Jag kom över denna texten hos bloggaren naturbrukaren och den satte tankeverksamheten igång. Det handlar om Vargens vara eller inte vara. Eller kanske snarare om hur många vargar vi kan/ska ha i våra skogar.

De är flera som river ur min kropp, minst två, kanske tre. Svårt att avgöra när man är i underläge men alla sinnen säger att det är över nu – mitt liv som jakthund.

Min näsa hade redan berättat att det började bli tid för jakt. Den tvåbente flockmedlemmen hade ställt fram ryggsäcken, ordnat med sina gröna kläder, smort in sina extratassar och fixat med den märkliga pinnen av metall. Han hade också låtit på ett annat vis när han pratat med andra – gladare, piggare och med illa dold förväntan i rösten.

Lukterna och husses beteende var alltför bekant för mig. Bekanta och förknippade med den tid på året då jag står i centrum, när jag får springa fritt och göra det jag är bäst på – jaga.

Sommaren är en pina för mig. Milslånga oändligt tråkiga promenader efter grusvägar ständigt kopplad och fråntagen friheten att själv utforska omgivningen. Hur långt husse än väljer att gå med mig, blir jag aldrig riktigt nöjd eller trött – jag är en utomordentligt vältränad och intelligent individ som kräver mer än de fyrbenta artfränder jag sett bäras runt i handväskor – jag är en jakthund.

Nå, vem är jag då?

Jag är Schillerstövaren Tilde, Sveriges äldsta hundras. Med svart mantel, bruna slanka ben och pigga ögon lämnar jag få oberörda. Bruno Liljefors har målat mina anfäder med sin karakteristiska penselföring och känsla för natur. Vi, Schillerstövarna kunde ha varit Sveriges nationalras om inte vår skapare, Per Schiller varit av för enkel börd. Platsen vigdes i stället till Hamiltonstövaren som togs fram av Greve A.P. Hamilton.

Det är förfärligt länge sedan allt det där. Vi är färre nu än vi brukade vara. Ja, inte bara vi schillrar utan också andra jakthundar. Jag har mött dem alla faktiskt och jag har märkt att något förändrats – stiliga, fullt friska och väldoftande fyrbenta vänner har plötsligt försvunnit. Deras tvåbenta flockmedlem har däremot dykt upp i bland men doften av min artfrände har varit oroväckande svag, så svag att jag förstått att de inte längre finns.

Men, jag skall inte ligga här och grubbla över tider som varit. Solen har precis tittat upp, det spelas en melodi från husses sovplats. Dags att göra sig redo för dagens äventyr.

Det är nionde året vi gör det här tillsammans. Jag vet precis vad som gäller, vilka förväntningarna är, hur samtalet går och hur haren skall överlistas. Jag vet också att det är svårt så här i början på säsongen, undervegetationen gör att doftspåren blir diffusa, ljudbilden inte helt pålitlig och jag får ständigt gräsfrön i ögonen.

Men, det är en del av tjusningen. Haren och emellanåt någon räv har alltid övertaget eftersom de är uppväxta i biotopen, följer dess skiftningar över tiden och vet vilken väg som är snabbast, som lurar mig, gör att jag kommer efter.

Om jag springer för snabbt eller skäller för skarp försvinner räven under mark och med det är jakten över för min del. Med räven gäller det att springa lagom fort och skälla lite lekfullt, så att han vill vara med på noterna. Att följa honom är inte svårt jämfört haren. Herr och fru räv avger minst sagt tydliga doftspår och deras trixande lurar sällan mig. De kan hoppa över bäckar och upp på stora stenar men förr eller senare avslöjar jag deras krumbukter och kan återta min musik och mitt spänstiga steg.

Haren däremot är svårare, han luktar knappt, springer bakåt och gör avhopp som kan få den mest rutinerade stövaren att tappa koncepten. Men, jag som varit med så många år vet hur jösse skall drivas.

Bilen bromsar in. Jag vet att vi är framme, inte för att bilen stannat utan för att jag redan känt dofterna av jaktmarken. Bredvid mig i bakluckan ligger vedträn. Husse och hans vän gör alltid upp eld när jag jagar.

Husse tar ömsint mitt huvud i sina båda händer, tittar djupt in i mina ögon och pratar med varm röst om dagens jakt – det är premiär för året.

Han stryker kopplet, klappar mig lätt på sidan och manar bekant.

- Ja, gå’ta haren!

Jag springer uppåt längs slänten mot skogsbrynet, där ungskogen tar vid. Det rinner en liten bäck där. Gräset och örterna är givna betesplatser för haren och ungskogen bjuder på skydd från rovfåglar och rävar. Här brukar det finnas spår av hare.

Jag andas in hela omgivningen samtidigt som jag förflyttar mig, känner av hur terrängen väljer min väg genom marken. En aldrig så liten nyans av hare kan skönjas i mossan. Jag stannar upp och samlar på mig information om haren – den var här för en stund sedan.

Nu börjar pusslet.

Harar hoppar 2000 skutt per natt. Har jag otur är jag alldeles i början av den hoppserien och då tar det lång tid innan jag finner hans gömställe. I bland har jag tur och kommer in mot slutet. Då är det inte långt till han är på benen.

Jag är varm i kroppen nu efter dryga timmens arbete. Värmen gör vittringen osäker men jag är utvilad och koncentrerad. Maximalt fokus på harens nattliga eskapader, jag reder ut dem en efter en. Skillnaderna är små men min näsa känner dem och min hjärna vet hur de skall sorteras – nytt, gammalt, annan hare, tjäder och en sork.

En ny doft dyker upp – en skarp doft av rovdjur.

Mer hinner jag inte uppfatta innan jag vräks omkull i mossan. Jag skriker rakt ut i förvåning och rädsla samtidigt som jag känner en brinnande smärta från ljumskarna, magen. De är fler som river i mig och de är stora, mer än dubbelt så stora som jag. Jag kan inte skrika mer, en av dem slår sina käftar över min hals.

Det här är ingen lek, trycket över halsen är på allvar – jag står på matsedeln.

Jag var stark, vacker och fulländad. Jag var min tvåbente flockmedlems bäste vän, en del av hans liv. Vi hade oändligt många minnen tillsammans – han, jag, hararna och skogen.

Jag var jakthunden Tilde. Jag blev nio år.