Att ha firat en snart sexåring!

 
I fredags! 
Då var det äntligen dags att ha kalas. 
Som han har väntat på detta och så pirrig han var på morgonen när han vaknade. 
 
 
Det var ju skola för honom först och jag jobbade men sen, när kvällen kom, då! 
Då bidde det kalas och Emil var så himla nöjd med sin dag. 
 
 
Men i morrn, då är det dags. 
Lilleman fyller år på riktigt. 
Jag ska iväg och hålla en utbildning på några dagar så jag åker i morrn på morgonen men en liten paketjakt och ett ljus i en cupcake ska jag nog hinna med. 

Bakstugan

Det blir en kort kvällshälsning från bakstugan på Sandgatan idag. 
 
 
Efter lämning i skolan idag så åkte jag och köpte lite mer ägg och sen drog jag igång med baket.
 
Det har sen hållt på ända till kvällsmaten. 
Några korta pauser för lunch, hämta lillebror och gosa med lillan.
 
 
 
 
David fick färdigt entrén på baksidan. 
Så jäkla bra det blev! 
 
 
Supernöjd! 
 
Nu ska jag sova bort en elak förkylning som hoppade på mig i natt!

Nu är det klippt!

 
Idag var det dags. 
Det gick verkligen inte längre nu. Jag har tappat onormalt mycket hår en längre period nu och vart tvungen att göra mig av med mitt långa hår. 
Men det här funkar ju det med! 
 
Dagen idag har annat bestått av en himla massa ärenden och när jag kom hem i kväll så hade David fixat klart trappen!
 
 
 
Och igår putsade han, ta mig tusan, fönsterna.
 
 
Lillan fortsätter charma...
 
 
 
 
 
 
Och idag var hon farligt nära att drutta i badet när lillebror kvällsbadade...
 
Sen somnade Lillebror hos mig. I min säng. 
 
 
Jag har galet mycket att göra i morrn så jag borde nog sova nu. Ska göra det direkt efter Criminal Minds. 

Crosskolans första dag!

 
Japp, nu är det verkligen igång!

Crosskolans första dag har varit idag och maken är precis inkomen efter att ha lastat ur och grejat klart.
Emil var med ute och körde idag men eftersom jag fortfarande vill att han kommer i säng i tid så följde jag efter i min bil så vi kunde åka hem lite tidigare.
 
 
 
 
 
Albin körde på som bara den och det är så jäkla härligt att se hur ungen suger åt sig av vad tränaren säger.
Idag var det galet mycket fokus på innerkurvor och just innerkurvor blir ju gärna spåriga och det gillar inte Albin men idag var det just precis det som det var fokus på och Albin gjorde det så himla bra! 
Man märker verkligen att han lyssnar, tar åt sig och kör så som han blir tillsagd.
 
 
Min stora.
Min älskade, stora unge. 
Vilken kämpe han är. Han ger sig aldrig (ja, det kan vara så att det finns i generna på båda sidor)! Han kämpar och sliter. Han gnäller sällan, är galet självkritiskt och tar enormt med ansvar, så denne behöver man överösa med kärlek...
 
Emil var ju också med ute idag och körde!
 
 
 
 
 
 
Han kör inte med crosskolan än, han behöver känna in bromsar och få bättre koll på jämnare gas bla men idag tycker jag han fick kläm riktigt ordentligt mot tidigare!
Han får en bana som vi bygger upp av koner, med både långa kurvor, skarpare kurvor (serpentiner), raksträcka och ett ställe där han måste bromsa med bakbromsen. Så idag gick det som hejsan!
 
I de stora grabbarnas paus fick han både publik och ett och annat expertråd.
 
 
Nu ska vi knyta oss här hemma strax. Jäklars va trött man blir av några timmar ute på banan.
Jag brukar försöka vara med så mycket jag kan, vi föräldrar behövs som flaggvakter men även ute på banan när någon vurpar. Jag brukar försöka ta med mig kameran ut, tycker det är roligt att det finns bilder på ungarnas aktiviteter.
 
 
Måste även slå ett slag för den här.
 
Vilken make alltså.
Jag valde rätt (eller om valde mig, det är lite oklart det där ;-)).
Så hängiven, så engagerad och så genomsnäll!
Han har lite för många bollar i luften ibland och då sviker minnet men alltså, han är en 10, helt klart!
 

Att fortsätta tävlandet

Idag var det fotbollsmatch och Albin ville tvunget vara med. Han var fit for fight och studsade upp ur sängen i morse utan minsta problem eller antydan till träningsvärk och frågade nog en tre fyra gånger under morgonen om jag säkert meddelat tränaren att han kommer.
 
När vi samlades blev dom glada att se Albin, det var nämligen bara 7 stycken annars, dvs ingen avbytare, men nu, med Albin fick dom i alla fall en. 
 
 
Det gick så rackarns bra!
Vilket lag! Vilka killar! 
 
