Nu.

Nu är det vår tur att förbereda för bröllop minsann.

 

 

Jag & David ska gifta oss. Efter mer än 13 år tillsammans och förlovade i över 10 år. 

Jag kanske har varit redo för det här med giftemål i rätt många år men nu känner jag nog snarare att det är lite bra att det inte blir förens nu.

Hade vi gift oss för 5-10 år sedan så hade nog bröllopet sett helt annorlunda ut.

Nu blir det precis som vi vill ha det.

 

 

David har ju alltid sagt att han inte tror sig klara av den där pressen med att stå längst fram i kyrkan med alla blickar på sig. Jag har alltid velat gifta mig på ett sådant sätt så jag kan få fira det tillsammans med mina underbara släktingar och vänner.

Samtidigt som jag absolut inte velat pressa eller tvinga på David det här med att gifta sig. Det har varit viktigt för mig att han oxå vill.

 

 

 

 

 

 

 

Albin, han är mer en tänkare han, och går nog runt med en hel massa funderingar.

När jag var iväg hade han funderat mycket på det här med mormor och hur gammal hon är.

Så han hade frågat henne om hon hade tänkt komma på hans 50 års kalas.

Jo, det ska hon absolut. Hon är visserligen 97 år då men om hon lever så ska hon komma.

 

 

Hur skulle våra hektiska liv fungera utan våra mor och farföräldrar?

Troligtvis inte alls faktiskt. 

 

Våra barn har en fantastisk kontakt med sin mormor, morfar och farmor. Det är helt otroligt att se banden dom har med varandra och hur självklara platser dom har i varandras liv.

 

Jag har inte själv haft ett sådant band. 

Min farmor och farfar lever och betyder jättemycket för mig men eftersom dom bor i en annan kommun så har det ju inte blivit att jag bara kilar till farmor efter skolan, så som Albin gör till mormor nu. Min morfar var gammal och dog när jag var bara 6 år. Jag minns honom tydligt men eftersom han var över sjuttioår när jag föddes så har han inte direkt passat mig på samma sätt som mina föräldrar passar mina barn. Min mormor dog innan jag föddes.

Tänk om jag hade fått träffa min mormor. Tänk om jag hade haft samma typ av relation till min mormor och morfar som Albin & Emil har till sina morföräldrar. Eller om jag haft dom så nära till hands som mina farföräldrar alltid funnits. Många funderingar.

 

Albin och Emil älskar ju att vara hos sina mor och farföräldrar. Dom är där dessutom jämt och det har liksom blivit så att vi har kunnat jobba såhär mycket som vi gör, för att dom alltid finns till hands. Utan mormor, morfar och farmor skulle livet vara betydligt mycket svårare. David lillasyster har oxå ställt upp fantastiskt mycket, hon har kommit hit halv sju på morgonen på sina lediga dagar och haft barnen hela långa dagarna. Det är helt otroligt och jag kan nästan inte förstå hur lyckligt lottade vi är som har så fina människor runt omkring oss.

 

När David blev sådär allvarligt sjuk förra året och låg på sjukhuset i 14 dagar, då kunde jag vara inne hos honom VARJE dag. Varenda dag kunde jag vara med honom för att våra föräldrar hjälpte oss, dygnet runt ibland, med barnen. Ovärdeligt är vad det är!

 

 

 

 

 

Det var inte ens en enkel liten flytt av en dörr. Det blev en ny ytterdörr visst. 

Det blir nog jättebra det här!

I morrn är verkligheten i kapp mig och jag har fotograferingar i studion. Så jag och alla tre grabbarna tog en liten kvällspromenad bort för att kika så allt var ok eftersom jag varit borta så länge. Och det var det ju såklart!

 

 

Det liksom hände så mycket där i måndags att Kajsas veterinärbesök föll i glömska här på bloggen.

 

Hon har dåliga tänder min lilla höna och varje år de senaste 6-7 åren tror jag, har det dragits ut tänder. Nu har hon bara en stackars tand kvar (förutom dom där små rackarna som katter har längst fram) och den var verkligen inte fin. Jag misstänkte ju att även den blivit dålig och behövdes dras bort. Först vill dom kika på henne, innan dom bokar upp en tid, eftersom den typen av tandvård tar ganska lång tid, och då vill man inte sätta upp en tid som sen inte blir av.

 

Veterinären kikade, lyssnade och klämde på henne. Kajsa är nog den snällaste katten som finns tror jag. Hon gjorde ingenting, knappt ens motstånd... En tandspecialist kom och kikade och så bestämde dom, att eftersom hon är så snäll skulle dom försöka rengöra tanden och kontrollera utan att hon var sövd. Det lär ha gjort jätteont, men hon är ju så duktig, min lilla kise!

 

Stolt som en tupp över min älskade lilla höna så tog jag henne i buren, betalade och åkte hem. Inga tänder (eller tand snarare) behövdes dras och vi ska återkomma till hösten, kika på tänderna och göra en seniorundersökning på henne. Hon är ju en gammal dam nu, snart 12 år...

 

Kommer ni ihåg när hon såg ut såhär?

 

 

Igår var jag och Emil ute en lång stund på förmiddagen.

Det var underbart väder och vi gick på jakt i trädgården efter vårtecken.

 

I vår egen trädgård har vi inte sådär jättemycket men vi hänger ju en del i grannens trädgård ibland och där finns det gott om knoppar och vårtecken. Krokusen ovan är dock i från vår egen trädgård, vi har ett gäng inne i häcken.

 

 

Här kommer ytterligare en ganska dålig bild och man ser inte riktigt vad den föreställer men det ska jag föklara.

 

Det är jag och världens bästa Martina.

Vi sitter ute på hennes trappa. Trappan ner till källaren där hon bodde under vår gymnasie tid. 

I den källaren hände allt. ALLT. Precis allt och vi har haft så roligt där. Alltså, vad vore mitt liv om jag inte hade vuxit upp med Martina och hennes källare.

 

Om ja inte är helt ute och cyklar så är denna bilden tagen på sommaren och det är fredag eller lördagkväll. Vi skulle säkert åka in till stan med hennes storebror och i vanlig ordning tog vi oss hem på ungefär samma sätt, med någon som körde raggarbil åt Tvååkershållet. 

 

Det var tider det!

 

 

Jodå så att...

Han hade karvat fint i brödet och fått loss en bit så han var både väldigt stolt och nöjd. Så går det tydligen när mamman pratar i telefon och fyraåringen är SÅ hungrig. Det får man visst räkna med fick jag veta.

 

På eftermiddagen tog vi på oss och cyklade bort till Munkagårdsskolan för första gången i år. Det var spännande redan innan vi kommit fram till djuren för på den stora grusplanen övades det både på att köra traktor och att såga med motorsåg. Båda sakerna tillräckligt spännande för båda barnen att titta länge och väl på.

 

Det var inte fullt så mycket djur ute som det brukar men grisar, hästar, getter, åsna, kanin, wallaby, gäss och kalvar fick vi se. Sen kan man ju leka precis hur länge som helst i parken, vid dammen, på grillplatsen och så var det givetvis tvunget stanna till vid grusplanen även på hemvägen och kika på traktorer, grävare och motorsågar.