre humör nästa gång hon kommer och hälsar på faster.
Att ha fått upp lamporna!
Det tog bara en månad ungefär. Jag köpte lampor och en månad senare är dom uppe!
Nu bara måste vi fixa nya sängbord, det här duger inte!
Att ha haft ett härligt påsklov!
Ja, vi har verkligen haft ett härligt påsklov!
Inte för att vi firar påsken direkt utan mer för att vi varit tillsammans och tagit dagarna som dom kommer.
Bara det här till exempel, det är ju fantastiskt. Emil går över till Albin när dom vaknat och kryper ner där och så kikar dom på någon film eller spelar lite innan dom går upp och äter frukost.
Sen har vi inte bara slappat. Nää, är det lov och man är hemma så får man vackert hjälpa till så jag införskaffade en maskrosplockare till så båda ungarna kan ha varsin och plocka.
Det är ju helt otroligt att maskrosorna redan ser ut såhär i mitten på april!
Tur att våra ungar gillar att vara utomhus och att hjälpa till...
Att förbereda påsken!
Ja, vi firar påsken i morrn vi.
Då kommer brorsan, Julie och Alvina upp och äter middag och fikar med oss.
Även min farmor och farfar kommer och fikar och träffar Alvina.
Så idag tar vi det lugnt, städar lite, bakar lite och spelar lite.
Grabbarna fick nämligen spel i sina påskägg (eller ja, alltså, det var små små påskägg med lite choklad i och så satt det fast ett snöre som ledde till ett paket med varsitt spel i).
Albin fick ett schack och Emil fick ett Lusen.
Att ha ordnat både hatt och frisyr!
Jodå, grabbarna har införskaffat sig varsin hatt.
Eventuellt kanske det blir hatt på skolavslutningen, vi får se lite vad som kan hittas på innan dess, det är ju ett tag kvar och mina kids är ombytliga, i alla fall den där minstingen.
Albin har varit galet långhårig nu ett bra tag och på påsklovet gjorde vi slag i saken och klippte honom!
Det bidde fantastiskt fint och nu slipper den där sneluggen hänga ända ner till näsan.
Emil får vi se om vi lyckas lösa en klipptid till, annars får jag väl försöka själv tänker jag, kan väl inte vara så svårt ;-)
Våra fina
Jag har ju inte studion kvar längre men delar av materialet finns kvar i Davids gömmor och när Albin ville ta nya bilder på sig och crossen så letade David fram den svarta papprullen och häftade upp den på väggen ute på altanen. Det gick ju precis hur bra som helst att göra så och eftersom jag vart minst sagt ur form ett bra tag nu så har kameran haft semester i många månader men i helgen fick den faktikst komma fram och dammas av.
Mina grabbar är visst så himla vana vid det här med att bli fotograferade så dom säger inte ett ljud.
Jag ropade åt dom att kamma sig och ta på sig varsin stickad tröja och komma ut, då gör dom det, båda två, helt utan protester och sen sätter dom på sig sina smajl.
Jodå, båda två har fotograferings-smajl, men helst vill man ju ha dom så naturliga som möjligt när man fotar men herregud va jag är stolt över dom här båda. Det är precis som om dom vet att om dom gör exakt som jag säger till dom, så går det undan. Det tar typ fem minuter och då har jag hunnit knäppa av runt hundra bilder och sen kan dom fortsätta leka. Galet duktiga.
Dom är ju så olika som två ungar kan vara men dom har så fantastiskt roligt ihop för det mesta.
Det klart det Kan bråkas och gnabbas även hemma hos oss men dom håller väldigt ofta sams och gör saker ihop. Det märks dessutom att dom längtar efter varandra om det gått för lång tid sedan dom träffades, till exempel om någon av dom sovit borta.
Jag är så himla stolt över att få vara mamma till dessa båda.
Att fuska lite...
En dag i förra veckan ville Emil ha pannkakor (ja, igen!) och eftersom det var lite halvdåligt med vanligt vetemjöl hemma så gjorde jag en variant kan man säg. Havregryn funkar ju alltid och eftersom jag hade några övermogna bananer så körde jag ihop havregryn, bananer och lite mjölk med stavmixern som jag spädde ut pannkakssmeten med och det blev ju riktigt gott!
Lite mer textur och tuggmotstånd från havregrynsmalet och sötma från bananerna gjorde susen och ingen märkte något om att det var banan i. Win-win kan man säga.