 
 
 
 
Vi körde egen bil och innan vi åkte så lämnade vi av Emil hos mormor och tog morfar med oss upp till Norvalla. Det var nog en lika stolt morfar som det var en mamma där vid sidan av planen idag.
Vi åkte hem med en vinst, 4-6 slutade matchen och T/G släppte aldrig taget om ledningen.
 
När vi kom hem sen så fick vi handlat och förberett maten medan våra älskade små kisar låg och myste vid våra fötter.
 
 
 
 
Dom har verkligen hittat varandra och Kajsa accepterar Viola jättebra nu. Än är det ju bara Viola som spinner när hon lägger sig brevid men Kajsa går inte iväg längre och fräser inte. Det är bara när Viola är väl lekfull man märker att gamla Kajsa tycker det är lite jobbigt med en kattunge.
Och när det är dags att äta...
Lillan är så jäkla snabb fram till matskålen när man häller upp och sen står hon med huvudet nedtryckt hela tiden, typ tills det är slut så Kajsa få inte ens en chans om man häller upp maten medan lillan är vaken.
Vilket jag såklart gjorde idag men jag tycker nog ändå att Kajsa ska få äta först så jag sa till Albin att ta med Viola ut medan Kajsa åt.
 
 
 
 
Hur gulliga!?
 
 
 
 
Albin och hans djur alltså, Det är något magiskt med han och djur.
Han har alltid varit sådan med djur. 
Underbart att se. Underbara unge.
 
 
Här har vi givetvis en ungerbaring till, men på ett helt annat sätt.
 
Idag fick han syn på att Viola stod och åt torrfoder (tror nog inte han sett det innan) och då utbrast han
-Mamma! Kolla! Viola äter fodrad mat!
 
Som sagt, ungerbara.
 
När pappan äntligen kom hem så hade jag och Albin maten klar. Det hade önskats tacos och jag var inte sen att hänga på den idéen så vi dukade upp och satt ute i den sköna sensommarvärmen (under tak och i skuggan givetvis, vad tror ni om mig?).
 
Sen checkade vi in gäster och nu i kväll har båda grabbarna dushat och skrubbat sig i uteduschen innan läggdags, så himla fiffigt! 
Ska se om jag kan få till några bilder på det en kväll.

Att ha haft intensiv dag...

God kväll!

I går kom jag äntligen hem till min älskade familj och jag fick så mycket kramar, värme och kärlek att jag somnade som den lyckligaste i världen tror jag. David hade haft barnen uppe och varit ute extra länge så dom skulle vara vakna när jag kom hem. 
 
 
Så, det här var vad jag möttes av när jag kom och jäklar vad jag längtat!
 
Båda grabbarna satt i badet och David hade bäddat rent och gjort i ordning i alla sängar, så jäkla skönt!
 
 
Emil tyckte verkligen att det räckte med resande för mammans del. 
Om jag planerar att åka iväg snart igen så tänker han minsann kapa min resväska.
 
 
Absolut bästa sättet att börja dagen på. Lillebror kommer och gosar direkt på morgonen.
 
 Idag hade jag egentligen en föreläsning inbokad men jag fick lov att lämna återbud till den, det var totalt fullknökat i kalendern ändå och tur var väl det...
 
Jodå, mitt i matlagningen kommer Albin springandes och ropandes att Emil har slagit sig, JÄTTEILLA!
-Mamma, det är JÄTTEILLA, det BLÖDER JÄTTEmycket!
 
Och det gjorde det. Han hade dånat rakt in i en träbänk med höger ögonbryn först...
 
 
Jag lyckades sansa till mig ordentligt och fick tagit lite bilder på såret innan jag fixade till.
 
Det blödde ordentligt och jag fick Emil att hålla en rejäl hög papper över såret medan jag lite snabbt fick instruera Albin till att ta hand om middagen, som stod på spisen för fullt.
 
 
 
Sen rengjorde jag såret och satte över några strips. Lillebror fick även en alvedon för han hade ju rejält ont.
Efter att ha tröstat en stund och gjort en avledningsmanöver med en melon som jag satte lillebror på att dela så var allt nästan som vanligt igen. Han åt middag med god aptit.
 
 Jag skickade bilderna till mamma och till David. Mamma tyckte att jag nog borde kolla upp det, det glipade ju ändå en hel del så jag skickade bilderna till ett par vänner som är sköterskor och jo, jag borde nog kolla upp det, om inte annat för försäkringens skull ifall han får fula ärr.
 
Tvååkers Vårdcentral ringde jag ju givetvis först och det var ju inte utan att jag blev en aning irriterad när deras telefonsvarare gick på med beskedet att "Vi tar inte emot fler samtal idag".
Va sjutton är det för svar!?
 
Jag ringde växeln och även hon tyckte det var sjukt märkligt och kopplade mig till Västra Valls vårdcentral för dom hade visst kvällsöppet och när jag ringde dit så fick jag meddelande om att dom skulle ringa tillbaka till mig kl 16.50, alltså flera timmar senare!! Det var jag varken sugen på eller hade tålamod att vänta på! Klockan 17.00 hade jag dessutom en inbokad fotografering så jag hann inte vänta tills dess!
 
Jag ville ju bara att någon skulle kika på såret och kolla om det behövde sys, limmas eller tejpas om. Jag var inte ett dugg sugen av att göra någon stor affär av det hela eftersom Emil VERKLIGEN inte gillar sjukhus och doktorer... Så jag gjorde en liten kupp.
 
Jag och Emil åkte helt enkelt bort till vårdcentralen, ryckte tag i första bästa sköterska (vilket lyckosamt nog visade sig vara BVC sköterskan Gunilla som är så himla gullig!)  och bad om hjälp. 
Sköterskan inne på mottagningen var ny och hade ingen koll alls på hur det funkar när man liksom bara dyker upp och första bästa läkare hade ingen aning om ifall han var jourhavande eller inte.
 
 
Så vi satte oss och väntade ett slag.
 
Inte länge alls faktiskt, bara tills dess att de båda sköterskorna vi nu involverat i det här stackars ögonbrynet, hade kollat med den administrativa personalen och fått reda på vilken läkare som var jourhavande. Det visade sig vara den virriga läkare de båda sköterskorna frågat första gången så han kom ut till oss i väntrummet, tittade på Emils ögonbryn och kollade på mina bilder i telefonen (vilka jag fick rejält med cred för att ha tagit så dom slapp riva upp stripsen) och konststerade att det var alldeles utmärkt det jag gjort själv.
 
 
Emil fick plåster av BVC-sköterskan Gunilla, tuggummi och minions-plåster när vi gick förbi apoteket och sen en glass på ICA på hemvägen. Mamman fick beröm för både att ha tagit bilder och på finfint tejpat ögonbryn.
 
I kväll har jag som sagt varit och träffat både en livlig fyraåring och en ljuvlig 6 veckors bebis för fotografering i kvällsolen och nu när barnen skulle läggas så fick jag hjälpa Emil lite med hårtvätt (det hade ju kommit en del blod i det innan idag) och nytt plåster över ögat (för inte har han varit särskilt stilla i eftermiddag/kväll, utan det hade blött en del och behövdes nytt plåster) för jag vill helst inte att han ska sno runt i sängen och blöda ner kuddar och hela sig om vi kan undvika det, så nu ser han ut såhär.
 
 
Lite extra tejp ovanför plåstret så tror jag det går bra det här.
 
Jag ska alldeles strax gå och lägga mig jag med för i morrn är det oxå väldigt mycket att ordna med och sen är det snart dags för mina grabbar att åka till Holland!
Utan mig!
I FEM DAGAR!
 
Jag kommer längta ihjäl mig!

Att ha kapat lite...

Ja, inte jag då, men vår minsting!
 
 
 
 
 
Han var hos Marie på Hus no 15 i torsdags och bidde såhär snygg minsann.
Det är fortfarande ganska långt men nu är i alla fall slitna toppar trimmade lite.
Själv tyckte han att det var lite snålt, han hade kunnat klippa kortare lugg om han får välja själv, men mamman är inte fullt så sugen på att hennes femåring ser ut som om han är kommen direkt från åttio-talet. Även om åttiotalet är ett vansinngt bra tal, så sett. Men frillorna alltså, dom kanske ändå ska stanna där borta...
 
I morse dukades det upp riktigt lyxfrukost här hemma!
David var uppe tidigt och packade först crossläpet och sen hörde jag hur han donade nere i köket, med kaffebryggaren, kokade ägg och höll på. Sen när klockan var åtta så kom han upp och hämtade hela sin lite tröttare familj. Dom stora grabbarna stack iväg strax innan nio när Micke och Fritiof kom, det vankades crossträning i Halmstad idag, så jag och lillebror är hemma och donar.
 
 
Vi har tvätt, städ och massa annat att dona med idag men det är en superduktig hjälpreda jag har minsann och sålänge det liksom rasslar till i dammsugarn så är det intressant. Och rasslar i rören, det gör det när man dammsuger hos oss...
 
Nähe, nu piper torktumlaren, dags att ladda nästa maskin!

Någon har fått en ny Räser!

 
Och någon är dessutom mäkta stolt över sin nya cykel!
 
Man kan ju fundera över huruvida man tycker att det är en lämplig dag och ett lämpligt väder att knalla bort till Handins i och införskaffa en ny cykel, men riktigt så funkar inte vi här hemma.
Efter frukosten i morse satt jag och David kvar vid bordet och pratade om en himla massa saker vi skulle behöva göra här hemma i vår och att rensa ut i våra förråd var en av de sakerna.
 