Lite mer textur och tuggmotstånd från havregrynsmalet och sötma från bananerna gjorde susen och ingen märkte något om att det var banan i. Win-win kan man säga.
Att ständigt ha någon intill...
Jag och David har pratat om det här, flera gånger. Alltså vad är oddsen att få ännu en sån här fantastisk katt in i familjen? Hur kan det vara möjligt att vi har fått ha tre sånna här underbara husdjur?
Nu är denna lilla höna snart 1 år. Den 10 maj fyller hon år och hon har bott hos oss nu i nästan exakt 8 månader och det känns dom om hon alltid funnits.
Nu är denna lilla höna snart 1 år. Den 10 maj fyller hon år och hon har bott hos oss nu i nästan exakt 8 månader och det känns dom om hon alltid funnits.
Den 4 augusti hämtade vi hem denna ljuvliga lilla hårboll som tog oss alla med storm ovh har sedan länge vunnit våra hjärtan och dessutom sett till att ha husse stadigt lindad runt lilltassen. Hon är alltid där vi är. Hon kommer och lägger sig PÅ oss om vi sätter oss ner och det är inte bara med oss hon gör såhär, har vi någon besökare så kan dom räkna med att det inte dröjer så hemskt länge innan dom har en katt i knäet, vara sig dom vill eller inte.
Så här såg det tex ut en dag i höstas när Frida var hemma hos oss och vi satt och pysslade med lite fackliga grejer. Det är liksom inte ens lönt att lägga bort henne, hon ska vara med, det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen.
Lolan är mycket pratigare än vad Kajsa och Pyzen var. Kajsa hade ju ingen röst alls och om hon någongång försökte sig på att jama så blev det bara som ett litet ljudlöst pip. Pyzen kunde jama, men gjorde det typ aldrig, däremot var ju han som en första klassens vakthund som morrade om någon gick runt huset på nätterna och sånt, skitpraktiskt.
Vi konstaterade också att det kan ha varit så att Kajsa och Pyzen alltid hade varandra, att det var därför dom inte är fullt så översociala med oss som Lolan är. Dom var ju två ända tills Pyzen dog 2011.
Lolan är dessutom väldigt lekfull och kommer dragandes på diverse leksaker, disktrasor, sockar, vantar, fjädrar, kvistar mm i munnen och pratar väldigt ljudligt innan hon kommer fram. Hon vill gärna leka "apport" med en liten piprensar-boll som grabbarna har gjort till henne, den ska man kasta så hon kan hämta den och då kommer hon och lägger den framför oss så vi kan kasta igen.
Kärleken till ett husdjur alltså... Och den kärleken man får. Så underskattad...
Att ha invigt något efterlängtat...
En pastamaskin!
Jo, men efter att ha gjort pasta några gånger nu, utan att ha haft en pastamaskin, med väldigt lyckat resultat, så insåg både jag och David att det nog ändå var dags att skaffa en.
Inte ens David tyckte det var värt besväret att kavla halvt ihjäl sig, även om pastan blev väldigt god.
Så vi har alltså investerat i en pastamaskin och i helgen invigdes den.
Eftersom jag än så länge inte litar riktigt på min egen förmåga och därför känner att jag inte vill vara själv i köket, om det händer något, så involveras hela familjen.
Vilket igentligen är en fantastisk vinning för denna familjen, jag som alltid tyckt att det har varit väldigt jobbigt att ha andra människor omkring mig i köket när jag bakar/lagar mat och oftast kört ut dom, har nu fått sällskap och det blir en helt annan gemenskap när alla hjälper till. Och framför allt att jag och David pysslar i köket ihop...
Degen hade fått vila i kylen i några timmar innan vi tog ut den och satte fart och invigde maskinen. Emil var galet exalterad och var djupt engagerad i varenda moment, inklusive provsmakning på varenda längd.
Pastakungen himself, Albin, såg vi inte röken av, han var ute med sina kompisar och cyklade så han var inte med (vilket vi sen fick reda på att han var "fett" besviken över att han missat).
Vi bestämde oss för att göra fettuccine, bandpasta, och till det en fläskfilégryta med sting (gjord på cantadous förskost med fyra sorters peppar, oslagbar i alla typer av såser).
Hela familjen åt så det nästan sprutade fläskfilé och bandpasta ur öronen och vi får nog ta en dag och göra rejält med hemmagjord pasta att lägga på tork, för det var den godaste pastan kidsen ätit sa dom!