Vi pratade om cyklarna och vad vi ska göra med dom som liksom barnen vuxit ur och så halkade vi in på det här med att Emil alltid bara får ärvda sådana grejer. Inte för att det är något fel med det, inte alls och han själv är alltid galet nöjd med att få något som varit storebrorsans, hans stora idol i livet. Men just den cykeln Emil har nu är en begagnad rackare jag köpte på auktion för många år sedan för att ha som en extra cykel till Albin, eftersom han inte hade någon annan än BMXen just då, och den cykeln har nog aldrig fått någon kärlek och är i ärlighetens namn inte speciellt bra. Barnen cyklar ändå jäkligt mycket så varför vi inte köpt en ordentlig cykel till Emil kunde vi liksom inte komma på och det där med att överväga och tänka länge och noga på grejer är inte alls vår melodi, så David tog Emil med sig bort till Handins redan strax efter 9 i morse, direkt när dom öppnat, i snöovädret som rådde.
 
 
En stund senare kommer detta ekipage gående utanför huset!
 
Båda barnen var sen tvugna att vara ute en sväng och provcykla även om det inte är helt lätt att cykla på gräs/grus som dessutom har ett par centimeter snöblask ovanpå. 
 
 
 
Så tillslut ställde dom in sina cyklar i garaget och gick in.
 
Allting var så jäkla blött! Det droppade om varenda plagg dom haft på sig och jag kan inte i min vildaste fantasti förstå hur folk kan gnälla på kylan!? Hade det inte varit så mycket bättre om det varit några minusgrader istället, då hade snön fått ligga kvar och ungarna haft roligt ute istället för att bli dyngeblöta på bara typ 20 minuter ute.
 
 
Nu är vi som sagt inne och jag ska strax börja ladda för att spendera resten av denna dagen på ICA.
 
Jag passar på att önska er alla en fin lördag i alla fall och kör försiktigt, ni som ska ut och svira på vägarna.

Att vänta är inte min starka sida...

Jag är verkligen dålig på att vänta. 
Att oroligt sitta och vänta på besked är ännu värre.
 
 
Det här är då alltså Emil. Vår son, fem år fyllda och inne på sjätte året nu. Han ska alltså börja skolan till hösten och han är den underbaraste lilla skitunge man kan tänka sig. Här sitter han nu, i sin pappas knä på sjukhuset i Halmstad.
 
Då kan man ju fundera på vad ha gör där och varför hans mamma är utom sig av oro sex mil norr om Halmstad. Eller varför hans storebror inte ville somna alls idag utan satt hos mig och diskuterade fram och tillbaka vad man skulle kunna tänkas göra med lillebror på sjukhuset.
 
Jo, förstår ni. När vi beställde hem skåpen från IKEA så tog vi även hem en sänglampa till Emil för han har inte haft någon på sitt rum och den har det inte varit riktigt prioritering på att sätta upp, så den har legat i sin paket på bänken här uppe. Men så idag, så skulle David sätta upp den tänkte han så han packade upp den ur sin paket och gick ner för att hämta skruv att sätta upp den med. Under tiden passade Emil på att hämta lampan, ta med den in på rummet, plugga i kontakten och köra fingret där man normalt skruvar fast en glödlampa...
 
Jag har haft en fantastisk sista dag på Viskadalen med ett underbart gäng kursdeltagare som det varit ett jäkla privilegium att handleda. Men fick tyvärr såndär jäkla mensvärk sådär lagom till förmiddagskaffet så jag det var inte utan att jag sjunk ihop i en skethög i soffan när jag kom hem.
 
David och barnen kom strax efter och vi satt och pratade ikapp oss om dagarna som varit när jag varit iväg. Det blev dags för kvällsbestyren och barnen gjorde sig i ordning själva, lekte lite på rummet och sen kommer då Albin ner och säger att Emil bränt sig på lampan.
 
-Vilken lampa?
- Alltså, ingen varm lampa, den han ska ha vid sängen.
 
David går med upp och strax kommer dom ner, Emil jätteledsen och med ena fingret hårt hållet.
David är lite sammanbiten och förklarar vad som hänt och går för att hämta is.
Jag tar Emil i famnen och tröstar, kyler med is och frågar lite om vad som hänt.
David kommer tillbaka in och säger lite tyst
- Jonas och dom åker alltid in om dom fått stötar...
(Jonas är Davids bror som är någonform av eltekniker...)
- Men, ring 1177 då!
 
Sagt och gjort.
Jodå, det där med elolyckor och barn är visst inget att leka med, åk in på direkten va svaret vi fick.
Jag funderar på vart vi ska vända oss nu, Varberg har inte längre någon akut barnmottagning och helt ärligt så är mitt förtroende för Halmstad betydligt högre när det gäller ungarna...
Vi ringer Varberg först och där var det tydligen kaos så dom ber oss köra till Halmstad direkt.
 
 
Där är vi alltså nu. Emil och pappan i Halmstad.
Det kollas finger, körs typ EKG mm och vi väntar på svar.
 
Albin har ganska nyss somnat efter att jag lovade att gå in och väcka honom så fort Emil kommer hem eller om jag fick reda på att han kanske inte skulle få komma hem.
Världens finaste storebror med det största hjärtat. Han är så orolig för sin lillebror och sprang som en skottspole här innan med tårarna i ögonen och hämtade allt Emil behövde, snutte, filt, sockar, mm.
 
Jag som vart så pepp för min första jobbedag på ICA för i år, med nya arbetskläder och allt...
Ja, jag har förvarnat dom i alla fall och så får vi se vad som händer. Än har jag inte fått besked.
 
 

Att ha den tappraste lilla hjälte!

 
Johodå, såhär glad kan man faktiskt vara
när man visar sitt finfina påster som sitter där på överarmen,
som ett bevis på att man faktisk fått en spruta på femårskontrollen.
 
Stolt mor, nu igen!
Idag, sådär dagen efter självaste födelsedagen var det alltså dags för femårskontrollen på BVC.
Vi hade inte informerat om att det var vaccinationsdags. Det blir bara ett störande moment som han går runt och tänker på. Vi hade istället pratat om allt roligt som han skulle få göra där och det bidde nog lite fullträff. Han fällde några tårar när det stack till i armen, men det var nog mest för att sköterskan sagt innan att man får skrika hur högt man vill. Efter besöket fick han en massa finurliga grejer med sig, penna med såpbubblor i, pysselbok, reflex och lite annat skoj.
 
 
Nu väntar vi och ser på om den där sprutan ger någon feber eller så.
 
Idag var det dessutom studiedag för Albin så vi tog det vansinnigt lugnt på förmiddagen. Inte mig emot, som har åkt på en bihåleinflammation och helst hade velat dra något gammalt över mig och inte kliva upp alls. Men så funkar det ju inte så vi tog det lugnt i morse, jag klev upp först, startade en brasa i kaminen, drack kaffe och åt lite yoghurt nere i soffan för en gångs skull, i min ensamhet. Sen ropade jag ner barnen som hade fullt upp med leksakerna Emil fått på sin födelsedag.
 
Efter frukosten så drog vi igång med lite bak!
Jag och Albin hade bestämt oss för att vi skulle göra pepparkaksdegen idag och först satte vi oss och letade igenom olika recept innan vi bestämde oss för ett som lät gott. Albin och Emil fixade faktiskt det mesta själv, smidigt som katten nu när Albin kan läsa, även lite trixigare ord.
 
 
Men eftersom man inte kan baka ut pepparkaksdegen samma dag så var vu ju bara tvugna att göra några pepparkaksmuffins och rackars va goda dom blev!! Jag gjorde ett eget recept och hade i bla lingonsylt...
 
Efter att vi bakat klart, lagat middag och ätit så plockade vi med oss några muffins (som vi dekorerade som cupcakes) och gick bort med till jobbet och ställde där, så dom kunde ha till fikat tänkte vi. Sen gick vi vidare till apoteket där jag köpte något mirakeltjofräs mot min bihåleinflammation för typ fyrahundra spänn. Vi gick om mormor och lämnade av Albin där medan vi gjorde det där BVC-besöket.
Albin hade visst ätit köttbullar så magen stod i fyra hörn! Ingen dum dag alls att kila förbi mormor på, när det lagas julköttbullarna...
 
 
Våran stora, kloka kille!
 
Vi promenerade hem och ikväll har jag och grabbarna varit ensamma hemma, pappan hade något möte och jag har druckit vansinnigt många koppar te och provat min nya mirakeltjofräsmedusin. Det var ett pulver som skulle blandas med någon lösning, som skulle skakas ihop och sen sprutas in i näsan på ett speciellt sätt och jäklar va det kändes!
 
Det hjälpte nog sjutton också!
Nu ska jag dra mig till sängen och sova bort det här snortunga huvudet för i morrn ska det förberedas en liten kurs jag ska hålla och sen ska jag ju jobba en sväng på kvällen!
 
 
Emil blåste ut ljusen på sin tårta igår kväll.
Det bidde en chokladbollstårta med tre olika chokladbolls-smeter.
(Smeter? Kan man skriva/säga så? En Smet, flera smeter...? Nää, det känns märkligt...)
 

Att vara lite småförkylda

 
Då får man äta piggelin, kolla på tv och sitta i soffan i bara kallingar.
 
Jo, vi är lite småförkylda här hemma idag.
Det var vi ju faktiskt redan i fredags och har väl varit lite sådär även i helgen.
 
Ingen feber eller så och inte heller några rinnande näsor men lite riviga i halsen och huvudvärk.
Så vi tar det som sagt lungt även idag, kollar på tv, bygger lite lego och gosar.
Albin var lite småhes när han cyklade till skolan men han är plikttrogen han och inte heller där var det så mycket värre.
 
 
 
Dessa bilderna är från i lördags förmiddag iofs men överdriven isglasskonsumtion är ett måste när man är förkyld.
 
Ni ska vi kila ner och fixa lunch.
Det blir senare lunch nu för tiden. Albin är alltid vrölhungrig när han kommer från skolan och eftersom Emils frukostsug inte kommer fören vid 10 och han då alltid äter något så passar det med sen middag.
 
 
 
 

Konsten att kunna hitta lekar överallt...

Ja, alltså, ibland är mina ungar helt fantastiska på just att hitta på lekar av precis vad som helst!
 
Igår på kvällen, när Albin hade kommit hem, och Emil hade blivit avsläppt av farmor och pannkakorna låg som en härlig mjuk botten längst ner i magarna, då tog grabbarna fram cyklarna och började cykla i trädgården.
 
 
Grannen håller på att fixa i sin trädgård så det kör en hel del tunga maskiner förbi på gatan och då vill jag inte ha ungarna cyklandes på gatan så dom fick lov att hålla sig i trädgården och rätt som det var så hade dom gjort ett hopp av överblivna slanor.
 
 
 
 
Albin var riktigt, riktigt trött i går kväll och somnade på två röda. Det var väldigt, väldigt trötta ögon vid tandborstingen. Skolan började ju i onsdags och sen hade han crosskola på kvällen efter det och den är slut kl 20.00 så han är ju inte hemma och i säng innan ganska sent (sent för att vara honom i alla fall).
 
I går morse när jag hörde att han vaknade och gick upp för att säga god morgon så tittade han mest lite sömndrucket på mig och sa
- Men mamma, jag har inte sovit färdigt, jag skulle bara kissa...
 
Tyvärr var det liksom färdigsovit för hans del och dags att gå upp och åka till skolan, det var dessutom långdag i går. Men det går jättebra och han gillar skolan, precis som jag alltid gjort.
 
 

Emil!! Nu igen...

Alltså, jag vet knappt vart jag ska börja eller om jag ens ska det...
 
Jo, men det klart jag ska! 
Bloggen är ju redan full av Emils alla hyss, så varför inte vara fylla på med ytterligare ett.
Men jag börjar från början tror jag.
 
I morse lämnade jag barnen hos mormor, som har turen att få hänga med vilddjuren resten av denna veckan.
 
 
 
Mormor har fler och roligare kanaler på tv än vad vi har så dom han knappt in innan dom bänkade sig där, på golvet, framför något ruskigt spännande tydligen.
 
Sen körde jag vidare till jobbet, som idag utgick ifrån Falkenberg och jag blev utstationerad att ha hand om Falkenberg södra. Jag fick min partner in crime, Oscar med mig och vi har träffat en hel massa folk idag.
På eftermiddagen körde vi Boberg, Skrea, Heberg, Slöinge och tillbaka och när vi ändå var ute och besökte Äppelgårdens café och musteri så passade vi på att ta varsin kopp kaffe där under äppelträden och i solen som faktiskt visade sig just då.
 
 
Fika bland äppelträden!
 
Dagen avslutades på torget, i vanlig ordning med att vi alla hjälptes åt att plocka ihop tältet och sakerna. 
Givetvis ska det tas en gruppbild även idag!
 
 
Hederligt stulen bild av Anna Palmér.
 
Sen kom jag hem, drack te i godan ro, plockade i ordning min kamerautrustning och gav mig bort till studion för en snabb id-fotografering. När jag sen kom tillbaka hem så gick David runt på parkeringen och brände bort ogräs. Jag stannade till och tog en bild givetvis (!) och bytte några ord innan jag gick in. David hade gett barnen mat innan han gick ut och jag konstaterade på vägen in mot huset att dom nog i såfall ätit klart eftersom det inte satt någon vid köksbordet.
 
 
Ogräsbränning pågår!
 
Det som mötte mig där innanför dörren var en rödögd, skamsen, hes och hostig Emil...
 
Han berättde mellan hostandet och harklandet att han hade "glömt av" hur kanel smakat och därför fått för sig att han skulle smaka, på typ hela jäkla burken!
 
I samma veva som Emil rusat från bordet till diskbänken, med munnen full av kanel, spottande, fräsande och hostande så fick Albin lite panik och rusar in i vardagsrummet och sätter sig i ett hörn (han har kräkfobi han oxå och får panik när han tror att någon mår dåligt, vilket han trodde Emil gjorde nu).
 
Jag ger Emil lite mjölk, ropar till mig Albin och tar honom i famnen, stackarn är så rädd så han skakar. David kommer in och tar hand om det mesta av kanelen medan jag stoppar ungarna i badet och ringer 1177 (Sjukvårdsupplysningen).
 
Emil klagar nämligen på att det gör ont när han andas och jag har liksom ingen aning om vad man gör eller vad som kan ha hänt. Ingen av oss andra såg ju eller ens hörde. 
 
Det var en jättegullig sköterska på sjukvårdesupplysningen som jag fick prata med och hon tyckte det var bra att han satt i badet, att han inte var ledsen och att han hade fin färg i ansiktet (tyder tydligen på att han inte har svårt att andas eller något). Jag gav lite yoghurt och när han kommit upp ur badet fick han vaniljglass, sen åt han en tallrik yoghurt till, så det var nog lent och skönt tydligen.
 
Nu har han somnat och jag hoppas vi slipper några slags allergiska reaktioner eller andningssvårigheter i natt. Sen kan man ju hoppas att vi slipper se honom tömma ännu fler kryddburkar...
 
I morrn är vi i Varbergs med omnejd och besöker arbetsplatser så bli inte förvånade om några "Rödtröjor" dyker upp!
 
 
 

Åssså va det den där Emil...

 
Emil fick ju stanna med mig en stund i studion medan David stack och gjorde ett ärende, när vi var i studion i helgen och jag tyckte det var ett alldeles ypperligt tillfälle att fota honom lite.
Han tyckte annorlunda...
 
Han gör ofta det. Tycker annorlunda alltså.
Han är ju i alla fall våran minsting. Vårat bustroll som vi inte kan vara utan och som ger oss nya, gråa hårstrån varje dag. Han är så full av nyfikenhet att det inte är klokt!
 
När vi fotat klart i crosskläderna så tyckte ju då jag att vi kunde ta lite andra häftiga kort.
Jomenvisst, försök bestämma över den ungen...
 
 
 
 
Han kan bli arg som ett bi, men oftast är han faktiskt glad och full av positiv energi!
 
Det känns tryggt på något vis. Jag tror ingen kommer sätta sig på honom i alla fall.
Världens bästa Emilunge!
 
 
 

Hålla handen

 
 
Nu när Emil är så förkyld så får han sitta med mig i soffan på kvällarna.
Det är långt ifrån lugnt, han har en miljon frågor och kan inte sitta still, han vill så gärna hålla händerna och så vill han att jag killar honom på ryggen.
 
 
 
Vårat lila bustroll! Han har så mycket att säga. Han är nästan aldrig tyst faktiskt.
Fantasin är det inget fel på och jag kan sitta och skratta för mig själv när jag hör hur han hittar på en massa historier och bygger saker.
 
Han har så mycket saker för sig. Sockarna måste sitta på ett visst sätt. Snutten måste vara kall när han ska gå och lägga sig. Han kan inte säga Rrrrr än men vi har fått övningar av logopeden som han självmant vill öva på varje dag. Hans storebror är han bästa vän och han längtar efter honom när han är i skolan på dagarna. Han är egentligen ganska ordentlig när det väl gäller. Bestämd och så, men gör ändå oftast som han blir tillsagd.
 
Han vill inte att man ska titta på honom om han inte känner dig. Inte direkt i alla fall. När han väl lärt känna dig får du alltid en kram när du ska åka hem. 
 
 

Det där med att lämna bort barnen...

 
Ja, nu var det ju ett tag sedan vi berörde det här med dagis och sånt.
Japp, jag vet att det ska vara förskola och ibland säger vi det här hemma, men oftast blir det dagis.
 
Nu är vi inne år 2015 och mina ungar blir nio och fem år i år. 
Det betyder ju att jag snart varit mamma i nio år och att jag även snart haft den här känslan i snart nio år. Känslan av att det gör mig riktigt ont att lämna mina barn på dagis.
 
Vi har världens bästa dagis. Verkligen. Absoluta världsklass och vi älskar alla fröknar (ja, jag vet att det heter pedagoger, men det blir liksom väldigt trixigt att säga det här hemma och inte sjutton låter det lika mysigt som fröken?), kokerskan och hela sättet dom jobbar med barnen.
Det handlar alltså inte om själva dagiset. Inte alls.
 
Det är det här med att lämna mina barn till främlingar. Fröknarna känner ju barnen, det är inte det, men att lämna bort dom känns inte bra. Det känns verkligen inte bra och hela det där första året när Albin skulle lämnas och vi grät floder tillsammans jag och han på morgonen, då sa alla åt mig att det blir bättre...
 
Det har det inte blivit. Känslan är precis den samma. Även om det är med Emil nu och även om vi inte gråter floder tillsammans på morgonen för att Emil är en sådan förståndig lite kille som liksom sväljer sina känslor, tar fröken i hand och går in, även fast han inte vill. Jag vet att han har det bra. 
 
Men han hade haft det bättre med mig... Med sin pappa, med sin bror, med sin mormor eller sin farmor...
Han har kompisar som han leker med. Han har en liten flicka som han håller av och tycker jättemycket om.
Han kan komma hem och berätta om roliga saker han gjort. Även om tråkigheter såklart men alltså, jag vet ju att han har roligt när han är där. Ändå frågar han om morgonen när han vaknar om han ska till dagis och de dagar han får svaret att han ska dit så säger han att han inte vill.
Då går vi pedagogist igenom vad pappa gör, vad mormor gör, vad farmor gör och vad jag ska göra så han förstår varför han är där. Idag frågade han varför inte barn kan få vara med på jobbet. 
 
Varför håller vi på med den här cirkusen då, om vi egentligen inte vill och om vi egentligen kanske inte hade behövt om vi prioriterat om lite. Jo, för att ALLA hela tiden säger hur viktigt det är. För att vi inte vill hålla honom utanför gemenskapen som är så viktig sedan när skolan börjar. Jag vill att han ska ha den lilla tryggheten när det är dags att börja skolan, tryggheten att ha sina vänner, eller i alla fall ha människor runt omkring som han känner sedan innan, när allt annat är nytt.
 
Men som sagt, känslan av att lämna bort barnen på dagis, den har inte försvunnit, inte alls faktiskt. Det kan vara så att den till och med har blivit starkare, den där känslan av att det är fel. I snart sex år har jag lämnat på dagis och jag har inte vant mig. Verkligen inte. Det kommer jag aldrig att göra.
 
Men jösses va tappra mina ungar är!
Det händer ytterst sällan att Emil är ledsen när han ska lämnas. Ungefär som om han känner att han måste vara lite stark. Han vet ju att pappa kommer och hämtar och han vet oxå att han får leka med sin storebror när han kommer hem. 
 
Första dagisdagen 2014
(Emil var nästan fyra år när han började)
 
 
Första dagisdagen 2009
(Albin var drygt tre år när han började)
 

Penicillinprovokation


Idag hade vi tid för en penicillinprovokation på Barn & Ungdomsmottagningen på sjukhuset.
 
Efter att Emil helt plötsligt blev så vansinnigt prickig (ja, tillslut var det ju inte ens prickar, då hade prickarna vuxit till stora, hela röda, varma, kliande partier över HELA kroppen) i höstas så bestämdes det att det skulle utredas.
 
Så idag var det tid för själva provokationen. Jag hade liksom inte direkt förvarnat honom om vad som var på G och tur var väl det tror jag. Nu gick det jättebra ändå. Precis som när det begav sig, då i höstas och han skulle ha penicillin 3 gånger om dagen så fick vi ju brotta ner honom, hålla fast och tvinga i honom det.
Nu höll jag och sköterskan tryckte in sprutan, easy peasy!
 
Sen hade jag lite muta med mig, eller kanske snarare belöning. En mer och en kexchoklad och sen hade han liksom glömt alltihop och vi gick ut i väntrummet för mera lek.
 


Det är ganska mycket väntan...
 
Ingenting hände, inga prickar och Emil var precis som vanligt.
Eftersom vi inte visste hur lång tid det skulle ta så hade vi lite matsäck med oss så efter leken och när det närmade sig lunchtid så tog vi fram ostfralla, juice, ett russinpaket och lite Barbapappa på plattan.
 

Det gick hur bra som helst och han fick en OK-stämpel i rumpan.
 
Vi ska hålla lite extra koll på honom nu i kväll och så kommer allergisköterskan ringa mig i morrn och stämma av hur det har gått. Han har ätit lite sämre under eftermiddagen men druckit ordentligt och nu i kväll fick han sin favoritmat, potatis och åt som en häst!
 
Nu håller vi tummarna att inget händer senare i kväll eller i natt heller.
 

Prickar. Massor med prickar...

I höst har vi haft prickar. Väldigt mycket prickar...
 
 
Det började med en liten prick på hakan.
Som spred sig ganska snabbt och blev en hel koloni. Sen tog det inte sådär jättemånga dagar innan vi hade svinkoppor på hela stackars lilla Emil.
 
Han fick tillslut penicillin och efter att vi tvingat i honom det i 10 dagar (Med fasthållning och tvångsinsprutning i munnen) så fick han en JÄTTEallergisk reaktion och fick medicin för det.
 
 
Han återhämtade sig fint från den efter 1½ dygn och nu ska vi bara göra ett penicillinprovokation på sjukhuset för att kolla om han här överkänslig mot just den sortens antibiotika.
 
 
 

På vift...

Jag har varit på vift.
Några dagar på Gotland med Vin & Vax tjejerna, men det får ni läsa om i ett annat inlägg.
Nu kommer det bilder från dagens utflykt.
 
En eftermiddag ute på Getterön med varsin glass. Mer än så behövs inte för att mina ungar ska bli överlyckliga.
 
 
Min stora, fina Albin.
Han är så lik sin pappa i kroppen! Kroppsbyggnaden och hur han rör sig.
Han är snäll, ansvartstagande och har ett hjärta av guld!
 

Mitt lilla troll! Älskade Emil.
Busig som få och med de roligaste funderingarna man kan tänka sig.
 

 

Dom där älskade ungarna!

 
Alltså, hur mycket kärlek finns det egentligen!?
 
Mina båda grabbar.
Jag är så vansinnigt stolt över dom båda så jag kan spricka!
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0